Så för mikrofoner behövdes justering av ljudnivåer; komprimering. Då sänker man de starkaste och höjer de svagaste partierna. Det finns även limitering där man bara kapar de starkaste topparna. Sedan finns gate-funktion som dämpar ljud under en tröskel. Mening är att miken ska öppna när någon börjar tala där. För med flera mikar blir det störande om de är öppna, när ingen talar i dem. Men kanske låter. Än mer störande som det svaga ljudet höjer nivån för de mikar där folk sitter tysta.

Nu blev det aldrig talkshow, så det där med många mikar och varsin process blev inte aktuellt. Det blev en mik för popradio-presentatör istället. Så jag köpte en ”equalizer”/ ett mångkanalsfilter med många reglar, där man kunde välja fyra inställningar, en för varje jock. Beställde mikkompressor som Tony Eckardt byggde. Så då hade vi fyra inställningar för olika presentatörer. Så deras nivåer kunde bli jämnare.

På alla ljud lades en  – för den tiden – modern processburk; Dorrough 610. Den kopplades efter mixern och utgång till sändare. Den komprimerade i tre frekvensområden. Hade gate för varje. Hade också en FM-limiter som såklart inte lät bra om den fick jobba. Men kompressionen på denna Dorrough kunde ge varmt ljud, vilket hade varit extra bra om vi kört talkshow, men som inte var i vägen för toppliste-musik. Hade passat ännu bättre om vi kört mer lugn musik.

MÄRKAS I MÄNGDEN

Så ljudet på SAF var ganska kompakt, eftersom vi gärna ställde in det så. Det var också ett sätt att skilja oss från de andra stationerna, så folk lättare kunde känna igen oss ibland andra musikstationer. Stockholm hade väl sådär 30 FM-sändare vid denna  tid, så det gällde att ha ett varumärke. För det är vad ljudprocess kan åstadkomma, på gott och ont. Flerkanalig kompression jämnar ut frekvensgång på varje låt och varje talinslag, så stationen får sitt egna ljud. Kan ju tyckas hemskt att gå in och ändra musiken så. Men min syn på popradio är att musik är råvara. Det vore stor skillnad om man sände klassisk musik. Där ska verkligen musiken bara återges så naturtroget man kan. Men popmusik är till stor del gjord för radiospelning.

En sak som händer med mångkanalig kompression är att mixar mellan låtar, mellan låt och tal, blir mycket mjukare. Om man talar över en låt med mycket bas, så kommer den låga basen att ligga kvar, och inte ducka för talet. De ljusa ljuden kommer likaså att finnas kvar. Vad som trycks ned är bara det mellanregister där talet ligger. Så talet upplevs inte störa musiken. (Självklart ska man bara prata där musiken så medger, med det är givet) Även mixningar mellan två låtar blir mjukare, när den nya låten blir starkare där den gamla är svag.

Resultat av mikkompression och ljudprocess på allt, blev att den som körde inte behövde inte röra så värst mycket på rattarna. Ofta inget alls. Så jag som gammal ljudtekniker kunde få till det ljud jag ville, även när andra körde.

Men det funkar bäst på format där man komprimerar hårt. Hade vi kört talradio, så hade jag fått vara med mer och fixa nivåer. Kanske inte ratta hela tiden, men ställa in olika kompressorer och lära folk ratta. Idag har utveckligen gått längre, och det var roligt att höra hur en station som Radio1 kunde låta så bra, trots att de som körde inte verkade vara tekniker. Här kunde man se dem på internet, och de verkade inte bry sig om nivåer. Ändå lät det oftast bra. Så någon där har ställt in rätt eller köpt rätt utrustning. Grattis!

Ska man vara noga, så ska FM-limiter sitta vid sändaren, då saker i en analog kedja kan ändra nivå och frekvensgång. Men vi hade tre sändare, Sydväst 88,9, Spånga 90,5 och Stockholm City 95,3. Alldeles i början sände vi från Timbro till 88,9 med HF-länk från vindsvåningen på Birger Jarlsgatan. I stereo. Senare blev det ledning dit och till de andra. Spånga i mono och Stockholm City i stereo.

Jag provade ibland att lägga upp musik i förväg men det blev för lätt att ändra, så några gånger bad jag ”Bagarn” välja låtar på Radio SUS. Då kunde jag släppa idéer om musikval och koncentrera på att sända. Detta påminde om arbetet som ljudtekniker där man oftast slipper producera under sändning. Att lägga upp musik i olika kategorier efter aktualitet och musikalitet hade tidigare med sporadiska sändningar blivit mest en kul grej. Med långa sändningar varje dag blev formande av ett genuint musikformat verklighet. En gammal dröm kunde prövas på riktigt. Först med ”carts”, vilket är stora kassetter, liknade de gamla 8-spårs. De kan läggas i olika högar så man fysiskt bildar en spellista. Senare introducerade jag datorprogrammet Selector i Sverige. Det kan hjälpa hålla reda på vad man spelat för musik, och även välja själv, efter direktiv.

