Alex

Radio 98:s Benny Boogie & Freaky Deaky

De var Sveriges första radiopirater

-Hej alla radioentusiaster

...och välkommen hit till Kontrolltornet i Farsta! Den här webben har kommit till för att hylla radions pionjärer och personligheter. För mig startade allt med Radio Nord, och jag har gett extra stort utrymme åt Radio Nord på flera olika sidor.

Här kommer jag främst att berätta om radiohistorien från det perspektiv jag upplevt själv; från 60-talet och framåt. Men jag har i många år även studerat de tidigaste försöken i radiohistorien, från Marconis experiment fram till strax före andra världskrigets utbrott. I vissa avseenden var vi i Sverige mycket tidiga med att utnyttja det nya kommunikationsmedlet. Den allra första radiosändningen i Sverige med tal och musik genomfördes redan den 1 september 1919. Det var dock endast en enstaka testsändning, och det skulle dröja en bit in på 1920-talet innan radiosändningar etablerades mer reguljärt. Läs mer här

Under det sena 1970-talet var jag radiopirat och fick uppleva den spänning och tjusning som detta innebar. Tillsammans med Benny Boogie och Freaky Deaky fyllde jag Stockholms eterutrymme med The Station With Soul - Radio 98. Jag kommer att berätta en hel del om detta äventyr lite längre ner på den här sidan.

Radiopirater har säkert funnits så länge radio funnits i vårt land, men jag har inte kunnat hitta några som var tidigare än de prydligt uppklädda herrarna på den svartvita bilden här till vänster. De ser ganska muntra ut, men det var nog bara för att se bra ut inför pressfotografernas kameror. I själva verket var det en sorgens dag för de här bröderna, som hette John och Gunnar Figaro. De hade sänt piratradio under namnet Radio Black Peter. Det var i det tidiga 50-talet och tidningarna hade under nästan ett år skrivit om dem, och mystiken tätnade, men efter en kraftsamling från polisen, som till och med fått hjälp från SÄPO, var Black Peters saga all. Bilden togs efter rättegången där bröderna fått stränga böter och sändaranläggningen och ljudanläggningen konfiskerad till "kronan". Läs mer här

Redan som barn på 50-talet var jag fångad av radiomediet och lekte ibland radioröst genom att dra ut vår radiogrammofon lite grann från väggen och sätta mig där bakom och imitera hallåmännens högtidliga anrop. Där kunde jag sitta och "hålla låda".

Lindqvistarna och deras son

När Radio Nord började sina sändningar blev min stora längtan att skaffa en egen radio, men för att kunna det måste jag skaffa inkomster mer effektivt. På något vis fick jag reda på möjligheten att tidigt på söndagsmorgnarna springa i trappuppgångarna och sälja DN. Det var en organiserad verksamhet och man fick också en speciell väska från DN att bära den tjocka bunten tidningar i.

Etthundrafemtiosju kronor var mitt sparmål, för det visste jag att radion kostade. Jag trodde att målet snart skulle vara nått, men det blev först inför helgen när Radio Nord skulle upphöra som jag hade fått ihop summan och kunde gå till radiohandlaren och köpa min nya egna Philips "Turné". Med den tryckt mot örat låg jag i min säng till midnatt och hörde hur Radio Nord sjöng sin svanesång.

Det var vid halvårsskiftet 1962 som Radio Nord upphörde med sina sändningar. Jag begrep inte mycket om politik i allmänhet, men jag förstod mycket väl det politiska falskspel som hade stoppat Radio Nord och vilka 2 politiska partier som hade gjort det. Men det fanns inte mycket för en trettonåring att göra än att trösta sig med Radio Luxembourg, som blev min favorit i tonåren.

Med Radio Luxembourg blev det viktigt att ha bra antenn för mellanvåg, och jag experimenterade och klättrade i träden hemma. Ingen av mina kompisar hade bättre mottagning av Radio Luxembourg än vad jag hade, och jag fick redan då agera som pirat genom att på FM återutsända Radio Luxembourg. De brukade ringa och be mig köra igång när de tyckte att musiken var för tråkig i den vanliga radion. Ibland sände jag blandad pop från mina rullband, och försökte som disc jockey. Men The Station of The Stars hade nog inte den tuffa snärtiga stil vi trott i vårt annars så osvikliga minne. Det blir ganska blek-rosa, precis som färgfoton från den tiden, om man lyssnar på hur de faktiskt lät.

Pappan till min bäste kompis Anders Osbeck upprördes när han fick kännedom om min sändare och krävde att vi ögonaböj skulle gå till polisen och höra oss för om det var tillåtet att använda den. Anders pappa hade pondus och temperament så vi vågade inte annat än att lyda. Vi gick till polisstationen, och visade upp det experimentkretskort där jag byggt upp den enkla sändaren. Poliskonstapeln tittade bekymrat på härvan på kortet, och sedan på oss två 14-åringar. Han rekommenderade oss att bara använda den med största försiktighet, och därmed var det inget mer att säga om den saken.

Jag hade i mina yngre år svårigheter att hitta meningsfränder för frågan om det där med radiomonopolet. I de flesta sammanhang fick jag känna att jag hade en uppfattning som avvek från de flestas. Visst kunde många säga sig ha glada minnen av Radio Nord, och visst kunde det vara önskvärt med bättre radioprogram i största allmänhet. Men de flesta jag talade med var oftast nöjda med den ordning som rådde. Ibland hördes argumentet att om man släppte radion fri skulle det bli anarki och kaos, och P3 sänder ju dygnet runt - mer än så lär ju aldrig någon hinna lyssna ändå. Det fanns inget behov av MER radio! Så lät oftast gensvaret.

Det året fick jag kontakt med en Nils Thalin i Uppsala som sökte Radio Nord-inspelningar genom en annons i SvD. Han var för mig den första goda kontakten med en meningsfrände om monopolets avskaffande. Vi instiftade en förening som vi gav namnet AntiStatRadio. Innebörden i namnet trodde jag skulle vara lätt förståeligt som "anti statlig radio". Till Nils och min förvåning blev dock namnet och dess uttydning ett ständigt pedagogiskt problem. Detta var möjligen en av orsakerna till att vi med vår dyrköpta annonsering i dags- och veckopress - med rikstäckning - inte lyckades samla fler än 40 medlemmar i vår ”riksförening” för fri radio. Inte ens annonsen i Expressen en söndag gav något märkbart lyft i antal brev och telefonsamtal från blivande medlemmar. Tidsandan i första halvan av 70-talet var speciell och i alla delar politisk till ytterlighet, och det bleka resultatet kan säkert även ses som exempel på det dåvarande klimatet för frågor som de vi ville verka för.
Grundat på vårt veka medlemsstöd var föreningens första mål att åstadkomma ett remissvar till den då aktuella Radioutredningen.

Radioutredningen hade tillsatts 1974 av den dåvarande utbildningsministern Bertil Zackrisson med universitetskanslern Hans Löwbeer som ordförande. Löwbeer var en för regeringen väl betrodd herre - han hade varit statssekreterare i flera s-regeringar. Därmed var alltså noga säkerställt att inget som inte redan var godkänt skulle kunna hända med svenska etermedia. Vid sidan om sig hade Löwbeer dessutom bokförläggaren Anders Ferm, som varit rådgivare åt Olof Palme.

1976 på hösten inträffade det omvälvande att Sverige fick borgerlig majoritet i riksdagsvalet. Den gamla s-regeringen fick prova på att i några år vara i opposition. Jan-Erik Wikström blev den borgerliga regeringens kultur- och utbildningsminister. Hans Löwbeer uppvaktade Wikström och erbjöd att ställa sin plats i Radioutredningen till förfogande för den händelse att den nya regeringen önskade ge utredningen ändrade riktlinjer. Men Wikström uppmanade Löwbeer att fortsätta som tidigare bestämts. På våren -77 kom så utredningens betänkande, och sedan hade remissinstanserna något datum på hösten att passa för att inkomma med yttranden.

