Magazine Radio Luxembourg, January 1956
Radio Luxembourg excerpts - 1963. 9 min. Radio Luxembourg - Del Shannon (when?) Radio Luxembourg excerpts - 1965 Radio Lxmbg, June 11, 1966 - The Decca Records Show. Jack Jackson. Radio Lxmbg, Sunday, August 8, 1965 - TOP TWENTY presented by Barry Alldis. Radio Lxmbg, Sunday, June 26, 1966 - TOP TWENTY presented by Barry Alldis, and this was his last Top Twenty, at least for 9 years onwards. He says in the program that he will be moving to London. He does not tell it in the show, but the reason for the move was that he wanted to try working as a freelance deejay or newscaster for BBC Light Programme and later for BBC Radio 1 and Radio 2. 1975, he returned to Radio Luxembourg and remained their most valued deeajay to his death in 1982, he was then 52 years. Radio Lxmbg, Dec 24, 1966 - Jimmy Saville Christmas Show Radio Lxmbg, October 19, 1968 - Fragments of shows: Paul Burnett; Roger Day; Noel Edmunds; Tony Windsor Radio Lxmbg 208 - Tony Prince, Simon Dee and Mark Wesley sharing their memories of Radio Caroline (what year?) Radio Lxmbg, Apr 20, 1969 - Kenny Everett Show, 29 min. Radio Lxmbg, Sept 18, 1970 - Kenny Everett Show, . 26 min. Radio Lxmbg, Oct 9, 1970 - Kenny Everett Show, . 16 min. Radio Lxmbg, Oct 18, 1970 - Kenny Everett Show, . 18 min. Radio Lxmbg, Nov 20, 1970 - Kenny Everett Show, . 24 min. Radio Lxmbg, Dec 25, 1970 - Kenny Everett Show, . 24 min. Radio Lxmbg, Oct 31, 1974 - At 21.30: This Is How It All Began. The story behind the English service of Radio Luxembourg. Radio Lxmbg, Oct 31, 1974 - Peter Powell Show at 11.45 PM. Radio Lxmbg, April 18, 1976 - Chris Carey Show at 7.15. Radio Lxmbg, Aug 16, 1977 - The News at 11 p.m. confirms the death of Elvis Presley. Tony Prince makes a change for the rest of the night into a 5-hour memorial program. This recording covers the first hour. Radio Lxmbg, June 17, 1979 - Steve Wright presenting The Radio Luxembourg Top 30 Disco Radio Lxmbg, June 25, 1979 - Tony Prince / Rob Jones, Friday night at 9. 29 min. Radio Lxmbg, date?, 1982 - excerpts Radio Lxmbg, Oct 6, 1982 - Barry Aldis at 11 PM. 3 hrs long recording. Radio Lxmbg, Jan 8, 1989 - Mike Hollis at 10 PM. 23 min. Radio Lxmbg, Jan 8, 1989 - David Lee Stone at 02.00. 46 min. Radio Lxmbg, Jan 8, 1989 - David Lee Stone at 03.45. 22 min.
A Radio Lxmbg, Ducumentary - Noel Edmunds "The Story of Radio Luxembourg"
Radio Luxembourgh, August 8, 1990 192 kbps wma - Tony Murrell via satellite at 21.25-00.10. Duration 2 hours 35 min.
A dear child with many names: "The Station of the Stars" "The Great 208" "The Big Mouth of Europe"

Villa Louvigny, högkvarteret för Radio Luxembourg. Från tredje våningen kom de engelskspråkiga programmen.

also available in English
De första framgångsrika försöken att sända radio i storhertigdömet Luxemburg genomfördes år 1924 av bröderna François och Marcel Anen. De använde en 100-wattsändare, byggd av François, och de hade anordnat en enkel studio uppe på vinden till ett hus på rue Beaumont i huvudstaden Luxemburg. Bröderna hade stor förtjusning i marschmusik så därför blev det mycket sådan från en vevgrammofon i studion, och de brukade också gilla att rapportera sportresultat. För att få in mer variation i utbudet bjöd de även in instrumentalgrupper som spelade i sändningarna, som oftast ägde rum på lördagarna. Sändningstiden var inte större än att den ännu 1927 uppgick till högst ett par-tre timmar i veckan.