Även om jag var mångårig tekniker (kanske därför) så stördes jag av hur programelementens fysiska hemvist, vinyl, CD, rullband, kassett,… påverkade den självkörande. Kroppsspråket märks i radio och vi tekniker på Radiohuset kunde ofta höra hur en självkörare lät under bemästrande av sin utrustning och hur annorlunda en radiopratare med teknikhjälp lät. Mycket mer stilla. Mer fokuserad på ord. Dessutom var det krångligt att under sändning administrera små skivor, stora skivor, rullband av olika sort, kassetter m.m. Självkörare lät stressade bara av att hålla reda på saker. Med carts kunde allt läggas i högar och all skriven info fanns alltid lättläst på samma ställe. Att sedan ladda carts tog bara ett handgrepp utan att sedan behöva ställa in. Även ljudnivåer och klipp kunde fixas en gång för alla vid inspelning av carts.

Så den amerikanska idén att lägga allt material på likadana carts framstod som en mycket intressant lösning och de jocks däröver som körde så lät annorlunda. (Detta var innan datorer) Dock var det få stationer däröver som körde så. De flesta körde vinyl och reklam/promos på carts. Även en av de största, WBLS i New York, körde vinyl. I en musikaffär på söder lyckades jag hitta sex gamla jingelmaskiner för carts. Den sista tiden på SBC körde jag såväl musik som jinglar från dessa carts. Provade även, bl.a. på FMAK, att sända allt från fyra identiska kassettdäck. Erfarenheterna av detta experimenterande var mycket goda, men de gamla jingelmaskinerna kunde jag inte använda på SAF då de var mono och saknade nödvändiga signalfunktioner för att kunna starta ”nästa cart” m.m.

Den första tiden på SAF körde jag med vinyl och band men fejkade automatiserat cartkör för att se om det skulle låta bra. Jag tänkte mig exakt var i slutet av låtar startimpuls för nästa inslag skulle komma, startade där, och tonade sedan den första låten som skulle gjorts vid inspelning av cart. Det gick över förväntan men den svaga punkten var när en låt skulle sluta fritt under tal. Dessa toningar blev för snabba. Dock utformade jag då avancerad slutkomprimering för att hjälpa. Sedan köpte jag stereocarts med signalfunktioner och byggde upp ett system för SAF Radio. Mer om det senare.

Även hela problematiken med nivåkomprimering och ljudprocess var något jag provat under de flesta år men fick chans att fullända (nåja) i och med SAF Radio. Att läsa upp de senaste nyheterna hade tidigare med sporadiska sändningar blivit mest en kul grej men med långa sändningar varje dag blev nyhetsminuten i början av varje timme något mer verkligt. Jag skaffade en TT-teleprinter. Så SAF Radio blev svar på många års drömmar, och en möjlighet att prova i full skala. Det var förvånande hur bra det fungerade. Ja, för oss som kände till hur krångligt det var innan dess. För den som är ny, tas det bara för givet…

Wikipedia om Sture Eskilsson.

Sture undrade om jag var intresserad av att arbeta med radio för SAF. En ändring i lagen hade gett även dem rätt att sända närradio. Jag tänkte att; ja det stämmer, även SAF, liksom KF, måste ha rätt att sända nu. Så tänkte jag hur det skulle vara att sända med SAF:s resurser, och svarade Sture att det var en mycket intressant idé. Min far arbetade under 20 år på Skolöverstyrelsen och hade haft kontakter med SAF angående yrkesskolan. Där jag själv gått El- telelinjen som Styr- och reglermekaniker. Någon dag senare ringde handledaren för radioprojektet, Nils Färnert, och vi sågs torsdagen den sjätte februari på SAF, på Blasieholmen. Nils var en mycket sympatisk gammaldags gentleman. Senare visade han skisser på några olika typer av sändningar. Typ; företagarkvartar tisdag och torsdag kl 09. Mer allmänt program onsdagar 09:30 till 10:30. Husmorsprogram fredagar 10:30 till 11:30. Ett tre timmars ungdomsprogram på söndagar. Detta var ungefärliga förslag som berättades för mig.

Samtidigt hade nya närradiosändare kommit till och för Storstockholm fanns 88,9 MHz i Bredäng. Den hade/ har bra täckning och stod mest tom. Bara några enstaka program här och där. Annars pip. De programförslag som fanns för SAF, var utmärkta om de hade kunnat placeras i P1. Där fanns en hel kanal med omgivande program och många lyssnare. Men att sända samma program på en oftast pipande sändare, utan ens program före, hade fått mycket få lyssnare. Säkerligen hade även folk på SAF missat sändningarna och bett att få kassettkopia.

Nils och jag åkte i hans nya vita Volvo till närradioföreningen Sydväst, som fanns för den nya sändaren; 88,9. Där träffade vi bl.a. flera representanter för arbetarrörelsen, som var talrika ibland de som skulle sända. Jag skämdes lite för att vi kom dit till deras hembyggd, för jag hade redan börjat tänka att vi skulle söka många sändningstimmar. Inte anade jag då hur Sverige skulle förändras från socialdemokrati till nyliberalism. Än mindre att jag skulle hamna mitt ibland dem som verkade för denna enorma omställning, och få se hur Alliansens idéer formulerades! Då, 1986, var SAF:s budskap fortfarande en udda kraft som jag tyckte behövdes för att balansera samhällsdebatten. Idag har pendeln svängt för långt åt höger, men det är en annan historia.

MEANWHILE, BACK AT THE RANCH

Det fanns redan en utmärkt programserie på kassett som hette Radio SAF. (Senare; SAF-kassetten) Det var seriösa intervjuer med näringslivsfolk. Närradions namn var SAF:s näringslivsradio. Vilket jag drog ihop till SAF Radio, när sändningarna senare startade. I slutet av varje sändning, skulle man ange SAF:s näringslivsradio som ansvarig utgivare. SAF Radio hade inte samarbete med Radio SAF, mer än att vi sågs i korridorer och hade trevligt ihop. Jo, jag hjälpte till någon gång eller så. Tipsade sedan producenten om min vän Torkel Odéen, som hade studion Hannah, där arbetet fortsatte. För nu hade jag mycket att göra och ville lägga allt krut på radio!