Föreningen Antistatradio inlämnade till Jan-Erik Wikström ett yttrande i form av ett häfte med infallsvinklar kring monopolsituationen och en flersidig genomgång av situationen i andra europeiska länder. Inte minst gjorde vi jämförelser med England, med deras Independent Local Radio (ILR), som då bestod av 19 kommersiella lokalradiostationer från norr till söder inklusive en station i Skottland och en på Nordirland. Vi hänvisade till behovet av konkurrens i etern även i Sverige genom införande av fria, från staten och Sveriges Radio helt skilda, lokala radiostationer. Ett av alla motiv för detta var den viktiga trafikinformationen, som då nästan inte alls existerade på t.ex. Radio Stockholm.

Även frivilligt inkomna remissyttranden skulle respekteras, hade Wikström utlovat, och detta trodde vi på. Vi trodde också på de valaffischer som hade förekommit i valrörelsen 1976, där både m och fp gått ut hårt och lovat att med en borgerlig regering skulle frihet råda inom etermedia. Moderaterna hade t.ex. en affisch föreställande en toalettstol på vilken ett TV-chassie placerats, och texten ”Spola radio- och TV-monopolet!”. Fp lovade på valaffischerna att "I en borgerlig regering finns inget monopol i radio / TV". Jag har f.ö. exemplar av dessa affischer i mitt arkiv.

Arbetet med vårt remissyttrande gjordes framför allt av Nils, som hade större vana och flyhänthet än jag när det gällde att forma texter av det slag det gällde. Vi trodde att den borgerliga regeringen skulle göra verklighet av vallöftena och införa fri radio i Sverige. I både moderaternas och folkpartiets partiprogram fanns också inskrivet för båda partierna att de skulle verka för att radiomonopolet skulle avskaffas. Därför har det varit ett ständigt mysterium hur båda partierna valde att föra fram representanter som visade sig fientliga till alla sådana strävanden. När de borgerliga partierna 1976 fick bilda regering valde både moderaterna och folkpartiet att frångå allt de lovat i valrörelsen om detta. Folkpartiet fick in sin elitistiske Jan-Erik Wikström som kulturminister. I regeringskonstellation efter regeringskonstellation lovade han att så länge han satt som kulturminister skulle han göra allt för att skydda Sveriges Radios monopol. Som ett hånskratt mot oss som gått på de storslagna vallöftena om fri radio och TV inrättades Närradion; den beskurna frihetens stackars pippi som gjorts så vingklippt att den inte skulle lyfta till några höjder.

Så var det tänkt att bli, men efter närradions start visade det sig att hängivna radioentusiaster dök upp och, trots alla hinder lyckades göra ”eterns stencilapparat” populär och nå en stor publik. Det kanske kan ha en viss giltighet att jämföra närradion med Radio Nord. Denna mediernas mygga, som närradion var, hade ändå förmågan att sätta hela stora Radiohuset i Stockholm i gungning. Och precis som på Radio Nords tid inrättade Sveriges Radio, och inte minst Radio Stockholm, stora plötsliga förändringar i programutbudet. Förändringar, som hade varit helt otänkbara utan och innan den exceptionella framgång som närradion i början fick, inte minst bland tonårslyssnarna.

Insändare i Aftonbladet 21 november 1980

Den borgerliga regeringen gick snabbt till attack för att täppa till. Med hjälp av Wikströms nya lagparagrafer blev närradion mer ensidigt avpassad för de religiösa organisationer han vurmade för. Radioentusiaster som ville utveckla popradion kastades ut! Endast föreningar som huvudsakligen hade en annan verksamhet än att sända närradio skulle därefter kunna få sändningstillstånd. Denna särskilda paragraf hade många av remissinstanserna motsatt sig, den var tillkommen enbart på Wikströms initiativ. Men resultatet blev att hela närradion förlorade på hans manipulationer - och mest förlorade de religiösa och politiska organisationerna. När popradion kastades ut försvann också merparten av hela närradions publik.

Den brokiga skara som fick fortsätta med närradio blev kyrkor med god ekonomi och vissa fackliga och politiska grupperingar. Men sådana föreningar har sällan vare sig intresse eller kompetens för att göra bra radio. Det är betecknande när en LO-ordförande med 11.000 medlemmar bakom sig i en tidningsartikel gick ut och hävdade att det visat sig närmast omöjligt att hitta någon medlem som velat delta i programskapandet. "Det tar flera timmar att göra de 15 minuter som vi sänder i veckan", sade han och klagade också på att det ändå inte var någon som lyssnade på närradion. Ja tacka f..... Wikström för det.

Det politiska spelet från de två politiska partier som jag i så många år trott på; m och fp, satte djupa spår hos mig. Det är pinsamt, men jag var faktiskt medlem i moderaterna, men begärde omedelbart utträde när moderaternas ”expert” i mediefrågor, Göte Knutsson, upprepat uttalande sig för att ”discon” i närradion omedelbart borde stoppas. Han var den mest aktive för att stoppa föreningar som FMAK, SBC, Disco 88 m.fl. Trots att Knutsson med sina uttalanden gick tvärs emot den eterns frihet som moderaterna i opposition utlovat fördes han ständigt fram som deras talesman i radiofrågor och deras meste stoppkloss för radions utveckling. Enligt traditionen vill många annars se moderaterna som förespråkare för fri företagsamhet utan statlig påverkan, men inget är sig likt när det handlar om svensk radio kombinerat med borgerlig politik. Även Folkpartiet fortsatte i alla år i regeringsposition att agera tvärs emot de ståndpunkter de sagt sig vilja strida för när de var i opposition och den monopolkramande Wikström förblev statsråd för departementet som hade hand om radiofrågor. S-regeringar hade åtminstone EN fördel: man visste alltid att de ville bevara radiomonopolet – de gav aldrig sken om något annat.

I januari 1978 uppmärksammade Nils mig på en märklig radannons i DN. Där var det någon som under ”Köpes” hade satt in en annons om ”FM sändare 87-106MHz”. Det var nästan lika corny som om det hade varit en annons om "Kärnkraftverk 100megawatt köpes. Ring mig!" mitt ibland annonser om spinnrockar, optimistjollar och gamla korkskruvar. Jag ringde upp numret, och kom i kontakt med en person som hade ett forcerat sätt och lät som någon med många järn i elden. Hasse Eriksson var namnet.

Ett par dar senare blev jag uppringd av Hasse som ville höra min åsikt om hörbarheten för sändaren. Hasse hade redan fått napp på sin annons, och sändaren var köpt, och enligt Hasse skulle frekvensen ligga ”strax under P3”. Med luren mot örat började jag ratta på närmaste radio och hörde någon discolåt på frekvensen ungefär 98MHz. Hasse hörde genom luren att jag hade hittat det han sände, och jag kunde bekräfta att den gick in starkt på Tornslingan 35 i Trångsund, där jag då bodde. Hasse bodde i ett hyreshus uppe på åsen mellan Skanstull och Medborgarplatsen.

Trion som gav upp och flyttade från Sverige
Sändaren hade tillhört en pirat vid namn Radio Stockholm, som även kallat sig "BIG 98", se dekalen till vänster. Sändaren var av en för 70-talets pirater mycket vanlig modell - den såldes som surplus efter att ha ingått i taxibilarnas komradiosystem. Den var rörbestyckad och krävde därför högspänning som genererades av en s.k. vibratoromformare. Sändaren var tung, svårtransporterad och hade hög energiförbrukning - för driften krävdes ett traktorbatteri. Radio Stockholm hade två radiotekniskt kunniga - Hans Attersjö och Bruce Knopper, som byggde om sändaren för sändning inom FM-bandet. Radio Stockholm genomförde såvitt känt endast en testsändning. Sedan inget mer! Två år senare sålde Hans Attersjö sändaren vidare till Hasse Eriksson efter den senares annonsering, och med sändaren råkade också medfölja en kassett med Radio Stockholms program inspelat. Jag upplevde en särskild spänning i programmet, som med dåtida mått framstod som proffsigt och med en spännande disc jockey-röst. Jag fick upprepa önskemålet många gånger för Hasse innan jag fick låna kassetten för att kunna kopiera det mystiska programmet. Det har senare visat sig att disc jockeyn som hörs är "Swedish Egil Aalvik", som långt senare skulle bli en berömdhet på bland annat KROQ, Los Angeles. Bruce Knopper och Egil Aalvik flyttade till USA i februari 1977. Hans Attersjö blev kvar i Stockholm ett par år innan även han flyttade till USA. Alla tre är boende på olika håll i Californien. Hans Attersjö är fortfarande elektroniker, Bruce Knopper fotograf och Egil Aalvik disc jockey.