Leonard Plugge var en brittisk affärsman och politiker, men också en stor radioentusiast. Som en kommersiell konkurrent till BBC hade han fått stor framgång med sitt företag IBC vars idé gick ut på att köpa sändningstid hos sändarstationer på kontinenten med underhållningsprogram avsedda för engelska radiolyssnare. Han hade sändningsavtal med stationer i bland annat Normandie, Toulouse och Paris.

Radio Normandie hade större publik i södra England på söndagar än BBC, vilket nog hade sin orsak i att BBC tillämpade sändningsuppehåll under gudstjänsttid på söndagarna för att inte konkurrera med kyrkan. I övrigt bjöd BBC på seriös musik och stillsammare talprogram med hög moralisk ton, men från IBCs sändningar över Radio Normandie var det lätt musikunderhållning som gällde.

Denna företagsamhet blev en viktig inspirationskälla till några franska radioentreprenörer. Problemet för dem var att Frankrike hade stiftat nya lagar som kraftigt beskar möjligheterna för privata radiosändningar med Frankrike som bas. Därför framstod det mer affärsmässigt frisinnade Luxemburg som ett bättre utgångsläge. Med det lilla landets centrala position i Västeuropa, inklämt med omedelbar närhet till både Frankrike och Tyskland och relativt nära till de brittiska öarna, erbjöd Luxemburg det idealiska läget för att nå europeiska lyssnare med kommersiella sändningar. För sitt företag förvärvade de året 1930 en exklusiv licens från den luxemburgska regeringen för att starta privata radiosändningar.

För att få en snar början på den nya verksamheten köpte den franska affärsgruppen brödena Anens radiostation och François Anen anställdes som teknisk chef i det nya bolaget. Därefter hyrdes Villa Louvigny - ett före detta fort som ligger i Municipal Park i centrala Luxemburg som i fortsättningen blev deras högkvarter. De hade även höga kulturella ambitioner vari ingick bildandet av en egen symfonisk radioorkester, den berömda RTL Grand Symphony Orchestra, som skapades under ledning av Henri Pensis.

Radio Luxemburgs första sändaranläggning byggdes i Junglinster, och den fick sin högtidliga sändningsstart den 3 december 1933. Det var en för sin tid oerhört kraftfull 150 kW långvågssändare, den kraftigaste i Europa. Till en början sändes program på franska och tyska från stationens studior i Villa Louvigny, som för övrigt från 1937 köptes i sin helhet av bolaget.

De engelskspråkiga sändningarna, som vi från och med nu kommer att fokusera på, hade föregåtts av testsändningar under maj månad 1932. Redan i det stadiet kom starka reaktioner från den brittiska regeringen. Testsändningarna från sändaren i Junglinster gav en mycket bra mottagningskvalitet i England och Irland, och de regelbundna sändningarna startade den 4 juni 1933, men på grund av starka klagomål från de brittiska myndigheterna tvingades Radio Luxemburg att skifta frekvens fyra gånger redan under den första månaden. Ansvaret för stationens tidigaste utveckling gavs till den 23-årige Stephen Williams, som dessförinnan hade ansvarat för de engelskspråkiga sändningarna från Radio Paris. Tidigt hade man anlagt studio i London för att därifrån kuna överföra ljudet via kabel till Luxemburg, men det engelska televerket med BBC bakom sig, såg till att dessa kabelöverföringar inte skulle tillåtas. Williams insåg problemet och flyttade till Luxemburg med några hundra grammofonskivor i bagaget.

Eftersom BBC hade en ännu mer högkulturell stil på söndagarna än de hade de andra dagarna, satsade Radio Luxemburg främst på att locka över lyssnarna då med underhållning och de för sin tid största vokala artisterna, som till exempel George Formby och Gracie Fields, då avgudade av alla britter. Ett annat program som lockade många lyssnare var The Top Pop Stars Of The Day. De första programledarna på Radio Luxemburg var Stephen Williams och Charles Maxwell. De hade ingen fastlagd standard för vad som krävdes för att göra ett bra program. Det behövdes inte heller, för tanken var just att testa sig fram till helt nya vägar för att maximera publiken. Det kunde innebära att de bland musikunderhållning också gav stort utrymme att rapportera om engelska sportframgångar utomlands i cricket och fotboll.

