Boken ger en hel del biologiska och medicinska fakta. Samtidigt är den spegel av människans syn på sig själv, sina meddjur, sin jord och samhälle. Att människan är ett djur ibland andra, att bakterier och virus är en mer genuin kontakt med hela världen än internet. Att denna kontakt går ett par miljarder år tillbaks, och ändå påverkar vår här och nu-uppfattning mycket direkt. Olsen beskriver hur levande organismer, inklusive människa, förökar sig när omständigheter så medger. Men att stort antal lika individer då även gynnar virus. De som överlever är, liksom allt levande, bäst anpassade till miljön. Så även människan formar fram virus för sin kropp.

Det är alldeles nyligen vi börjat leva så här tätt. Under alla tider har vi levt som jägare-samlare, i små spridda grupper. Då ges ingen chans för virus att utvecklas så långt. Och de gånger virus ändå dödat en grupp, har det sedan inte kunnat spridas vidare. De virus som dödar för många och för snabbt, dör själva ut. Så när monokultur uppstår, och många individer lever nära varann, utvecklas virus som är specialanpassade för sin värd. Människan är nu unik i däggdjurs historia. Vårt antal är mycket stort. Vi lever nuförtiden många nära varann i storstäder. Vi reser till varann som aldrig förr. Allt detta är grogrund för virus att mejsla fram riktigt välanpassade strängar. Somliga är riktigt farliga. Det är därför bara en tidsfråga innan nästa stor pandemi. ”Nästa”, för av någon anledning är dessa virus vi alla bär så okända. I första världskriget dog många av direkta krigshandlingar. Men samtidigt och strax efter dog mångdubbelt fler, cirka 50 miljoner, av virus; spanska sjukan. Den fick utmärkta förhållanden när så många människor levde tätt inpå varann och dessutom färdades världen runt. Jordens befolkning var då 2 miljarder.

På 1300-talet dog en tredjedel av europas befolkning i digerdödens virus. Då hade vi börjat leva många nära varann, och reste till och från Asien där människan levde nära fjäderfä. Det är hantering av tamfågel som ger virus möjlighet att hoppa till människa och mutera. Det är bara tur att ”svininfluensan” – ”A/H1N1 2009″ inte muterat till något riktigt farligt, för det är nu det mest spridda influensaviruset i hela världen.

Det brukar vara ibland fåglar, som lever många tätt och färdas långt, som virus frodas. Sedan kan det hoppa över till människa, ofta via gris. (Vilket enligt min uppfattning är varför judendom och islam förbjuder gris) Men med den moderna tiden är det lättare för virus att utvecklas enbart i människa.Vid varje epidemi och pandemi är det många som smittas utan att bli riktigt sjuka. När kroppen bekämpar virus lär sig immunförsvaret känna igen exakt vilket virus som angriper. Det bildas specifika antikroppar som färdas i blodet under lång tid. Vaccin ger kroppen liknande information om farligt virus, men bara ett (eller några) virus åt gången. Vid ett utbrott tar det åtminstone ett halvår innan vaccin kan finnas tillgängligt. Det är då försent för redan smittade.

ANTIBIOTIKA

Olsen ägnar många sidor att beskriva antibiotika-resistens, vilket han placerar som minst lika farligt som en dödande pandemi. Denna resistens gör våra läkare oförmögna att döda bakterier. Virus dödas inte av antibiotika/penicilin. Nu handlar det om bakterier, vilka vi också lever med och ofta behöver, som vid matsmältning. Samtidigt som vissa blir farliga på fel ställen och åter andra alltid är skadliga.

Bakterier har i alla tider dödat och det var därför en mycket stor händelse i början av förra århundradet när penicilin upptäcktes som skydd. Men även bakterier genomgår samma evolution som virus, växt, djur och människa. De svagaste dör och de starkare breder ut sig. Så när antibiotika dödar farliga bakterier blir det oftast några få ännu farligare kvar, som sedan får livsrum att föröka sig. Människan kapprustar med ”kraftigare” antibiotika, som i sin tur fostrar fram allt farligare bakterier.