Radio 98 - The Station with Soul
Så började en piratradioverksamhet som för mig och mina kumpaner skulle prägla hela året 1978. Här ser vi på bilden ”Mr C”, senare namnbyte till ”Benny Boogie”, som disc jockey (Sven Hallberg) och -skymtande längst ner till höger- ”Freaky Deaky” (Hasse Eriksson, numera Hans Christopher) som station manager, och ”Chris Brewster” (Ulf Bengtsson) som syns sittande i soffan. Vad som tyvärr inte syns på bilden är den mixer som Sven har gömd mellan knäna. Det var en verkligt minimal mixer i storlek som en tändsticksask. Övriga delar i ljudutrustningen är den enda skivspelaren (Sansui om jag minns rätt), kassettdäcket (Nakamichi 600), RCF-mikrofonen (med Radio 98-dekal, förstås) och en Philips rullbandspelare. Lokalen är Svens etta på Lagmansvägen i Huddinge.

Tidningarna började nappa på att skriva om Radio 98. Södernyheterna var en väletablerad gratistidning med spridning över alla söderförorterna, och den gav verkligen bästa tänkbara reklam för oss högst upp på förstasidan. På bilden nedan skymtar sändaren, och Hasse längst till höger i bilden med en Lenco L75 skivspelare. De två övriga personerna kring Hasse är obekanta för mig, men längst upp i vänstra hörnet syns nog reportern i skrivartagen med penna och anteckningsblock. Inne i tidningen följer fortsättningen på artikeln (som kan hämtas här), där Hasse beskrivs som ”surrealistisk konstnär”.

När det blev dags för höstsäsong utnyttjade vi en för piratradio särskilt adressförmedling, och det kändes tryggare. Lyssnarna uppmanades då att adressera breven via en adress i holländska Dedemswaart, och därifrån skickades breven vidare direkt hem till mig, och vi fick faktiskt förvånansvärt många lyssnarbrev per vecka, oftast minst ett tiotal, vilket var långt fler än vad som hade förväntats med tanke på den krångliga adressen, som ju dessutom krävde att brevskrivaren kostade på extra utlandsporto. En gång per vecka åkte jag hem till Hasses föräldrahem i Farsta och lämnade lyssnarposten för vidare befordran till Hasse och Sven. Deedemswaartadressen har, så här många år efteråt, förundrat mig. Den gick till något som kallades FRS, Free Radio Service och man betalade en ytterst blygsam summa för brevförmedlingen. Den fungerade perfekt för oss under Radio 98:s tillvaro och vi fick aldrig några krav om ytterligare betalning trots att bara returportot till Sverige från Holland måste ha kostat mer än den avgift vi hade skickat.

I vissa avseenden levde vi på ett sätt som påminde om gamla spionromaner med hemliga mötesplatser o.s.v. Mycket kan förefalla överspänt, men vi befann oss ju utanför lagen och ansågs som brottslingar. Vi åkte aldrig fast, men vår första sändare blev beslagtagen av polis och Televerk vid en räd söndagen den 7 maj 1978. Om detta blev det notiser i bl. a. Expressen, SvD och DN. Redan på den tiden hade Expressen nollkoll på fakta och omnämnde oss som ”Radio 88”.

Därmed följde ett påtvingat längre sommaruppehåll i sändningarna, och många diskussioner mellan Hasse och mig om hur vi skulle göra med fortsättningen. Någon vecka efter att sändaren hade beslagtagits kom ett brev till den poste restante-adress som vi fortfarande begagnade. Brevet kom från den för dåtida pirater så välkände konstapel Stig Mattsson, som var den inom polisen som hade mest samröre med Televerkets pejlare Ulf Althin m.fl. Konstapel Mattson riktade sig i brevet till de ansvariga för Radio 98, och han påstod i brevet att det redan var välkänt hos Polisen vilka vi var. Därför föreslog Mattsson att vi frivilligt skulle träda fram och avslöja oss för att på så vis komma ifråga för en lindrigare bestraffning.

Jag förstod direkt att detta var en fint från polisen men Hasse var fylld av ängslan över orden att vi redan var kända. Han ville nappa på erbjudandet och anmäla sig hos polisen. Ett något irriterat meningsutbyte följde, men när han och jag avslutade telefonsamtalet uttryckte Hasse sitt beslut att göra polisen till viljes. Polisen är proffs på att förhöra sådana ynglingar som Hasse då var, och det var mycket troligt att han också skulle ha kunnat lockas att avslöja oss andra, med de straff det kunde leda till för var och en av oss.

Nu blev det lyckligtvis inte så. Hasse anmälde sig inte, och sommaren kom och gick och vi förblev ostraffade. Kontakterna mellan mig och Hasse fortsatte. Jag råkade vid något tillfälle berätta för honom om de många kortvågspirater som förekom på den tiden. De brukade sända på söndagsförmiddagarna på 49-metersbandet. Det var främst två pirater som uppnått berömmelse i detta obskyra sammanhang: Radio Viking - en dansk-och-engelskspråkig pirat med en skrattande disc jockey som kallade sig Poul Dane. Den andra mest kände piraten var RBI – Radio Baltic International. Många spekulationer förekom om varifrån RBI sände sina program; Finland var ett tips, Öland ett annat. En del ville till och med påstå att det kunde vara från det då sovjetiska Estland. Ja, det var över huvud taget mycket mystik kring dessa kortvågspirater eftersom de, genom den speciella vågutbredningen över kortvåg, kunde höras över stora distanser, ungefär lika bra om man var bortåt hundra mil från sändaren eller bara någon enda mil. Just det här triggade Hasses intresse, och det var ju förståeligt eftersom förhållandena kunde göra det krångligare för Televerkets pejlare.

Hasse uttalade sig mer och mer om att låta Radio 98 övergå till att bli kortvågspirat, men rimligtvis i så fall med annat namn. Nackdelen med att sända på kortvåg var att sändningarna i realiteten endast skulle kunna höras av de som genom intresse för långdistansmottagning, s.k. DX-ing, hade den speciella mottagningsapparatur som behövdes. Dessa DX-ares främsta intresse handlar om att samla på s.k. QSL-kort, som utgör beviset att de lyckats med prestationen att höra en unik radiostation. Ungefär på samma sätt som frimärkssamlare blir särskilt ivriga om det handlar om frimärken av ovanligt slag.

Vi ville ju nå den vanliga allmänheten i Sverige, och främst ungdomar, som var vår målgrupp. Hade vi övergått till att bli kortvågspirater skulle vi ha missat syftet med vår verksamhet; att utgöra ett argument för fri radio i Sverige.

Under våra sändningar på våren 1978 hade vi också fått bekantskap med de pejlargäng som hade som hobby att vara ute i bil under våra sändningar och försöka hitta sändaren. Det brukar kallas ”rävjakt” och var som en radioteknisk sport att vara vinnaren i denna tävlan, och flera olika gäng var ute och lyssnade och pejlade. För kommunikation mellan de olika gängen använde de en för den tiden avancerad walkie-talkie på 900MHz-bandet – det här var ju mer än 15 år innan mobiltelefoner skulle bli vanliga tillbehör hos allmänheten. Privatpejlare var oftast mycket imponerande i sin skicklighet att snabbt hitta sändaren. Det var inte alls ovanligt att de var framme vid vår sändningsplats inom tio minuter efter att vi påbörjat sändningen för kvällen, och detta var förstås ibland till förtrytelse för oss när vi trodde att vi hade placerat ut vår sändare på en svårfunnen lokalitet. Men lyckligtvis hade dessa skickliga pejlare ingen önskan att hindra vår verksamhet, utan tvärtom;
vi utgjorde förutsättningen för den sport, eller hobby, som roade dem. Men ibland hade vi ändå svårt att inte blanda ihop dem med de från myndigheterna yrkesverksamma pejlarna. De ökade vår redan stora nervositet att kanske åka fast för våra gärningar.