Hade redan blivit anställd. Bra lön och eget litet kontor på SAF:s högkvarter på Blasieholmen. Ägnade en tid åt att gå runt och prata med folk om hur de såg möjligheter att använda radio. Det var seriöst intresserade och mycket trevliga SAF-medarbetare. Hade programmöten med bl.a. Mats Johansson på Timbro. Han var både trevlig och lätt att prata med. En veteran ibland borgerligt tänkande. Att han medverkat i Svensk Tidskrift kändes lite extra, då jag läst den i mitt föräldrahem.

Wikipedia om Mats Johansson

Han blev min chef och jag flyttades till Timbro, som då låg på Birger Jarlsgatan 6B. På vindsvåningen med snedtak fick jag två rum och fyllde dessa snabbt med min ljudutrustning hemifrån. Köpte dessutom en radiomixer från Tony Eckardt. Började skissa på ett nytt sätt att sända, och köpte snart amerikansk studioutrustning till det mindre rummet. Det var carts, rattmixer och ljudprocess. Mer om tankarna bakom detta senare.

Timbro var startat av Sture Eskilsson, och kallades informellt för ”think tank” efter amerikansk modell. Snart hade det försvenskats till ”tankesmedja”. (Vilket senare blev en spridd beteckning) Ska man vara elak, så kan man säga att think tank är där pengar omvandlas till propaganda. Själva tänkandet går mest ut på att lura ut hur man får folk att anamma de betalda idéerna, och än mer hur man ska sprida dem.

Men på Timbro fanns verkligen tänkare och tänkande. Det var mycket stimulerande att följa snack i korridorer och fikarum. Här fanns belästa och nyfikna individer som ständigt ifrågasatte. Ibland Timbros produktion fanns många intressanta böcker och föreläsningar. Jag trivdes och lärde väldigt mycket. Det var också spännande att se och höra husskribenter knacka ned texter, som sedan dök upp i morgontidningarna, med allehanda avsändare. Inom SAF och Timbro kunde man spåra de två huvudlinjerna inom högern; konservatismen kontra nyliberalismen. Redan på 60-70-talen hade dessa två linjer gruffats inom moderaterna. Konservatismen var fosterland, kyrkan, kungen, identitet och nationalism. Nyliberalismen var internationalism, normupplösning, inga bestående värden, välj din identitet, och ingens speciella värde. (Allas lika värde) I praktiken pengamakt. Allt utom det sista var ungefär vad 68-vänstern predikat. (Tja, de hade förstås ideligen sagt att pengar ligger bakom allt,.. så den lilla skillnaden var bara att också omfamna det själv) Varför så många från vänstern kunde hoppa direkt till det nyliberala, när börskurserna gick uppåt på 90-talet. Min internationella popradio med amerikansk ton, samt idén om fri radio, placerade sig förstås i den nyliberala fållan. Där jag i stort kände mig hemma. På den tiden. Konservatism var inte min kopp av te.

Så det fanns folk som kunde prata. Problemet var dock att de flesta tänkte sig typiska – för den tiden – talprogram a la P1. De hade krävt ett omgivande P1 för att få lyssnare. Denna typ av program tar – som en fingervisning – kanske 10 till 70 timmar att producera per sänd timme. Produktionen påminner om hur man gör tidningsartiklar och dokumentärfilm. Man gör research, samlar fakta, intervjuar, klipper, skriver förklarande texter, sätter ihop och får faktaspäckade program.

En annan form för talradio är det som i Amerika kallas talkshow. En programledare som sänder några timmar samma tid varje vardag. Eller några timmar om dagen lördag och söndag. Då utgår man från sändningen. Att finnas här och nu. Man bjuder in gäster, eller har dem med på telefon. Man låter folk ringa in. Oftast finns en producent som jagar gäster och samlar nyheter. Samt ibland någon i telefonsluss. Om inte producenten sköter den också. Med denna form kan ett par personer på heltid, sända några timmar varje vardag. Man kan alltid sända, då man tar upp dagliga nyheter och spinner vidare på vad andra sagt. Samt tar in lyssnare. Det blir en lösare form på gott och ont. Känns ofta inte lika seriös, då det blir mer bubbel per fakta. Samt tyckanden och upprepningar. Men det kan bli betydligt mer lyssningsvänligt, då man kan missa lite här och där. Radion kan bli mycket mer av sällskap och vana. Man kan inte låta bli att lyssna, ibland. Här krävs att programledaren har rätt personlighet. Vad nu det är. Det krävs också att vara självgående och bara prata och prata. Samt att det blir lyssningsvärt. Samt ta gäster och inringare på rätt sätt.

VILKET FORMAT?

