Det ena arkivet hette grönt PX-arkiv och kunde bestå utav upp till 10 olika oberoende låneex. Ofta hade grammofonproducenterna egna utlåningsex som dom placerade i de speciella grammofonvagnar som före sändning av just Melodiradion rullades ned till utgående PK eller programkontroll för rätt kanal. I praktiken var det P3 som använde dessa vagnar med kontinuerligt utbyte i.
Ibland kom andra producenter till sändande annan radiostudio med en bunt med gröna PX som var lånade i grammofonarkivet. Ofta hade producenterna med helt nya ospelade exemplar direkt från grammofonbolagen. Eftersom dessa ex nästan inte hade spelats någon gång så lät t.ex Svensktoppen bättre än när samma skivor spelades i PK.

Men nu till det fina med grammofonarkivet. Det finns ett ”Rött PX” arkiv. Alltså ett arkiv som ingen vanlig medarbetare fick låna i eller ens titta i. Det var endast personal som var behörig och tillhörde grammofonarkivet rent lönemässigt som fick hantera dessa ex. Så fort en skiva togs bort från det inhägnade området på Radiohuset N1 så måste det följa med en utbildad grammofontekniker.

I program som Ring så spelar vi eller Skivor till Kaffet så spelades skivorna upp i grammofonarkivets uppspelningsrum. Där stod alla typer av grammofoner ofta EMT 927. Mixern var just den gamla BS-pulten med samma ljudteknik som i Einar Engmans RB-bord. Senare utökades denna service till samma kontrollbord som i radiohuset nämligen Seem-bord. I alla fall så var det antingen dessa skivor som önskades som spelades mest som röda PX men också naturligtvis klassisk musik som var känsligare för mekaniska störningar.
Andra skivarkiv som BBC:s stora arkiv består endast av utlånings ara skivor vilket har resulterat i en samling med knastrande skivor. Här är vårt grammofonarkiv helt unikt och om man slumpmässigt tar ut vissa röda PX så är dessa exemplar helt ospelade i praktiken.
Att överföra dessa röda PX till moderna datafiler med nya sökfunktioner borde vara en god kulturgärning. Är det nåt problem med det röda exet så finns det ett antal gröna. Sen kan man behandla knäpparna genom redigering och användning av bearbetningsprogram
Här äger SRF en stor skatt som borde tas om hand om innan någon kommer på idén att slänga allt.
Så en sak till: I arkivet fanns ett antal entusiastiska medarbetare med grammofoteknikerna i spetsen. Skogis, L Bergendahl, Dick Blomberg , Bobo Olsson m många fler ingen glömd och den legendariske L.G Nilsson. Dom låg lite före i tankarna då och beställde originalgraveringar från USA även på pop och rocksinglar så förutom att dom är relativt ospelade så finns dom i rätt originalversion.

I Europa hade man bara den typ tyska eller holländska kopian och inte i röda PX. Dessa versioner var gjorda utan någon större kärlek vid hanteringen och dessutom från ofta 3:e bandkopian. Dessa ex lät miserabelt dåligt.
En kulturgärning vore det att överföra dessa ex med så bra teknik det bara går och lägga upp låtar och artister som i ett ”Spotifybibliotek”
Här finns det tusen och tusentals skivor som aldrig blivit CD-mastrar och tillgängliga på fil idag.
Lite curiosa är det att allt som passerade Mastering Labs graveringar i Hollywood anses som det riktiga originalet. Bandmastern innan det blev CD-skiva/itunespår eller annan musiktjänst är inte det riktiga originalet. Dough Sax som fotfarande äger Mastering Lab berättar i en intervju att han och övrig personal nästan alltid gjorde en slutjustdring ofta med filter innan det blev graverat. Man skrev upp värdena på papper och använde dessa värden igen om fler graveringar behövde göras.
Dessa så kallade riktiga original finns ospelade på grammofonarkivet i Stockholm och borde överföras till fil så snart det bara går.
Idag kan man också flutterjustera skeva skivor i nya dataprogram.

När presentation av radioprogram i P3 ökade i tempo på 60-70-talet, blev det viktigt att få musiken att starta exakt på millisekunden. Här brukade vi tekniker starta skivan (inte musiken) innan presentatören pratat klart. Antingen för vi ville ha lång starttid så ”dunken” kunde maskeras med neddragen regel, eller för att spröda pianotoner avslöjade minsta ”inåkning”, (när skivan inte hann upp i hastighet innan musiken startade)

En del tekniker ville ha samma starttid på grammofoner som för bandspelare, vilka var uppåt sekunden i starttid. På senare delen av 70-talet kom Technics skivspelare, vilka var långsammare än EMT. Ytterligare ett skäl att ha lång starttid på alla skivor. Jag tillhörde dem som hade olika starttid för olika maskiner, och olika musikalisk start. Varje start var sin egen. Det handlade också om nivåanpassning, musiken skulle passa ihop med talet, vilket får bli ett kapitel för sig.

Så tekniker fick ha rytmkänsla för tiden mellan start och första ljud. Samt en inkänning av hur mycket den som talade hade kvar att säga. Det var riskfyllt. Dock, de presentatörer vars tal passade ihop med tight körning, kände också till maskinernas behov av framförhållning, och brukade ge tecken och/ eller titta upp i lagom tid för start. Ofta går det att höra på gamla radioprogram, hur den talande flyttar sin uppmärksamhet över till teknikern på andra sidan glasrutan.