Det mest skickliga privatpejlargänget kallades Flamingo och hade som huvudfigur en Anders Pravitz, som till vardags jobbade med tekniskt underhåll på radiosändare. Han var anställd som serviceingenjör för just sådant arbete på Elfa, som då var generalagentur för ett flertal professionellt inriktade varumärken för sådan utrustning. Jag hade fått mycket bra kontakt med Anders´ gäng, och jag nämnde för honom om Hasses idéer att göra om Radio 98 till en kortvågspirat. Anders ogillade Hasses idé lika mycket som jag gjorde, och någon vecka senare ringde Anders mig och föreslog att vi skulle ses hemma hos honom i Järfälla. Där på köksbordet visade han mig den sändarkonstruktion som sen skulle bli Radio 98:s nya sändare.

Förutsättningen var att jag själv skulle bygga den. På den tiden jobbade jag som servicekille på bandspelare. I dagens läge på 2000-talet kan jag se tillbaka på en mycket framgångsrik 30-årig karriär som bandspelarexpert och har jobbat mest med Studer och Nagra och liknande yrkesredskap, men detta har varit meriter till min nackdel i en tid när slikt blivit helt passé, och det har kostat mig mycket av bekymmer att ändå kunna klamra mig kvar i arbetslivet -- men just nu går det rätt hyggligt för mig - - - - tillbaka till ämnet... Att bygga ihop sändaren utgjorde alltså ingen svårighet för mig, jag hade konstruerat, etsat och borrat kretskort förr, visserligen bara audioförstärkare, men Anders gav mig tips och råd som överbryggade alla eventuella svårigheter. Sändaren var avdelad i två enheter i varsin zinkbox. Den första innehöll drivsteget och den andra slutsteget. Den kom att användas till mitten av december 1978 och skulle senare även bli sändare för Frasses Radiostation och Radio Stardust. Sändaren var mycket mer effektiv än den gamla, och den klarade sig bra med ett litet motorcykelbatteri. Därmed blev jobbet att rigga upp sändaren inför sändningen, och att sedan ta ner den igen, mycket lättare.

Jag ritade ihop en byggbeskrivning på vår sändare, och kopior erbjöds sedan till lyssnarna i våra program. De behövde bara skicka in sin önskan per brev till oss. Vi var inte rädda för att få konkurrerande pirater utan såg snarare en sådan utveckling som en möjlighet till ökat publikintresse för piratradio i allmänhet, och därmed också för oss. Det var ett steg i kampen för fri radio, och som vi såg det skulle argumenten bara bli starkare ju fler pirater det blev. Brevskörden ökade, och många efterfrågade just byggbeskrivningen, och ibland återkom sådana som redan fått byggbeskrivningen och ville få kompletterande byggtekniska frågor besvarade, och jag gjorde så gott jag kunde. Ändå dröjde det bortåt ett år innan den stora strömmen av pirater kom igång. Flera av dem, inte minst Radio FM, erbjöd då i sin tur kopia-på-kopia av deras exemplar, som de fått av min gamla byggbeskrivning, till sina lyssnare. Det blev till slut rätt många pirater, och de samlades i området kring 101MHz, och deras verksamhet skulle jag senare få anledning att rapportera om som piratrapportören Alex Nordström och min kollega ”Rolf Waltin”, alias Lennart Stendahl. Här är en inspelning från en intervju som Lennart passade på att göra när han hade gett Radio FM tillträde till det höghus vid Hagsätra Torg där Lennart bodde. Lennart intervjuar här Radio FM strax innan de ska gå igång med sin 10-årsjubileumssändning från taket på detta hus.

Det var ingen avsiktlig sponsring, men genom att Elfas namn upprepas i byggbeskrivningen så kunde man också i deras butik i Solna tydligt märka en ökad efterfrågan på bland annat de beskrivna special-transistorerna, som ju annars hade sålts i mycket ringa omfattning. Även de gjutna zinkboxarna fick en märkbart ökad försäljning.

En av alla händelser kring Radio 98 var när Sveriges Radio under veckorna en period körde trailers för ett program kallat Neonmagasinet. I dessa trailers använde man sig av inklippta fragment ur Radio 98:s sändningar blandat med lika korta fragment ur Clabbes "Rakt över disc". Klart att vi blev undrande hur vi kunde hamna i detta sammanhang, och vi lyssnade på programmet i tron att det på något vis skulle ha någon beröring med oss, Radio 98 eller på annat sätt med fri radio. Detta pågick i veckor, men ingenting av det som trailern gav sken av fanns med i programmen. Vi visste inget om Lasse Lundeberg då, men skulle långt senare få veta att det var han som i bästa välvilja gentemot oss hade gett oss denna rikstäckande extrareklam. Programmet gick i P1, men trailern gick ideligen i såväl P1 som i P3. Lasse återkommer vi till senare i denna berättelse.

Allt arbete som rörde sändaren, framför allt att reka och sätta upp den på nya sändningsplatser varje söndag, och sedan hämta den igen – oftast på måndagkvällen - blev lättare under höstsäsongen än det hade varit under våren med den gamla sändaren. Men så småningom kändes det ändå ganska tradigt för de inblandade. Hasse var den som bar den största bördan, och för det mesta hördes sändningarna bra. Men det hände också att jag tyckte mig ha anledning att framföra synpunkter när sändningarna hörts dåligt. Jag var den ende i gänget som hade radiotekniskt kunnande, men stämningen mellan mig och Hasse var aldrig bra hur inlindat och diplomatiskt jag försökte framföra synpunkter. Även jag hoppade ibland in i sysslan att rigga upp sändaren, och jag fick då känna av de jobbiga sidor som förvisso fanns i detta. I stort sett hela söndagarna gick åt - man hade ju en tid "spikad" som inte fick missas, och så måste sändaren vara förberedd, batteriet laddat, kassetten med nya programmet hämtad. Men mest var det ju oron att åka fast, och att springa omkring i höstblöta skogar. Ibland i snöslask, och oftast dessutom i kvällsmörker. Att ramla och skava sig mot vassa bergsidor. Att nödgas plaska ut i ett kärr som fanns i vägen.

Jag minns särskilt den gången när jag under mer än en timme sprang vilse i mörkret och den regnblöta terrängen - talangen från min far, som var ett "ess" i orienterings-sporten har inte satt några spår hos mig. Det här hände efter att jag hade startat sändaren och haft för avsikt att springa tillbaka halvkilometern till där jag hade min bil stående. Som radiofantast hade jag en mängd dekaler för spännande engelska radiostationer på bilens rutor – Capital Radio, Radio Caroline, Radio Victory, Radio London – jag var annars stolt att visa upp att här var det en som var galen i radio! Men här i skogen hade det också kunnat utgöra en bra ledtråd för polisen och Televerkets pejlare om de hade hittat bilen medan jag sprang i skogen och inte lyckades hitta ut. Mycket sent omsider hittade jag ändå till bilen och kunde köra hem - lerig, frusen och omskakad. Men det jag mest av allt hade varit rädd för; att bilen skulle vara satt under bevakning av någon konstapel Mattsson eller piratpejlare Althin, nej, den rädslan var trots allt överdriven den gången. Jag och de andra på Radio 98 hade nog någon slags änglavakt även om vi kanske inte hade gjort oss så värst förtjänta av hjälp från så fromma makter.

Vid ett annat tillfälle när jag pratade med Hasse i telefon en fredag fick jag under samtalets gång, när jag frågade om sändaren, veta att han fortfarande inte hade hämtat den. Den hängde kvar i ett träd i skogen. Jag fick i hast be om ett par timmars ledigt från mitt jobb och åkte själv iväg till Masmoberget och hämtade sändaren, som jag hittade 2 meter upp i ett träd utmed en motionsslinga. Många hurtbullar hade nog sprungit förbi och undrat vad det var för konstig manick som hängde där. Tur för oss att ingen hade tagit den…

Det var uppenbart att gänget hade tappat stinget, men om man utan att åka fast ska ägna sig åt det slag av kriminaliserad verksamhet som piratradio är så går det bara om disciplinen är på topp. När det senare visade sig att Hasse använt samma sändningsplats tre söndagar i rad ansåg jag att det var dags att ta sin Mats ur skolan. Förutom riskerna att åka fast, som det innebar att sända från samma plats, fanns också problemet att sändningsplatsen ifråga gav usel hörbarhet åt sändningen, vilket lyssnarbrev klagat på. Sändarplatsen ifråga var i en ungtall omgiven av en krans av höga hyreshus runt omkring – ingen öppning för radiovågorna att kunna utbreda sig till omgivningen utanför. Det var den 10 december 1978 i närheten av Västbodaskolan i de västliga delarna av Farsta, där jag, omgiven av lekande barn i en kälkbacke klättrade upp i den lilla tallen och plockade ner 3-elementsantennen och en grön canvasväska i vilken bandspelaren, MC-batteriet och sändardosorna fanns samlade – jag har förresten fortfarande originalkassetten med programmet i stereo kvar, där Sven redan i inledningen försöker trösta lyssnarna som klagat på den dåliga hörbarheten. Men trots dessa många klagomål upprepades det alltså att samma olämpliga sändarplats valdes.