Så jag gick runt, talade med folk, satt i möten, och funderade mycket på om och hur man skulle kunna lägga upp någon av det två formerna av talradio. P1-typ eller talkshow. Problemet med P1-typen var som sagt att programmen skulle drunkna i havet av pip. Problemet med talkshow-typen var att hitta programledare som kunde sända några timmar varje dag, plus förberedelse. Samt att denne/ dessa skulle vara bra. De skulle också behöva hjälp. Insåg att jag måste kunna köra själv och var då tveksam att representera SAF. Hade visserligen röstat moderat i många år och kunde prata politik. Hade mycken vana att ta inringare, och köra direkt. Vilket också var jättekul, men var skraj att tala i SAF:s namn. Det kändes som en stor organisation som jag inte hade kunskap nog att prata för. Hur mycket skulle jag våga tycka själv? Här visste jag också att jag skulle låta spänd och det skulle bli dålig radio. Kunde vi prestera mer än ett pass om dagen? Det skulle bli rätt lite för en station. Eller skulle man börja så försiktigt? Dock, sändaren skulle inte stå så tom länge. Snart skulle tider här och där snappas upp av andra föreningar. Vi borde söka långa sammanhängande tider, snabbt! Annars skulle vi bli hänvisade till enstaka sändningar här och där. Så var det på de andra sändarna.

MUSIKSTATION

Så därför tänkte jag på en helt annan idé, också. Att försöka döda så mycket av pipen som möjligt, täcka upp så många timmar som möjligt, och då såklart med musik och DJ:s. Sedan ha några minuter per timme med SAF-propaganda; eller proppar som jag kallade dem internt. Alltså reklamradions vanliga format, (även om vi inte hade reklamradio i Sverige då) men byta reklam mot propaganda. Detta var en i grunden annorlunda tanke, såtillvida att man lämnade att producera helt med SAF/ Timbromänniskor. En station av denna sort, går ju ut på att först locka lyssnare med musik och lite prat. Sedan, när de är där, köra reklam/ proppar. Då ska det lockande innehållet helst produceras för sig, utanför SAF/ Timbro. Senare fick jag igenom att dessa proppar producerades av SAF, eftersom deras funktion – likt reklam – var väsensskild från att locka lyssnare. Så senare anlitades JKL att producera propparna och min firma producerade själva programmen och sändningarna. Men det var långt senare. Nu var jag kvar i planering.

NYTT RADIOKLIMAT

När vi startade SBC-Ljudmixarna i närradion, så var formen fortfarande ny i Sverige. Så vi kunde med bara några få timmar i veckan och annan popradio på sändaren 88 MHz, verkligen märkas. SBC blev en jättesuccé mer beroende på hur lite annan sådan radio som fanns. Men sedan dess, 1979, hade det gått sju år, och Stockholms eter var nu fylld av olika stationer som spelade musik hela dagarna. Som MRS – Music Radio Service, Disco 91, m.fl. Folk var vana vid att det spelades musik i närradion i Stockholm. Så om jag skulle öppna ytterligare en musikstation, så krävdes att den hade något extra. De många musikstationerna hade svagheter. De drevs av idéella krafter, på fritid. Kvaliteten var ojämn. Många misstag, även tekniska sådana. Så jag fick tänka mer i proffsig driftsäkerhet. Min station var tvungen att ha ett fast format alla timmar. Enhetligt musikval. Snyggt ljud. Inga tekniska missar. Enhetligt ljud i form av den bästa ljudprocessing som gick att köpa från USA. Lyssnaren skulle veta vad den fick. Det var ett tänkande som radio i USA:s städer haft länge. Radio som en försörjningskanal. Som bara fungerade, utan strul. Helst jämnt. Här fick jag ta till min kunskap och erfarenheter. Från Sverige och USA.

Så tanken formades om en station som lockade lyssnare med musik, som också täckte upp tid. Sedan SAF-proppar några minuter per timme. Helheten ta form, och jag kunde sätta ned huvudet och börja köra efter min plan. Hur skulle jag bygga tekniken? Om man skulle sända musik, så krävdes skivspelare, CD-spelare, rullband och kassetter, samt ett större kontrollrum designat för det. Men tänk om vi nu ändå skulle gå över till talkshows? Då krävdes en annan uppbyggnad.  Jag valde bl.a. därför en teknisk lösning som skulle klara bägge formaten. Mer om det i kommande inlägg.

Men det överhängande stora problemet i ekvationen var den nya sändaren som mest stod och pep, men där när som helst kvartar, halvtimmar och timmar försvann här och där när andra föreningar sökte, och fick sändningstid. Det gällde för SAF att snabbt som ögat muta in sändningstid. Och att dessutom skaffa så långa sändningspass, helst samma varje dag, så att det började likna en – åtminstone partiell – radiokanal! Annars skulle våra sändningar drunkna.

BYGGA KANAL

Här hade jag två viktiga saker som jag var dålig att på kommunicera till SAF. Vi hade en chans att muta in bra tider, och vi var tvungna att sända många timmar. I sammanhängande block. Återkommande samma tider varje dag. Helst. Vi var alltså tvungna att först skapa en omgivande kanal, för att få lyssnare. Sedan kunde SAF där nå ut med sitt budskap. Idag är det självklart för radiofolk och andra, men på den tiden var alla så fast i public service-tänk med produktion av enstaka program, att mina idéer sågs som konstiga. Under de nästan tre år jag arbetade med SAF, blev det mitt återkommande tjat, och en ständig kampanj, för att vi skulle söka mer sändningstid! Vilket var frustrerande. Självklart såg jag ett problem med att stora SAF snodde åt sig sändningstider i föreningsradio. Men, sändningstider omprövades ständigt, så jag såg hur vi skulle få backa, och då är det bättre att kunna förhandla om vilka tider man ska förlora. Så man kan bibehålla samma tider varje dag. Även om de blir kortare. ”Varje dag” gäller då helst sju dagar i veckan, men annars varje veckodag och/ eller varje ledig dag. Så att lyssnare kan hålla reda på när man sänder. Här fanns också ett Moment 22 jag kände från P3. Där hade man först, på 60-talet, spelat Melodiradio hela dagarna, och fått massor av lyssnare. Därför hade fler och fler producenter internt lobbat för att få sända i P3. Samma sak tänkte jag skulle hända på vår nya 88,9 MHz-sändare. Ju mer vi skulle lyckas, ju fler skulle vilja komma in i våra tider, söka och få dessa. Precis som P3, skulle vi styckas upp.