Mot slutet av 1934 hade Radio Luxemburg lyckats dra till sig en stor och trogen publik med sina underhållningsprogram som gick i luften varje dag. Det fanns stora vinster i denna nya marknad, för de som investerat i radiostationen och kanske ännu mer för dess annonsörer. På söndagarna började sändningarna redan klockan 8 på morgonen och varade ända fram till midnatt, men på övriga dagar hade de sina sändningar förlagda till endast eftermiddagar och kvällar. Den brittiska regeringen fördömde sändningarna och kallade dem ett brott mot internationella lagar och avtal. I decennier skulle BBC kriga mot Radio Luxemburg och bland annat uttrycka hot mot artister och andra vars deltagande i Radio Luxemburgs program påstods kunna resultera i att de skulle förvägras deltaganden i BBC: s program. Inga hot verkade dock rubba vare sig stabiliteten eller populariteten för Radio Luxemburg, och detta var också fallet för Radio Normandie, som drevs på liknande sätt, och även de hade stora kommersiella framgångar.

Andra världskrigets utbrott drog undan mattan för Radio Luxemburgs verksamhet, och även för Radio Normandie blev det en total kollaps och det fanns även några andra, mindre, kommersiella programföretag, för vilka det inte fanns någon annan möjlighet än att stänga helt. Luxemburg hade skyddat sin neutralitet ända sedan 1867, och för att inte riskera denna beordrades Radio Luxemburg att stänga från och med den 21 september 1939. Hela personalen blev avskedad.

Trots neutraliteten blev Luxemburg ockuperat av tyska Wehrmacht från den 10 maj 1940. Sändarstationen i Junglinster togs över som en ny stark sändarresurs för den tyska Großdeutscher Rundfunk och underordnades Joseph Goebbels Ministerium för Offentlig Upplysning och Propaganda. Tyskarna drog fördel av stationens oöverträffade förmåga att nå de brittiska öarna med bra mottagningskvalitet. Den radioröst som blev mest känd i dessa sändningar var förrädaren William Joyce, men det fanns också andra röster i dessa propagandasändningar som av de brittiska journalister gavs öknamnet "Lord Haw-Haw". I sina sändningar brukade Joyce själv ta sig namnet "Lord Haw-Haw" som om han ville ta ner betydelsen i det hån som från början varit avsikten med namnet. Han ville snarare ta det som ett bevis på sin ryktbarhet.

William Joyce (1906-1946)

Germany Calling - William Joyce 1940, 13 minuter. Germany Calling - William Joyce 1940, 34 sekunder. Germany Calling - William Joyce. 9 april, 1940, Norge och Danmark ockuperat av tyskarna.. Germany Calling - William Joyce, 21 juni 1940. Tyskarna segrar i strider mot Frankrike. Germany Calling - William Joyce. 30 april 1945, hans sista sändning. Germany Calling - en representant för britterna talar genom William Joyces mikrofon

I propagandasändningarna utnyttjade Joyce gärna taktiken att rapportera om stora förluster för de allierade, hur många stridsflygplan som skjutits ner och antalet torpederade krigsfartyg och soldater som dött eller skadats i striderna. Det var väl känt att sändningarna hade propagandasyfte, men de kunde ändå av många upplevas som en alternativ väg till information när familjemedlemmar inte hade återvänt efter strider över Tyskland. Bland de allierade trupperna och bland civila hade Joyce en publik som beräknades uppgå till cirka 6 miljoner regelbundna lyssnare och 18 miljoner lyssnare som var mer tillfälligt återkommande. Det var främst i början av kriget, när sådan information från BBC och andra brittiska källor var censurerade och mörkade. Senare insågs detta och kraven höjdes på att brittiska Ministry of Information skulle ge större insyn i de officiella rapporterna av brittiska militära förluster.

Den sista gången Joyce hördes med sitt anrop ”Germany calling, Germany calling” var den 30 april 1945 under slaget om Berlin medan tyskarna fortfarande hade sändaren i Luxemburg till sitt förfogande. Joyce verkade mer lågmäld än vanligt och det kunde uppfattas i hans tal att han lät onykter. Han uttryckte sig mer högtidligt, och han måste ha känt att just den sändningen var den som skulle bli hans sista. Han avslutade det hela med "Heil Hitler, och farväl". Efter hans sändning, var Joyce försvunnen och hittades först ungefär ett år senare. När de fann honom, greps han och han dömdes senare till tre fall av högförräderi och avrättades genom hängning i Wandsworth-fängelset i London.

Innan de tyska trupperna hunnit fly från sändaranläggningen i Junglinster hade de fått order att spränga hela anläggningen. En av stationens ingenjörer lyckades övertyga tyskarna om att det var tillräckligt för deras syften om de bara sköt hål genom sändarens slutrör - det skulle hindra sändarstationen från att kunna användas av de allierade, sade han. När amerikanska trupper senare kom dit grävde han upp ett förråd av nya prima sändarrör som han hade gömt undan fyra år tidigare.