Radio 98:s originalsändare som sen kom i nya äventyr med Frasses Radiostation m.fl.

Att även kamratandan trampats sönder visade sig nästa söndag, den 17 december, när Radio 98 hade sin avskedssändning helt utanför min medverkan. Man sände då med hjälp av en sändare tillhörande en person som var känd som "Janne på Berget". Sändningen skedde från Brandbergen, och kallades "Radio 98 Christmas Show". I programmet intervjuas en privat piratpejlare som helt felaktigt i programmet beskylls för att ha stulit sändaren föregående söndag. Programmet finns bevarat.. Detta visar att ingen av de övriga i gänget visste något om mitt förehavande, att det var jag som tagit sändaren. Men trots detta var det alltså ingen som underrättade mig om vad som hänt! Min bedömning av läget den föregående söndagen bekräftades därmed som den rätta: det var fortfarande kul att göra program, och kreativiteten fanns fortfarande kvar på den sidan, men vad beträffade samarbetet och allt övrigt som måste fungera så var allt borta. Från Radio 98 har jag nu kvar dessa program:

Närradion blev den till ytterlighet återhållna eftergiften till oss som hade trott på vallöftena om Fri radio & TV som m och fp haft som tema i 1976 års valrörelse. Efter testsändningar, inte minst dagen innan, blev det dags för premiären, den 29 maj 1979. Den gick från vad som populärt kallades Studio SVEA på Hornsgatan 54. Här på bilden ser vi teknikern Kenneth Andersson i sekunden när han just lyft regeln för programsignaturen, och bakom studiofönstret syns Anders Bjurström huka framför en Neümann U87 för att strax gå igång med inledningssnacket.

En helt annan premiär blev det i oktober 1986 när Stockholms innerstad fick ytterligare en närradiosändare. Den tillkom då det ansågs att det hade blivit för "trångt" på den ovan nämnda på 88MHz. Den nya sändaren utrustades för stereosändning, vilket var mycket nytt, och denna nyhet upprepades om och om igen av de ansvariga under den första testsändningen. Vi hör Göran Lindemark (vänster kanal), Lennart Stendahl (mitten) och Lasse Lundeberg (höger). Men ibland hörs de också från en obestämd plats där det är väldigt mycket brus och störningar.

Hur illa samarbetet än hade skötts så skulle Hasse och jag ändå få fortsatt samarbete, om än lite ansträngt. En annan pirat vid namn Radio Angelica resulterade under våren därpå i medverkan från Sven H och mig, och det är lustigt att vår sista medverkan hos denna pirat inträffade så sent att det sen dröjde en knapp vecka innan Sven och Hasse hade den första sändningen – men nu inom lagens ramar - över närradion genom Radio SUS med programmet Radio Starport den 12 juni 1979. och här hörs även veckan därpå, den 19 juni. Även undertecknad medverkade tekniskt med programmen, bland annat för produktion av jinglar och som ”norsk kompressor”, d.v.s. jag rattade programmet manuellt för att åstadkomma utjämning av ljudnivåerna, vilket det fanns behov av. I början var programmen alltid förinspelade vid utsändningen, precis som hade varit fallet vid piratsändningarna, och jag fick en kassett från Sven med programmet, och från denna gjorde jag en nivåutjämnad rullbandsmaster (15”) som jag sen tog bilen och levererade till studion vid universitetet i Frescati varifrån sändningen senare skulle ske.

Artikeln i Expressen här till vänster berättar om vår olagliga bakgrund när vi var jagade av polisen och televerket för saker som var långt ifrån preskriberade när artikeln fanns i tidningen. I artikeln framträder Hasse och Sven med såväl för- som efternamn och redogör för de olagligheter de nyss gjort sig skyldiga till - olagligheter som kunde ge upp till ett års fängelse! Ännu ett exempel på att vi ofta hade änglavakt. Sen är det ju det där hur journalister ibland får till det: "Ställ in radions P3 på 88MHz".

Vi fick med tiden fler kontakter inom närradion, främst inom Radio SUS med Bagarn, Stuart Ward och Mikael Francke och ganska snart fick vi också kontakt med Lasse Lundeberg, som blev en mycket uppskattad tekniker vid inspelning av Radio Starport-programmen, som därefter kom att stadigt produceras i Anders Hanser studio vid Jungfrugatan på Östermalm (se bilden till höger), från att tidigare ha gjorts i Svens lya i Huddinge på samma sätt som programmen gjorts för Radio 98. Första gången jag träffade Lasse var vid den första inspelningen i denna studio, och vi kom då i livligt samspråk om ljudtekniken och om radiomediet.

Närradion hade bara varit igång ett par veckor, men redan hade en radiorevolution kommit igång. Och även om närradion bara var en liten myra i jämförelse med elefanten i Radiohuset på Gärdet, så verkade lilla närradion få hela detta hus i svårartad gungning. Inte minst när ljudteknikerna på radion gjorde "revolt" – enligt Expressen - mot ”Riksradions dåliga programutbud”. Man revolterade enligt Expressen mot radions ”okunniga journalister och producenter” och hävdade att detta var ett ”sedan länge undertryckt missnöje” (Expressen den 19 juni 1979 - se denna stora utrymmeskrävande artikel som jag inte kunnat klämma in i layouten via länken här).

Jag hade sen tidigare kontakt med en annan ljudtekniker från radion, den då, pch fortfarande, i Radioteatern verksamme teknikern Leif Bjärnling som, liksom Lasse, var aktiv med programmen från RTF, vars program också spelades in i Anders Hanser studio, och det blev under sommaren -79 många besök där för mig, antingen för RTF eller för Starport - och det var en härlig miljö för mig med det ljudintresse jag hade och har.

Men den revolution, som RTF utmålades som, var egentligen bara en lätt sommarsusning jämfört med vad som skulle komma i början av augusti. Vi träffades i Peter Casselryds hem i en villa i Tullinge. Där drogs vi samman om ett projekt, knappt ett tjogtal radioentusiaster, varav jag kände i stort sett bara oss från Starport och Lasse Lundeberg med hans dåvarande tjej Maud Wikander. I övrigt var de flesta okända för mig. Det var kort om tid, och som jag minns det mindre än en vecka kvar innan det hela skulle utmynna i sändningspremiären, den 12 augusti 1979. Med premiären var det ungefär som om någon dragit ur en propp, och nu vällde fantasin och friheten fram och ökade ständigt farten. SBC var igång och blev snabbt den största publikmagneten. Vi var ett gäng med särskilda kreativiteter och med särskild hängivelse för mediet radion. Alla hade vi hört mängder av amerikansk eller engelsk radio och älskat det vi hört, men lidit av det mesta vi hört i svensk radio. Nu tog vi chansen att visa hur kul vi tyckte att radio kan få vara.

Premiären gick från AV-elektronik, vars studior tidigare använts mest för inspelningar av dragspelsmusik och andliga skivinspelningar och de hade också använts för inspening av program åt IBRA radio. Men nu genomsyrades lokalerna av de senaste och hetaste i disco med våra disc jockeys Lasse ”Ludde” Lundeberg, Sven ”Benny Boogie” Hallberg och Per ”BPM” Olsson.