Därför föreslog jag även en idé att organisationer inom familjen – M, MUF, FP, FPU, Företagarförbundet, m.fl. –  skulle söka sändningstillstånd efter varann, så vi kunde ha sammanhängande sändning över olika tillstånd, från samma studio. Idén avslogs, och det kan mycket väl ha varit på goda grunder. Den skulle kunna ha lett till eviga diskussioner om utformning av program för respektive förening, även om tanken förstås var sammanhängande program med olika ”propaganda”-snuttar för varje tid.

MIN KARRIÄR?

Jag minns tydligt hur jag hemma en kväll funderade på min egen karriär där. Jag såg en möjlighet att gå runt i slips och kostym. Småprata med alla, bli populär och introducerad på julfesten: ”Här är Lundeberg”, han driver vår radiodetalj”. Ha en liten studio där på Blasieholmen, skippa de stora planerna och sända någon timme här och där,.. Som alla missade varpå jag glatt gjorde kassettkopior. Det hade kunnat bli en lovande karriär. Inga radiolyssnare. Men bra lön och skonsam anställning. Nåja, den bluffen hade de väl kommit på efter några år.

Den andra möjligheten var att kämpa för att med SAF:s resurser åstadkomma något. En musikstation. Dumt nog valde jag plan B. Man var ung och dum. Full av offervilja och idealitet. Nej,.. det var fel sagt. Jag är mycket tacksam för den möjlighet SAF gav mig att bygga något stort. Som lyckades och blev en pionjär-station med många efterföljare. SAF gav bra ersättning, ordnade alla tillstånd, gav resurser i form av lokaler och pengar. De gav mig en chans att bygga något, och jag är mycket stolt över vad SAF Radio blev. En riktigt genomtänkt, och väl utförd, radiostation av den första i sitt slag i Sverige. Den byggde på mina studier och erfarenheter från de tio år jag arbetat och levt med radio. Så, Tack SAF och Timbro för de tre åren.

TILLBAKS TILL 1986

Så nu hade jag en plan. Sänkte huvudet för att börja genomföra planen och bygga upp en modern musikstation. Något som inte fanns i Norden. På Radiohuset hade vi undrat varför en del musik från USA lät så bra. Vi hade studerat teknik, men den var ibland inte så speciell. Det visade sig att musiker från slummen helt enkelt slog hårdare och levde fram bättre musik. Jag hade mycket erfarenhet av att köra program i olika miljöer. Själv, och studera andra. Hade länge märkt hur den omgivande miljön påverkar hur det låter i radio. ”Det sitter i väggarna”. Hade sett, och gjort, program i Radiohuset, med olika folk. Olika resultat. Sett och gjort program på Radio Stockholm. Hade kört på Stockholms Universitets; Radio SUS. Kört radio i Norsborg, på Söder, Östermalm, Kungsholmen, Gärdet, Spånga, på Sveavägen, hemma… Resultat blev olika stämning och olika program beroende på ”väggarna” eller snarare de människor som fanns eller brukade finnas där. Vilka som kanske lyssnade.

Så här stod jag inför en utmaning att inte låta SAF eller Timbros stämning komma ut över sändarna. Det skulle vara mer av vanligt folks stämning. För det var ju dem jag ville nå. Jag ägnade en del tid att röra mig i miljöer runt förorter. Ibland yrkesverksamma hantverkare och andra. Ville höra hur det kändes. Detta är mycket subtila känslor, svåra att ta på, mäta eller beskriva. Men, de är absolut vitala för om folk ska tro på stationen och ens lyssna. Om det finns konkurrens, vilket Stockholm hade fått då. I praktiken handlar det om vilken ton de talande har. Vilken musik man väljer. Hur man justerar ljudet. Jag var tvungen att leva mig in i det, vilket förklarar varför jag inte ville riskera det med att också göra propagandan, då man måste tänka lite annorlunda. Så jag fick isolera mig en aning från korridorer och fikarum på SAF-Timbro. Ja, den typiska kontorsmiljön var iofs sig bra att uppleva, men jag kunde inte längre bara hänga lika mycket ibland folk ikring mig.

Fortsättning i kommande bloggar om teknik, musik, m.m.

Om man ska sända musik så behövs ett par grammofoner. Tre med en i reserv. 1986 hade CD-skivor blivit vanliga, så det skulle behövas tre CD-spelare också. Ett par rullbandspelare för inslag. Samt en för att att spela in med. Samt inspelning av hela sändningen. Samt helst någon form av lättarbetad maskin för att spela upp propparna. Samt vanliga kassettdäck. Så kanske fyra-fem mikar för programledare och gäster. Och en stor mixer med åtminstone 15 reglar. Det skulle bli ganska omfattande och svårt att sända med. Jag hade arbetat mycket som ljudtekniker för radio, men hur skulle andra klara att köra snyggt med så komplicerad utrustning? Jag ville inte ha det sedvanliga strulet och osäkerheten som fanns i närradion. Detta var innan datorprogram kommit. Sedan fanns ju möjligheten att det skulle ändras till talkshow.