Junglinster-sändaren togs sedan under amerikansk kontroll, och de försökte i förhandlingar med den luxemburgska förvaltningen skaffa sig rätten till en fortsatt förvaltning av stationen som "The Voice of America -. Europa". Den brittiska sidan hade dock en helt annan önskan. Winston Churchills regering hade planerat en fast telefonlinje från England som skulle göra det möjligt att använda sändaren till utsändning av BBC World Service’ program. Denna plan hade kanske blivit verklighet om de konservativa inte hade förlorat majoriteten i de brittiska allmänna valen den 5 juli 1945.
________________________________________________________________________________________

Radio Luxemburg återlämnades i staten Luxemburgs ägo. Villa Lovigny var då i mycket dåligt skick med inredning och utrustning sönderslagen eller plundrad. Det ansågs som avgörande för det lilla furstendömets ekonomi att återfå Radio Luxemburg till sin forna betydelse och nypremiären skedde den 11 november 1945. Stationens status bland lyssnarna måste återvinnas, men i det krigströtta Europa var marknaden för radioreklam mycket klen, inte minst i England. Allt måste göras med minimala resurser och med en trögdragen start. Ännu 1946 var produktionen fortfarande mycket begränsad. Det behövde gå flera år innan stationen lyckades återfå sin forna attraktionskraft.

BBC och den brittiska telemyndigheten Post Office fortsatte att sätta käppar i hjulet, och de skrev ett avtal mellan sig, att Radio Luxemburgs studios i London inte skulle tillåtas att hyra teleförbindelser till Luxemburg, vilket alltså innebar att sändningar inte kunde gå live därifrån. Istället fick RTL konsekvent förinspela sina program och det enklaste sättet på den tiden – med de standarder för ljudinspelning som var tillgängliga då - var att gravera ljudet direkt på skivor, eller att spela in som ljudspår på film, med de framkallningsprocesser det nödvändiggjorde, och dessa inspelningar flögs i ett par omgångar varje vecka från London till Luxemburg.

Det brittiska tidningsutgivarförbundet British Newspaper Association – NPA upptäckte att de flesta av Radio Luxemburgs sponsorer också var annonsörer i de stora nationella tidningarna. NPA var orolig för konkurrensen och den förlust av intäkter som de förväntade att konkurrensen skulle ge i framtiden, och vägrade att publicera stationens programtablå i tidningarna, och så förblev det fram till 1950-talet.

Radio Luxemburgs Top Twenty sändes för allra första gången hösten 1948, fortfarande på långvåg 1293 meter. Vid Internationella Teleunionens konferens i Köpenhamn, 1951, fick Radio Luxemburg tillstånd till den sedermera så välkända våglängden 208 meter. De engelska sändningarna flyttades och "Two-Oh-Eight" blev en ny fras med särskild igenkänning bland ungdomar i hela Europa. Frekvensändringen medförde möjligen den nackdelen att sändningstimmarna på engelska blev färre, och gick igång först på kvällen vid kl 19 och dessförinnan var det sändningar på tyska, vilket förstås uppskattades i tyskspråkiga länder. Långvågssändaren i Junglinster användes i fortsättningen för sändningar till fransktalande publik.

Från 1951 till 1955 gick sändningarna på 208 meter från en rundstrålande sändare i Junglinster, men från december 1955 övergick sändningarna från en ny anläggning i Marnach där man med hjälp av tre master fick möjlighet till riktade sändningar och en effekt av 150 kW. Mot slutet av 1950-talet ökades denna till 600 kW, och från 1968 höjdes effekten ytterligare, och förblev den starkaste privatägda radiosändaren i Europa med 1200 kW, eller som de uttryckte det i sändningarna: ”One point two megawatts of power”. De gjorde också en förändring i dispositionen av masterna i Marnach med en ökning till fem master. Avsikten var att försöka uppnå en mer effektiv riktverkan och därmed en förbättrad markvåg i England, men detta resulterade inte i någon märkbar förbättring alls. De två extra masterna togs därför ner igen och det ursprungliga utförandet med tre master återställdes.