Olsen har som läkare stor sympati för användning när enstaka människor ska räddas, men kritiserar skarpt den den livsfarliga överanvändningen. Då inte bara till människa, även vid djuruppfödning används stora mängder antibiotika. Vad vi gör är att för kommande generationer skapa samma situation vår mor- och farföräldrar hade; att många kommer att dö av bakterier. För i kapprustningen vinner så småningom bakterierna. Det har redan börjat på sjukhus där antibiotika tvingar fram bakterier läkarna inte kan hejda; ”sjukhussjukan”. Detta liknar Olsen vid en växande pandemi utan slut.Han beskriver även hur Tamiflu, som vid gynnsamma förhållanden motverkar virusutbrott, från toaletters avloppvatten kommit ut till sjöfågel, vars virus blivit resistenta. Människans virus kommer ofta från fågel. Olsen skriver det inte direkt, men min kommentar är att boken berättar om hur modernismen ser ut att ta död på sig själv. Olsen skriver i slutet några rader om att människan förmodligen är utdöd om 200.000 år och i bästa fall ersatt av en biologiskt ny människotyp, utvecklad ur oss.Undrar om de kommer att vara jägare-samlare…

Väl hemma lyssnade jag på Studentradions nattsändning från studentkårens Radio SUS. Det var där jag hörde dem nämna vad som hänt. Programledare var min kompis Dagge Laurell så jag ringde upp honom. Han var lite osäker på hur man skulle fortsätta sändningen och antog mitt erbjudande att komma över till studion som någon form av stöd.

Först startade jag ett åtta-timmars band på HiFi-videon med inspelning av Studentradion på ena HiFi-kanalen, P3 med Ekot på andra, och SVT på bild- och ”vanliga” ljudspåret. På så vis kunde jag få tre kanaler parallelt hela natten och en bit in på morgonen, då Radio Stockholm började sända i P3.

Jag tänkte att nu bromsas man väl av ett par polisspärrar på vägen dit. Vägen gick hemifrån längs Valhallavägen från Banergatan, västerut till Universitetet. På vägen syntes bara en polisbil, men inget speciellt syntes på dess besättning. 

Väl i radiostudion på vindsvåningen i studentkårens villa, fattade jag ett dumt beslut. Detta var ju en krissituation och på Radiohuset hade vi förberett med band med lugn musik som skulle spelas vid tillfällen som detta. Så jag tyckte vi borde spela de lugnaste låtarna och hänvisa till Dagens eko och Rapport som sände extra varje timme, eller mer. (Nu minns jag inte om jag förslog detta till Dagge redan i telefon) Så jag spelade lugna låtar och hänvisade med allvarlig röst till Ekot i P3 och SVT:s Rapport varje timme.

Lyssnartelefonen till Radio SUS gick varm men det var först efter flera timmar  jag äntligen insåg att det bästa vore att skippa den lugna musiken och öppna för telefonväkteri. Det skulle jag gjort från början. Nu började radion leva med alla lyssnare som ringde in.  Här fyllde närradio en viktig uppgift. Folk var förtvivlade och vi alla hade inte mycket att säga men bara att talas vid i etern räckte långt. På den tiden fanns inget liknande i SR:s sändningar.

Efter sändningens slut kl 06 åkte vi i min amerikanska bil söderut i vänterfil längs Sveavägen. Det var en förvånande liten avspärrning runt en blodpöl. Folk var där, men inte packat. Radio Stockhlm var där och sände, vi saktade ned och tittade lite medans vi passerade.

Månaderna därefter följde jag den massiva mediabevakningen i alla kanaler. Det kom också ett samtal från någon trevlig kriminalare  som ville kolla upp något tips om hur det kunde ha sagts viss information i Radio SUS, men tydligen inte i SR-SVT. Jag hade ingen aning men berättade att vänner hade ringt till oss i studion efter att ha hört uppgifter på BBC, som tydligen var snabbare än SR-SVT. Annars var Rapport mycket snabba och hade redan i sin första sändning många inslag.

Man måste nog vara en såndär fin typ som Jannarna Myrdal eller Guillou för att kunna sitta länge med bibehållen styrka och författa. Det är svårt. Jag kan lätt haspla ur mig saker i e-post eller som nätkommentar. Så tidskopplade bloggar känns rätt.

Men nu ska jag prova. För tekniken att haspla ur sig något snabbt fungerar för mig. Riktigt alla de där klassiska artiklarna på hemsidan har liksom inte helt materialiserats än. Under tiden blåggar jag lite.

Proud Member AMIP.

(Angry Men In Pyjamas) Vi är själva ryggraden i bloggossfärens samlade tyckande. Mogna män som övergett TV:n en stund. Vi tar vid där ledarartiklarna slutar. Ledare är ju det finaste på tidningen. Första sidan, ja efter den grälla  framsidan. Denna första blögg ska inte ses som att sätta tonen för de kommande. Men vad vet man…