CARTS

Så jag byggde en teknik som skulle passa bägge typer av format. Tanken är att sända många timmar och då lätt kunna upprepa inslag och låtar. Samt att det ska vara mycket enkelt att köra. I USA hade man sedan flera decennier sänt reklam från en speciell form av större bandkassetter; cartridges, vilket inom radion där kallades carts och cartmachines. På Sveriges Radio kallade vi dem för spotmaskiner, spot-kassetter eller bara spotar. Namnet kom från en av de vanliga modellerna; ”Spotmaster”, som återfanns på SR. Namnet stod med stora bokstäver på en del maskiner! ”Spot” var i USA benämning för ett kort inslag. Oftast reklaminslag eller liknande. (Radio Nord hade dessa kassetter, och var troligen först)

SPRÅKFRÅGAN

Jag funderade över att hitta ett svenskare namn än ”cart”. Kassett gick inte för då tänkte folk på vanliga kassetter. Så kom alla vanliga språkfrågor. Om man försvenskade cart, skulle man då stava med ”k”? Skulle man då ha svenska ändelser? Jag gav upp. Eftersom carts kom från USA, så kändes det lättare att köra med den benämningen, så folk lättare kunde förstå, även om jag aldrig hört någon i Sverige säga cart. SR:s ”spotar” kändes inte rätt. Namnet hade ju kommit bara till för Broadcast Electronics döpt sin maskin så. Insåg att jag hade chans att ge dem ett svenskt namn som skulle bli standard i radiosverige, men tydlighet kändes bättre. Folk reste ju över Atlanten, så snart skulle folk snappa upp namnet därifrån.

VAD ÄR SÅ SPECIELLT MED DESSA CARTS?

De är större än vanliga kassetter, liknar 8-spårs som man hade i bilar ett tag. Med dem slipper man ladda och ställa in skivor och band. Man bara sätter in en cart i maskin, och låten är redo att spelas. Man slipper förlyssna och justera nivåer. En stor fördel är att texten kan skrivas på kortsidan, så man kan se vad som finns inspelat, när de ligger i hyllor. Dessutom kan man under sändning stapla carts på höjd, det finns spår så de ligger säkert, och fysiskt bygga en spellista, som är enkel att överblicka. Man behöver inte gå omvägen via papper. Fler cartmaskiner – kanske sex stycken – är en hjälp, då man kan bygga spellista fysiskt. Spellista för allt inspelat. Musik, reklam, jinglar inslag i rätt följd. Och man kan lämna lucka där man ska prata. Köraren slipper ha en mängd skivspelare och bandspelare där spellistan finns utspridd överallt, plus på papper. Det blir enkelt att överblicka. Man kan tänka på körningen. Detta förändrar hur köraren låter i radio. En hel del tekniktänkande elimineras.

BÄTTRE LJUDNIVÅER

Som ljudtekniker brukar man hitta ett snyggt ställe att starta på. Man justerar nivå. Höjer svaga inledningar. Avslutar låtar på rätt ställe. Justera nivån där också. En bra tekniker rattar mycket under sändning. Så programmet låter jämnare. Med carts kan man göra dessa justeringar en gång för alla. För meningen är ju att inslag och låtar ska upprepas. Så andra gången de sänds, har man också sparat in arbete.

Det ljudtekniska arbete som utförs vid inspelning av carts, ger stationen mycket av sitt ljud. Här slipper man ha det arbetet utspritt på olika körare i direktsändning. En kunnig person kan göra det. Samma sak gäller förstås idag när man har allt inspelat i dator. Idag finns också mjukvara som kan höra ljud som människan hör det, och justera. (Inte de vanliga programmen för nivåjustering. De går bara efter toppnivåer, vilket är annan sak än hur det låter)

En annan fördel med carts är att de startar snabbt. Annars har man olika starttid på olika maskiner. Olika på olika skivspelare, och olika på olika hastighet. Samma med rullbandspelare. Även varje CD-skiva brukade ha sin fördröjning efter hur skivan var mastrad. Här fanns proffs-CD-spelare som letade upp början, men det krävde extra arbete att programmera den finessen. Med carts startade allt mycket snabbt, och lika snabbt. Så med carts finns ljudteknikern med under sändning. Eftersom jag såklart var noga med hur min station skulle låta, så gillade jag tanken att kunna styra ljudet, även när jag inte var där. (Det skedde också med ljudprocess, men det kommer senare)

AUTOMATION

Med carts, kan man kan lägga in signaler på ett tredje spår. Man kan lägga en signal när musik eller inslag tar slut, och få automatisk start av nästa cartmaskin. Detta användes i Amerika för helautomatiska stationer, men förvånansvärt inte studios där man sände direkt. Inte ens för reklam. Kan ha funnits, men jag såg aldrig det.

Så nu kunde köraren ladda allt i en ordning – musik, proppar, jinglar,.. – och cartsen startade varann. Om man så ville. Det gick att lämna lucka där man ville det inspelade skulle tystna. Mina sex cartmaskiner stod på höjd, och dem kopplade jag så att en cart startade den inunder, och den underst startade den högst upp. Det gick att få en evighetsloop om man inte skulle hinna tillbaks. På detta sätt kunde köraren göra annat än att sköta maskiner. Pressen att hela tiden kolla sändning togs bort. Idag med datorer, är detta vardagsmat. Då var det en förändring av körstil. Något helt nytt för Sverige.