Under vår sändningstid var vi också ett gäng som sprang på stan bland folk – främst där det fanns mycket bilar där vi hejdade folk och uppmanade dem att ”ratta över till 88MHz, för där finns något spännande att lyssna på”, och delade ut vår förstling till dekal på gult papper med svart enkel text och hjälpte gärna folk att sätta upp den i bilens bakruta. Med tiden fick vi lite snyggare dekaler och streamers.

En söndag var vi ute vid Djurgårdsbrunn, där det var något annat publikdragande som vi kunde passa på att dra nytta av. 1979 var det dessutom riksdagsval, och vi missade naturligtvis inte att dyka upp bland valstugorna kring Åhléns city och både dela ut dekaler och i direktsändning intervjua förbipasserande politiker och vanligt folk om deras åsikter om fri radio.

En annan effektiv metod att nå ut till vår målgrupp var de ”SBC-fester” som vi anordnade på diskotek, som här på bilden en SBC-fest på discoteket Trammps. På bilden skymtar Sven H i discjockeybåset och Lasse L med okänd person med ryggen mot kameran. Tjejen till höger i bilden var då verksam som disc jockey på en kortlivad pirat som hette Radio Rabbit, som bör ha varit den allra första som sände i stereo. Här är hon i farten med en bunt SBC-tröjor som hon säljer till publiken.

Per Olsson, Maud Wikander, Bagarn. Lasse Lundeberg vid spakarna.

Mest frekvent under närradions guldår var nog "Bagarn" Torkel Odéen. Han hördes på SBC och nästan alla andra föreningar, och ibland nära på dygnet runt! Samtidigt hade han en vanlig anställning som servicekille hos något företag i radiobranschen att sköta. Jag minns Bagarn särskilt från den gången när han stolt berättade för oss att han hade fått en intervju med Magnus Uggla. Vi lät oss inte imponeras, nej Uggla var för oss den där med säkerhetsnål i kinden. Bagarn försökte få oss att tro att Uggla hade framtiden för sig, och ville att vi skulle låna ett öra till hans intervju, men det ville vi inte alls. De Ba-ba-ba-ba-ba-garn-jinglar vi då förknippade med Bagarn hade han experimenterat fram genom att mellan två Bang&Olufsen rullbandspelare skapa en eko-effekt som gick baklänges. Eko-effekten hördes alltså först, innan originalljudet: "Ba-ba-ba-ba-ba-garn!" Fyndigt, men efter upprepningar inte så roligt. Men Bagarn har efter de här experimenten revanscherat sig som professionell jingelproducent m.m. och kunde redan då också vara en stor personlighet som radiodiscjockey. Men nu alla dessa år efteråt har jag tyvärr bara en enda inspelning kvar. Det är en sändning från Radio SUS den 21 augusti 1982.

SBCs främsta motpol var Radio Klara, som hade bland andra Stockholmspartiet som ägare. Oftast fick vi, och den typ av radio som vi stod för, arga slängar och kallades i bästa fall "kommersiella populister". Men en gång bjöd de också på en överraskning i motsatta riktningen när Lasse Lundeberg gavs utrymme att i deras sändning tala sig varm för den typ av radio som vi strävade efter.

Efter sammanbrottet för Radio 98, som jag berättade om, hade jag sändaren liggande i en hurtslåda hemma. Den hade legat där i mer än ett halvår innan den kom till användning igen. Jag hade fått en idé och testade att sätta ihop program i form av en lite plojig pirat, samtidigt som jag fått mycket inspiration av att lyssna på Kenny Everett. Bland annat hade jag imponerats av hans sätt att göra musikmixar, där den ena låten elegant vävde över i nästa. Redan innan jag hade hört Kenny Everett så hade jag varit road av att göra liknande musikmixar, men efter att ha hört hans program blev det som ett stort bubblande behov hos mig. Det var den ungefärliga utgångspunkten som fick mig att börja med Frasses Radiostation.

Frasse skulle vara töntig, prata i näsan och lite läspande. ”R” skulle uttalas nästan som ”j” och alla ”s” skulle vara lätt undertryckta, så att det lät som ”Fjatheth jadjåchtachooon” (här överdrivet utskrivet). Jag använde mig av en miniatyrmikrofon – en äldre variant på vad som kallas ”mygga” som jag kunde gömma inne i min kupade handflata, och fick på så vis ett mycket ihåligt konstigt mikrofonljud åt Frasses röst. Töntigt skulle det vara, men problemet var att det måste låta som en okonstlad töntighet. Jag fick alltid göra många omläsningar innan jag tyckte att det ”satt” och lät så tokigt som möjligt och så lite tillgjort som möjligt.

En närradioprofil som ofta blev parodierad i Frasses Radiostation var den i denna text tidigare omnämnde "Bagarn" som i detta sammanhang blev den stora favoriten. En annan, som jag själv tycker att jag lyckades härma bra, var Lasse Lundeberg, som i Frasseversion blev Frasse Dunderberg med rundgång från hörlurarna och med skramlande kassetter i bakgrunden. Men till skillnad mot de som blev parodierade så sände Frasse aldrig live. Varje övergång var resultatet av ett oändligt antal omläsningar innan snacket och töntigheten hamnat i rätt balans, och det blev bara en 6-7 glest återkommande program totalt. Å andra sida hördes sändningarna starkt och långt eftersom jag bodde mycket högt över omgivningen och hade möjlighet att använda effektiv antenn uppriggad utanför räcket till min franska balkong.

Frasses Radiostation pågick samtidigt som jag var i full fart med mitt engagemang för SBC och för Radio Starport på Radio SUS, och medverkan vid nattsändningar från studion på Gotlandsgatan 64, där många olika slag av radioentusiaster huserade.

		Här är två bilder från denna studio där vi ser Ola Ohlin, en ofta förekommande tekniker i kontrollrummet bland EMT-verk och Telefunken M5-bandare. Här kan man märka den bekvämt placerade papptallriken med lite kylslagen snabbmat framför mixerbordet. Det senare hade särskilt konstruerats för praktisk och bekväm närradioanvändning av Claes-Erik Frölund - baktill på mixerbordet syns t ex ett telefonjack som hörde ihop med den inbyggda telefonboxen. Bilderna här är tagna vid en av alla de nattsändningar om Radio Nord - det ständigt återkommande ämnet hos nästan alla sändande föreningar i närradion. På bilden från studion ser vi hedersgästen Sten Hedman till höger i soffan. Sten - annars mest känd som kändiskrönikör i veckopressen, var i detta fallet inbjuden i sin egenskap av före detta Radio Nord-medarbetare. Andra personer i bilden är t.ex. vem då? Jo, så klart Bagarn till vänster i soffan, och Lasse Lundeberg längst till höger i bilden. Märk också hur majoriteten bolmar på cigaretter rakt in i de fina U48 kondensatormikarna från Neümann. Även jag, bakom kameran, hörde på den tiden till den cigarettbolmande skaran. Därav den disiga bildkvalitén.

En extra genomarbetad dag om Radio Nord sände vi på SBC på själva 20-årsdagen av Radio Nords premiär. Eftersom Radio Nords premiär skedde den 8 mars 1961 blev det följaktligen dags för oss med vår hyllning söndagen den 8 mars 1981. Se notisen från SvD till höger - men nog är det konstigt att det oftast blir tokigt när journalister skriver. De skriver "Radio Nord var ute på helt lagliga vatten i början."
Varför betona hur det var i början? Fortsättningen var också laglig.

På förmiddagen hade vi lånat sändningstid klockan 10-11 för att faktiskt på minuten 20 år senare sända Radio Nords premiärtimme. Samtidigt med vår sändning hade de forna Radio Nord-medarbetarna, med Jack Kotschack i spetsen, sin fest på en restaurang bara några kvarter från SBC-s studio på Banérgatan 48, och vi drog oss alltså iväg till denna fest. Vi ville gärna se oss själva som ett slags ideologiska arvtagare till Radio Nord-gänget, och bland dem fick vi faktiskt känna oss som hedersgäster, och på restaurangen hade de självklart ordnat så att vår sändning skulle höras i högtalaranläggningen.

Lasse Nestius o Lennart Atterling i "vår" studio i Frescati.