En liten stad med namnet Keynsham fick mycket uppmärksamhet på Radio Luxemburg i mitten av sextiotalet efter en lång kampanj om någon form av tipssystem. Annonsören uppmanade lyssnarna att skriva till en adress i Keynsham. Jag har ofta undrat om de någonsin nådde det avsedda resultatet, men det märkliga namnet på orten ifråga blev välkänt när det om och om igen upprepades av reklamrösten: "it's Keynsham! spellt K-E-Y-N-S-H-A-M - Keynsham!"

I mitten av 60-talet fick Radio Luxemburg hård konkurrens från de många piratradiostationerna från fartyg eller marina fort ute till sjöss, och det var främsta orsaken till de många experimenten och effekthöjningarna för att förbättra stationens hörbarhet i England. Innan denna konkurrens hade Radio Luxemburg haft ett självklart "monopol" när det gällde kommersiell radio i England. Piraterna kom att upplevas bland många lyssnare som de sanna rebellerna för fri radio. Piraterna hade också en fördel genom att de sände från en kortare distans till målområdet, och de kunde därför nå lyssnarna med bra mottagning redan under dagtid. Detta var inte möjligt att uppnå för Radio Luxemburg på grund av atmosfäriska radiotekniska faktorer. Radio Luxemburg kunde bara höras på kvällarna.

För att överleva i denna nya konkurrenssituation tvingades Radio Luxemburg, precis som BBC, att hitta nya vägar och format för att återvinna sin publik. Den första förändringen var att stoppa alla sponsrade och andra förinspelade program som producerades i London. Från 1968 övergick Radio luxembourg till att producera alla program på plats från Villa Louvigny. Radio Luxemburg tog också in en helt ny grupp av discjockeys. De var Tommy Vance, "Kid" Jensen, Don Woudell, Tony Brandon, Stewart Grundy, och senare kom Paul Burnett, Tony Prince, Peter Powell, Dave Christian, Bob Stewart, Rob Jones, Stuart Henry, Benny Brown och sist men inte minst , Mike Hollis.

Station of the Eighties
Under 1970-talet och 80-talet befann jag mig nästan varje sommar i London då Radio Luxemburg fortfarande var i sina glansdagar. Jag brukade passa på att testa hur deras sändningar hördes i London. I Sverige hade jag alltid trott att hörbarheten skulle bli starkare och tydligare i England, men det var faktiskt ingen större skillnad. Det var tydligt att Londonområdet inte gav optimala förutsättningar mellan mark- och rymdvåg, men uppe i Skottland ska de ha hörts betydligt bättre. Även om avståndet för radiovågorna att nå England var mycket kortare än det var att nå Sverige blev skillnaden i hörbarhet ändå ganska obetydlig. Deras "one point two megawatts of power" var inte tillräckligt för att övervinna radiotekniska vågutbredningsproblem - och på sjuttiotalet och åttiotalet fanns det andra alternativ i den engelska radiomarknaden, med mycket bättre ljud. Att sända på mellanvåg 208 meter, eller som det då övergått att kallas: 1440 kHz, uppfattades av många som en alltför låg kvalitet för att passa moderna krav. Trots detta hade stationen fortfarande en förvånansvärt stor publik av engelsmän, trots att BBC (från 1967) och ILR-stationerna, som startade i början av 1970-talet, erbjöd både FM-kvalitet och stereoljud. Jag besökte också Radio Luxemburg studiolokaler på 38 Hertford Street i det fashionabla Mayfair i London, men jag blev förvånad över hur ruffiga deras studios var. Det var fantastiskt, och nästan omöjligt att tro, att nästan allt det härliga jag hade hört från "The Great 208" hade kommit från dessa studios.

I slutet av 1980-talet var Radio Luxermbourg inte längre den ledande musikstation den ännu var i början av 1960-talet, när de kunde räkna sin publik till 52 miljoner, världen över. Nu var Radio Luxemburg inte längre lika unik som de hade varit i så många decennier. Ägaren, Compagnie Luxembourgeoise de Télédiffusion - CLT, ansåg till slut att de inte hade något annat val än att stänga frekvensen 1440 AM. Den sista natten, den 30 december 1992 klockan 4 på natten stängdes den kraftfulla mellanvågssändaren i Marnach för sista gången, och många av stationens tidigare deejays berättade sina historier och minnen i studion eller per telefon. Sist i raden blev den dåvarande programchefen, John Catlett, som gav följande sammanfattning vid midnatt:
Denna station var den första i Europa att ha framgång genom att programmera vad folk ville höra istället för att programmera vad regeringen trodde att folk ville höra. Det är därför vi kunde visa en sådan framgång mot BBC i England.