Här har vi något typiskt amerikanskt och genialt: Enkelhet ökar mångfald. Den första beskrivningen av en studio med många maskiner, blir bara mer och mer komplicerad. Den ger ständigt nya problem, och ständigt merarbete då man måste kolla och hålla reda på mer och mer. Det visste jag från arbete som ljudtekniker. Det påverkar hur folk låter i radio. Det geniala med enkla lösningar, är att de ofta ger fler möjligheter. Den busenkla lösningen med carts, öppnar möjligheter för programkörare. Konstigt nog sände de flesta amerikanska stationer bara reklam och jinglar från carts, men fortfarande musik från vinyl. Men fler och fler hade börjat lägga även musik på carts. Då förändrades sändningsrutiner avsevärt.

HUR FUNGERAR EN CART I DETALJ?

En cart sticker man in i maskinen, och den är redo att spelas. När den är spelad, är den redo att spelas igen. Man behövde aldrig leta reda på början. Det fungerar så att bandet är en ändlös slinga. Bara en spole. Bandet allra längst in, dras upp, går runt tonhuvudet, och läggs ytterst på spolen. Bandet går utifrån och in i spolen. Den innersta delen dras upp, och runt huvudet. Precis när början på ljudet återkommer till tonhuvudet, stoppar maskinen kassetten. Så den är spelklar igen.

När man spelar in en cart, spelas allra först en kort 1kHz ton in på ett separat spår. Den hamnar precis före ljudet startar. Det är denna ton som stannar kassetten precis innan ljudet börjar. På det separata ljudspåret, kan man ha andra toner. På SAF Radio hade jag en annan ton som startade nästa cart, och en tredje ton som tände en lampa, som varning när låt eller inslag började ta slut. Dessutom en klocka som startade om för varje cart. Vad som kan bli fel med carts, är om bandet stoppats innan början på ljudet återkommit till start. Så när ljudet är färdigspelat, måste bandet få fortsätta tillbaks början igen.

Mina carts gick på 7 1/2 inch per sekund, vilket är 19,05 centimeter per sekund. Standard för radio i USA. Dubbel hastighet fanns för en del stationer som ville ha hög kvalitet, och halva hastigheten har använts för bakgrundsmusik i butiker.

TEKNISKA FASPROBLEM

En nackdel med bandkassetter kan vara att bandet inte ligger i exakt rätt vinkel mot tonhuvudet. Det kallas för fasfel. (Eller inkorrekt azimuth-vinkel) Då träffar vänster och höger kanal inte tonhuvudet exakt samtidigt. Stereobilden blir bredare. Mitten breds ut.

Lyssnar man i mono blir det värre. Ljusa ljud har kort våglängd så här märks det mest. Ljud är vågor med toppar och dalar. (I luften högre och lägre lufttryck) När vänster och höger inte träffar samtidigt, kan i värsta fall toppen från ena kanalen träffa samtidigt som dalen från andra kanalen. Då tar de ut varann, och just det ljudet hörs inte. I praktiken består ljud av massor av vågor, som också skiftar i tonhöjd/ längd, så fasfel i mono hörs som svischande, där det också låter mörkare.

För SAF Radio skulle jag ha sex avspelningsmaskiner och en för inspelning. Samt sända allt inspelat material (utom lyssnarens telefonsamtal) från dessa maskiner. Här gällde att varje av de sju maskinerna hade exakt rätt vinkel på sina tonhuvuden. Dessutom var våra sändare svaga, så många skulle höra oss i mono. (Antingen för signalen var så svag eller för deras radiomottagare växlade om till mono) En av sändarna, Spånga, var i mono. Till råga på allt var carts något nytt, så jag hade mycket hårdare krav, än de som spelade skivor, med knaster, hoppande pickuper och fel hastighet. Det accepterades, men en ny teknik för att spela musik, skulle nagelfaras hårdare.

Så jag gjorde något jag inte vet någon station gjort i Amerika. Jag köpte M/S-teknik. Istället för att ha vänster och höger kanal, så lägger man mono på ena kanalen och skillnad mellan vänster och höger på den andra. ”M” och ”S”-signaler. (”S” uttyds ibland som ”skillnad” vilket är mest korrekt, men ibland som ”stereo” vilket blir rätt om man tänker att den behövs för att återskapa stereo) S-signalen är helt tyst när materialet är i mono. Vid återskapande av vanlig stereo, blir vågtoppar = ”+” tillsammans med M blir vänster kanal. Vågdalar ”-” tillsammans med mono blir höger kanal.

VITSEN?

Jo, eftersom vi hade många lyssnare i mono, så skulle eventuella fasfel inte påverka dem. De hörde ju bara M-kanalen. (Visserligen finns fasfel även på en kanal, men där märks det inte alls så tydligt) För stereolyssnare, så skulle ljudet låta bredare vid fasfel. (Vilket det skulle ändå med vanlig vänster-höger stereo, ”A B” stereo) Detta är något som inte märks alls lika mycket. Speciellt då ljudet från högtalare studsar runt i rummet innan det hörs.

Så på SAF Radio fick vi inte problem med fasfel på carts. Nu var detta proffsmaskiner, så det man får väl anta det inte förekommit även utan min M/S-teknik.