I vår special om Radio Nord hade vi intervjuer med bland andra många Radio Nordmedarbetare, som här på bilden Lasse Nestius och Lennart Atterling. Andra som vi hade intervjuat var lagrådet Gustav Petrén och advokaten Henning Sjöström. Vår Radio Nordspecial gick på eftermiddagen den 8 mars 1981, och väckte starkt gensvar och många telefonsamtal från våra lyssnare. En av alla de som hörde av sig var Lennart Stendahl, som jag inte kände tidigare, men som jag skulle få mycket gemensamt med. Lennart var vid början av vår bekantskap utomordentligt hövisk gentemot mig och övriga som var involverade i SBC, men han skulle med tiden få en helt annan, mycket frispråkigare framtoning. Han blev mycket produktiv programledare i samarbete med bland andra Göran Lindemark på Mälardalens Radiosällskap, och senare en energisk programledare på Radio Nova i Vagnhärad, som under det tidiga 80-talet blev en viktig spjutspets i debatten om fri radio, och det var detta som hade lockat Lennart dit. Hans liv skulle dock ta slut redan när han var 50-åring efter att han i några år plågats av en cysta i hjärnan. Innan dess hann han vara den energiske producenten för CD-projektet "Historien om Radio Nord", där jag anlitades för ljudet med mina specialiteter.

Sven Hallberg i studion på Banérgatan 48
I juli 2007 besökte jag Lasse Lundeberg och intervjuade honom om hans radiohistoria. Hur han i slutet av 60-talet pryade på Sveriges Radio och 10 år senare var Clabbes tekniker i "Rakt över disc". Lasse startade Radio SBC och i tidningartiklar presenterades han som "Radiohjälten". Flyttade till Kanada och senare till USA och sen hem igen. P1 P2 P3

En specialitet hade Per Olsson med sina BPM-mixar som var en företeelsen som låg i tiden, och Per vann också någon slags auktoritet åt SBC, vilket kanske bioannonsen här skvallrar lite grann om. Per var ljudkonnässör på sitt sätt och brukade mycket liten eller nästan ingen alls av kompression när han körde sitt. Det var tajt ändå, och är man nogräknad på nivåerna i själva övergångarna mellan olika delar i mixen vill man inte ha kompressorns utslätande effekter. Med hård kompression försvinner ofta elegansen i övergångarna och allt blir till ett ljudets motsvarighet av grå sörja.

Per var ovanlig även på så vis att han redan 1979 var expert på datorer. Han jobbade med slikt till yrket på den ingenjörsbyrå där han var anställd. Jag minns en gång när SBC-gänget var hemma hos honom, och hur han hade en jättelik dator inbyggd i ett genomskinligt glashölje. Hela denna skapelsen stod på ett bord mitt i vardagsrummet, ungefär som en teknologisk modern konst. Vi andra var totalt okunniga om datorer. Sådant tillhörde för oss den kategori av utrustning som kallas kontorsmaskiner och var inget som ljudintresserade någonsin skulle kunna intressera sig för! Trodde vi då....

På samma ingenjörsbyrå som Per jobbade även Åke Holmberg. Han blev inte någon av de mer kända profilerna på SBC, men han hade mycket stor betydelse för verksamheten, och han hördes ofta lite offside till Lasse i studion. Framför allt var Åke en av de ivrigaste bland privata piratpejlare, och ledare för det team som var främsta konkurrenter till Anders Pravitz pejlargäng. Både Per och Åke hade också betydelse för en av de saker som utmärkte SBC över alla andra - våra för den tiden så otroliga möjligheter att kunna sända via HF utifrån stan eller från diskotek på våra SBC-fester. Just det här tror jag var åstadkommet - ibland - på lite irreguljärt sätt vad gäller det lagliga. En gång råkade jag också utbrista med min förvåning: "Men.... kan det här verkligen vara tillåtet?!!!" varpå någon i gänget snabbt replikerade "Och det ska DU fråga om!" Där fick jag för min bakgrund som piratsändarbyggare och utspridare av byggbeskrivningar på sådana...

En annan person som också verkade i det tysta men som hade en avgörande betydelse för föreningen Ljudmixarna / SBC var Peter Casselryd, som var en av de som mitt i det virrvarr vi andra befann oss i när vi jobbade med allt som hörde programmen till, också såg till annat som behövdes för att göra SBC stort. Alla - även Peter - hade heltidsjobb att sköta i första hand, och SBC var vårt kvälls- och helgnöje. Tillvaron under SBC-åren innebar visserligen att vi höll på med sådant vi älskade och hade längtat efter i många år. Men det blev rätt jobbigt att hinna med allt sådant som fritid brukar användas för - och ofta blev även jobbet lidande. Peter var den bland oss som bland annat såg till att det designades och fabricerades SBC-tröjor, affischer, dekaler, streamers, knappar, trycksaker för SBC-fester, medlemskort. Att posta tröjor till de som beställt, m.m. m.m. Men Peter gjorde inte mycket väsen av sig.

Under åren med SBC hände det att jag borstade av pseudonymen ”Alex Nordström” i rollen som piratradiorapportör med en sammanfattning om helgens piratsändningar på frekvenser kring 101MHz. Det fick sin start på SBC på lördagseftermiddagarna, och efter SBC:s upphörande 1982 forsatte mina rapporter att sändas genom Mälardalens Radiosällskap på tisdagkvällar. Piraterna, med sin verksamhet, utgjorde en utmaning mot den monopoliserade radion, så det var något vi gärna uppmuntrade, men med en självpåtagen censur att olagligheten påtalades i slutet av varje rapport för att säkra ett slags alibi att vi inte ägnade oss åt uppvigling. Från min dåvarande bostad hade jag idealiskt radioläge, och när jag kompletterade rapporterna med smakprov på den fina mottagningen bidrog även detta till god PR för piraternas sändningar.

Men känslorna bland piraterna kunde vara lite blandade. Dels gillade de, och var lite beroende av den publicitet de fick. Men mina rapporter kunde också vara bitska mot deras inte alltid lyckade insatser. Jag anser att jag hade en journalistisk roll att fylla, och att jag fyllde den väl. Jag hade kanske glatt piraterna med en mer positiv hållning, men mina rapporter hade i så fall förlorat en del av lyssnarintresset.

Här en kul FM-piratinspelning av Chic 101 från deras sista sändning den 25 september 1988 där Björne, Gordon, Mats och Vivi (Thomas var frånvarande) parodierar närradions "slingor". Visserligen går inspelningen med förhöjd hastighet, för det var så som sändningen lät. Och visserligen är det lätt att pitcha ner ljudet - om man vill. Men jag tycker att det låter bäst så här i sitt 100% omanipulerade smurf-sound. Detta var sista gången för Chic, och de tillåter sig skämta vilt över närradions alla "slingor". Inspelningen är en riktig pärla.

Finns några pirater idag som sänder på det viset? Det måste vara mycket ovanligt. Dels är det naturligtvis svårare att få lyssnare när ingen förväntar sig någon piratradio, som många gjorde då. Dessutom är FM-bandet mer trångt idag på området 100-108. Att börja sända på en frekvens som innebär störning för legal radio skulle ge dålig publicitet för den pirat som ger sig på detta. Säkerligen skulle pejlare och juridikens representanter se ännu mer grymt på sådant än vad de gjorde då. Ingripandet för att stoppa piraten skulle förmodligen ske mer resolut!