I rundradio kan man ju tyvärr inte optimera ljudkvalitet, då man samtidigt ska få daglig drift att fungera. Bara detta att kunna starta musik i rätt sekund, innebar att vi stoppade skivan så nålen låg strax innan musiken började. Men för att hitta exakt rätt, körde vi fram till första ton, bromsade sedan tallriken med handen, och drog tillbaks till tystnaden före musiken. De allra flesta tekniker, även jag, ville vara säkra på att vi hittat rätt, och drog skivan några gånger fram och åter precis i musikstart!

Därför har många skivor som spelats i radio, ett skrapande raspljud på en knapp sekund, precis över de första tonerna. En tråkig, men nödvändig följd av rundradio. Med för lätt nåltryck hoppade pickupen, med för tungt, blev det rasp. Även genom skivan och som sagt, mest i slutet där spåret svänger kraftigare, pga mindre diameter.

I vanliga fall stod i och för sig grammofonerna på ett golv som var placerat ovanpå ett annat golv men med sand emellan.
Tyvärr så gick folk ibland på golvet samtidigt som t.ex en svag pianokonsert spelades upp från grammofon. Tjänstgörande ljudtekniker hörde inte detta på grund av att stegen hände i samma studio eller programkontroll som sände. Dessutom fanns det ingen lågfrekvent högtalaråtergivning som avslöjade detta.
I FOU-projektet P3 så uppmärksammade vi detta och byggde om ”grammofongolvet” helt så att de isolerades från övrigt golv.

Subwooferlyssning infördes i programkontrollen PK3.
Resultatet blev att alla nattsändningar från 1988 till 1993 var helt befriade från dessa subsoniska missljud.

RR (Riksradion) tog fram en mer utvecklad variant av Technicsgrammofonen som fick heta SL 1000.
Skillnaden var att använda Technics egen tonarm samt egen Riia-förstärkare.
Även pickupvalet var nytt och efter ett antal blindtester med pickuper byttes dåvarande Shure M 44
ut till Pickering XV-625 med elliptisk nålslipning.
Nålen var skyddad mekaniskt och klarade snabb backcuing (drar snabbt skivan baklänges för att ställa in starten av ljudet).
Lokalradion införde istället den äldre SP 10 med SME 3009 tonarmen. Antiscatingen var här borttagen eftersom den normalt bestod av små vikter fastsatt i liten nylonlina.
Resultatet blev att skivorna ibland hoppade ett varv vid start vilket många av ljudteknikerna klagade på.
Technics egen SL 1000 hade också ett mer utvecklat grammofonsteg än inhemska SP 10 som använde SR:s eget Riia-steg. Fortfarande finns det kvar en prototyp med äkta elektronisk balancerad ljudutgång som absolut lät bättre men av andra skäl valdes versionen med transformatorbalansering ut.
SR gjorde annars alla sina förstärkarmoduler själva och dom som
satt i SP10 och var konstruerade av SR:s elektronikexpert Einar Engman.
I förstärkarna satt en egen byggd diskret OP-amp som hette SR 500. Den modulen lämpade sig inte så bra att applicera en icke linjär Riiakurva på.
Att för första gången skifta från SR:segen elektronik till en japansk konstruktion var bara det en revolution.
Anpassning av SP10:ans M44 pickup till SR:s egen förstärkare var inte heller optimal utan från en dikanthöjd peak blev det diskantfall istället.
Det här gällde de grammofoner som var utrustade för stereo.

Om man skulle göra en riktigt bra stereoproduktion så letade ljudteknikerna (de som orkade) febrilt efter först 2 stereogrammofoner och i andra hand 2 Technics SL 1000 med Pickeringpickuper. Ofta stod de 2 olika sorters grammofoner i ett kontrollrum vilket var mycket störande. Jakten pågick var de olika grammofonerna stod någonstans.

Utrustningen på SR då var inte då fast placerad i lokalerna utan allt stod på hjul.
Det var alltid stor brist på både bandspelare och grammofoner och att lyckas hitta rätt versioner eller bara rätt antal maskiner var mycket tidskrävande.
När grammofonerna rullades mellan de olika K-rummen så la ofta den som flyttade apparaterna anslutningssladden ovanpå skivtallriken. På så vis böjdes tyvärr nålarna ibland och det var inte ovanligt att varannan skiva distorderade kraftigt i innerspår.

De bäst ljudande grammofonerna var ändå några få exemplar av EMT 930 fast med inbyggd rörstereo Riia förstärkare tillverkad av EMT i Tyskland.
Ljudet var fenomenalt tillsammans med den elliptiska pickeringnålen.
Som Lars säger så rumblade grammofonen och det blev lätt basbumpar när fjärrstarten användes.
Det stod alltid EMT 930 med tyska Riiasteget i Studio 23 i Radiohuset och den studion låg längst bort geografiskt vilket gjorde att dessa grammofoner sällan flyttades på.
Lennart Wretlind och Kjell Alinge gjorda många fina stereoproduktioner i den studion vilket fortfarande idag låter mycket bra på sparade inspelningar.

Kontrollbordet i S23 var en äldre SR-version med korta ljudkedjor, balanserad mixfunktion och sen användes alltid rörmikar (M49) från Neuman och miksteg (rör) från Telefunken V76.
Ljudet var fantastiskt bra även om inkopplingsbara filtren inte var så bra.
Akustiken var bumlig med lite reglering i basen. Tror att det helt enkelt var en kostnadsfråga.
Studioborden (där programledaren satt) var dock helt akustiskt rätt byggda så att bordsreflexen dämpades under miken.
Lars pratade om EMT 927 och på många av dessa grammofoner var det monterat en riktigt bra pickup från Ortofon (SP) som var en riktig movingcoilpickup med sfärsk nålslipning. För monoskivor så lät denna kombination hur bra som helst. Speciellt Deccaskivor i mono som sändes i grammofontimmen lät riktig Hi-Fidelity om.