		Parabolantenn och satellit-TV var det som behövdes för att till slut bryta ner den ”Berlinmur” vi alltid haft i svensk etermediedebatt. Ungefär när den riktiga Berlinmuren föll infördes i Sverige den nya TV-kanalen TV4. Men då var vi redan vana vid TV3 som, med premiär nyårsafton 1987, blev den första privatägda TV-kanalen riktad till svensk publik. Det var Jan Stenbeck och hans Kinnevik AB som låg bakom. För att skydda sig mot mörka krafter i den svenska mediepolitiken skedde sändningarna från London, och så är det ännu idag, 20 år senare. Det var en behövlig strategi när inflytelserika s-politiker som Maj-Britt Theorin på fullt allvar krävde förbud mot parabolantenner "för att skydda svenska folket mot otillbörlig påverkan utifrån". Med åren har antalet TV-kanaler ökats med svensk inriktning, men även utländska TV-kanaler från mycket avlägsna håll når fram, vilket vi lätt kommer till insikt om när vi betraktar balkonger och husväggar i invandrartäta, och paraboltäta, bostadsområden. Men TV3 var ändå pionjären i denna utveckling. Kanalen hade i starten en slogan ”Roar och oroar” - som även syns på deras allra första dekal här till vänster - en träffande slogan om man önskade fylla rollen som spjutspets för debattprogram. Även den TV3-jingel som gick ut i kanalens premiärminut andas samma debattglöd - I TV3 där vill vi engagera er! Men i verkligheten har kanalens engagemang bestått mest av B-filmer och repriser på TV-serier som andra TV-kanaler redan kört till leda - och som därmed blivit billiga att köpa sändningsrätt för. TV3 har i alla fall ett program som närmar sig public service; ”Efterlyst” - visserligen en importerad idé med ursprung från "Aktenzeichen XY ungelöst" som sänts av tyska ZDF sen början av 70-talet. Ett senare exempel är BBC:s "Crimewatch". Men TV3-versionen är ändå mycket välgjord. Trots den stora mängden nya TV-kanaler som vi fått att välja på har ändå det f.d. monopolföretaget Sveriges Television lyckats behålla en betydande dominans över den svenska TV-publiken.

Det är en sällsam upplevelse att se på när två radiomaster sprängs och rasar till marken. Framför allt om man, som jag, tycker att radiomaster är en tjusande syn i vår natur. Men det var ändå vad jag fick vara med om en förmiddag den 7 december 1983. Masterna hade varit i tjänst sedan 1956. De byggdes inför TVs start och för starten av FM-radion (P2). Det var i en tid då de flesta radiolyssnare saknade FM-radio och masterna var därför utrustade även för mellanvåg, vilket innebar att hela masten nertill vilade på en stor glaskula som bildade isolator mot markfundamentet. Vid sändning på mellanvåg var hela mastens längd ett spänningsförande och HF-strålande element. Sedan 1965 hade de här rödvitrandiga masterna haft sällskap av den ena av de två nuvarande masterna. Den andra av de master som nu finns där byggdes 1984 under året efter att de gamla masterna hade fällts. Jag råkade ha mitt jobb så beläget att jag vecka för vecka och dag för dag kunde följa processen när den nya masten blev allt högre tills den till slut var lika mäktig som masten från 1965. Av en händelse råkar jag vara bekant med en av soldaterna i den elittrupp som utförde sprängningen av masterna. Jag bad honom - Oscar Nyströmer - att läsa in en berättelse om hela dramat, och det blev en fin rapport där jag sedan lagt på de autentiska ljudeffekterna. När masterna föll hördes ett spöklikt klagovrål eka över skogen när metallen förvreds under fallet. Hur smäckra de än såg ut när de var resta var godstjockleken hela 8mm i de stålrördelar som masten bestod av, och vikten 100 ton per mast. Längden per mast var 160m + toppspirans 32m, totalt 192m. När en så hög metallkonstruktion faller ser det inte ut som när en fura faller. Tidigt under fallet bildas det som ett knä långt ner på masten (se bilden), och detta knä förskjuts under fallet successivt uppåt mastens hela längd så att masten nertill rullar sig iväg längs med marken tills hela mastens längd ligger där. Redan innan masterna var fällda bjöds de ut som järnskrot genom annonsering i dagspressen.

Efter beslut i Riksdagen i mars 1993 förvandlades i ett slag strukturen för radio i vårt land. Televerket hade styrts av den politiska ledningen jämlikt en telemyndighet i en bananrepublik och hade haft en oförtjänt ensamrätt till all teleteknisk sakkunskap. Oavsett om Sverige hade en enda radiokanal eller flera framhölls trängseln i etern i 68 år som det absoluta hindret mot att fler än ETT företag skulle få sända. När Televerket genom regeringsskifte fick annan politisk styrning fanns plötsligt ingen trängsel i etern längre.

Genom Statens Auktionsverk tilldelades sändningsrätter åt de som betalade mest. Så öppnades från hösten -93 de kommersiella radiostationer som numera surrar ovanför 100MHz. Det som i nära sju decennier hade varit så heligt och statiskt, att motverka kommersialismens skadeverkningar var borta och glömt.

Från början inrättades ett tiotal radiobolag här i stockholmsområdet. En del av stationerna byggde sitt utbud på en egen programidé - det fanns till exempel en särskild kvinnokanal, och en annan kanal med endast klassisk musik. Men de flesta kanaler hade olika pop/rock-inriktning. Ett par stationer hade storägare som alltid kunde rädda ekonomin och ta in på andra "gungor" om de skulle få tillfälliga svårigheter. De utnyttjade även taktiken att i perioder dumpa priserna för reklam på stationerna för att döda konkurrensen från andra som inte hade svagare ekonomiska resurser. Stationer gick omkull, köptes och såldes, och idag finns bara två ägare kvar : Bonnier & Stenbeck, som broderligt har delat upp 5 stationer var mellan sig. Som i så många andra företagsamheter i Sverige har vi nu ett oligopol, där två aktörer gör upp sinsemellan så att de aldrig ska riskera att någon konkurrenssituation ska uppstå.

De kommersiella kanalerna har allt mer kommit att bli anonyma programme outlets, och ingen bryr sig om vad de sänder eftersom de är så intrimmade till en steril enfald. De som bryr sig allra minst om de här stationerna, och vad de sänder, måste vara ägarna. Det mesta tyder på att inte ens de själva någonsin lyssnar. Situationen gagnar förstås det f.d. monopolföretaget Sveriges Radio, som behållit sin dominans när det gäller att nå ut till lyssnarna eftersom lyssnarna tydligen vill ha något intresseväckande i menyn.

Och vad blev av närradion som var så viktig en gång i tiden? I slutet av maj 2004 skulle närradion i Stockholm haft sitt 25-årsjubileum. Påpasslig som jag är så sände jag då ett minnesprogram, och detta blev faktiskt det enda som påminde om jubiléet i Stockholm.

Den här webbsidan har jag tillskapat därför att jag tror mig om att ha varit med om en verklig "radions guldålder" och att jag har något intressant att berätta. Från det gamla Radiotjänst på 50-talet - jag minns det rätt bra även om jag bara var ett barn då. Visserligen hade de en torr och högtravande stil i programmen, men vad som var gott var åtminstone att radion var fylld av mycken kunskap och kultur. Radion var trots allt "vi" och alla hörde på samma, enda, radiokanal med Hyland, Jerring, Hamberg, och alla de övriga som bara behövde nämnas med efternamn för att alla skulle förstå vem man menade. Det var faktiskt inte enbart av ondo, det monopol som fanns. Sedan det spännande äventyret Radio Nord som jag blev totalt uppslukad av, både allt positivt, men också allt negativt som ville stoppa det som jag kände så starkt för.

Sveriges Radios historia finns det andra webbsidor för, inte minst SR-Minnen, så den historien lämnar jag åt andra att behandla. Men jag blev från 70-talets slut mer och mer personligt inblandad i FM-piraterna i Stockholm, och inte minst närradion, som jag här sökt skildra som jag upplevde den. Jag blev från mitten av 70-talet också fångad av den engelska radion, främst de kommersiella lokaradiostationerna som då etablerades. Även detta var en särskild guldålder då, men med åren har det blivit precis som i Sverige att det gamla f.d. monopolföretaget BBC som tagit över rollen att bjuda på mångfalden från de allt mer stagnerade kommersiella stationerna.

Denna webbsida startade den 8 mars 2006 och har blivit mycket välbesökt. Den är också mycket utrymmeskrävande (för att vara en webbsida), och är nu på hela 6,5GB totalt. Det är de många ljudfilerna som tar det största utrymmet, förstås. Ibland kommer mail från besökare, och det är fantastiskt kul. Skriv mer! CLIQ och SNABELA och sen TELE2.SE . En del undrar om de tillåts använda inspelningar härifrån, och det är inget jag motsätter mig eller begär betalning för, men jag är ändå tacksam när frågan ställs. Men någon favorit för de som vill ladda ner låtar lär aldrig denna webb bli, och det är ändå inget jag vill stå till tjänst med. Här finns bara dammig gammal radiohistoria.
x