Ytterligare en liten bonus var att jag kunde öka stereobilden med M/S. Mest som en rolig grej – för det låter illa när man går för långt – men också därför FM-mottagare på den tiden hade börjat komma med en finnes; att stereon sänktes gradvis då sändaren gick in svagt. Så jag provade att ha lite bredare stereo, för att återskapa mer normal stereo hos de med svag mottagning. Men, detta är såklart långtifrån någon perfekt lösning. Så jag provade det mest på kul då och då.

1. Mjukvara kan återskapa ljud från stenkaka efter fotografi. Spåret fotas. Mjukvara läser av variationerna och skapar ljudfil därefter. Denna teknik används för bevarande av stenkake-inpelningar.

2. Ljud inne i rum får fönster att vibrera. Detta kan avläsas – på kanske några hundra meters avstånd – med laser som riktas mot fönstret. Laser kan mäta avstånd och de små ljudvibrationerna i glaset ändrar avstånd till lasern. Så kan samtal avlyssnas.

Saknar du något att oroa dig över? I så fall kan jag rekommendera en kurs i elektro-magnetisk puls, EMP. Det är solen som lite då och då skickar ut dessa pulser, vilka inte brukar påverka livet på här på jorden, men kan förstöra elektronik. Nåja, nu kanske pulserna har betydelse för evolution eller så. Det mesta i naturen brukar ju hänga ihop. EMP uppstår också vid sprängning av kärnvapen, så det finns vapensystem som är tänkta att skada fiendeland på detta sätt.

Problemet är att elektronik kan slås ut, och då är vi ju rökta; Bilar, datorer, mobiltelefoner, flyg, sjukhus, kommunikationssystem inklusive internet, el- och telenät,…

Ingenjörer talar om tre problemområden:

1. Pulserna genererar starka strömmar i kraftledningsnät. De stora transformatorerna kan permanent brännas sönder. Det kan ta många månader att få fram nya och installera. Korta strömavbrott är en sak, men långa klarar vi inte så bra. Vatten&avlopp, värme, livsmedel, bensinpumpar, m.m, klarar vi oss dåligt utan. Dessutom störs satelliter.

2. Även elektroniska kretsar kan skadas. Permanent enligt vissa uppgifter. Där har vi i stort alla prylar vi omger oss med idag.

3. Huruvida hårddiskar, moderna data-minnen, och magnetband kan raderas, finns det lite olika uppgifter om. En sak är mina gamla kassettband  en annan är saker som folkbokföring och bankkonton. Kanske chans för nystart för många.  Man kan också undra om vi blir historielösa, då media lagras digitalt. Här kan man hoppas på backup på andra kontinenter, då dessa pulser inte brukar beröra hela jorden.

Tilläggas ska att det förekommer lite olika åsikter om hur mycket EMP kan ställa till med. En del säger det är punkt 1 som är den stora faran, andra talar om att även punkt 2 kan inträffa, och många säger (hoppas?) punkt 3 är osannolik. Det beror väl också på hur stark en EMP är.

Solen skickar ut dessa pulser lite då och då. Ibland i vår riktning. År 2012 åt annat håll, som tur var. En riktigt stark träffade jorden 1859. Men då fanns ju bara några telegrafledningar, så få märkte den ens.

Ytterligare en anledning att flytta ut i skogen. 

DET LÅTER JU ÄNNU MER KOMPLICERAT

OK. Låt oss ta det från början. Enligt James Bamford, som är en av de kunnigare skribenterna om NSA, så finns i USA en lag som tvingar telecom-företag att medverka i övervakning. Samt en annan lag som förbjuder företagen att berätta om saken.

VARFÖR LÄCKER SÅ LITE UT?

Gissningsvis innebär denna övervakning stora lönsamma konton för företagen, med US Government som kund. Då är det ju tacksamt med den första lagen, som ger affärer, och den andra så man slipper prata om det. Ens för aktieägare. Bara för några få medarbetare. Mycket av arbetet kan skötas av NSA-folk på annat håll. Nu har NSA pekats ut, men liknande arrangemang lär med stor sannolikhet förekomma med andra länders stater. Samt med privata företag och t.o.m individer. När man i Sverige säger NSA, bör man direkt också säga GCHQ, som är den europeiska grenen, placerad i UK. Men dagens kommunikation är världsvid. Låt oss gå in på det.

VASKA FRAM GULDET

James Bamford skrev redan på 90-talet, hur NSA började få problem att kolla den ständigt ökande mängd data, som skickas av folk över jorden. Det blev omöjligt att t.ex. skicka allt till USA för koll. Bamford beskrev hur vaskande efter intressant information, skedde ute i världen. Bara misstänkta saker skickades till NSA, eller till några av dess allra närmaste samarbetspartner i UK, Kanada, Australien och Nya Zeeland.  

HUR ORGANISERADES AVTAPPNING FÖRR?

Innan NSA bildades 1948, arrangerade amerikanska staten samarbete med telefonbolagen. Utlandssamtal bevakades i de få punkter de ankom-lämnade amerikansk mark. Då avtappades samtalen på telefonstationer för internationell trafik. En annan sak är att FBI avlyssnade misstänktas telefoner inom USA. Oftast i samarbete med den lokala telefonstationen. Egen buggning hemma hos misstänkta förekom också. FBI är USA:s federala polis och sköter även spionfall inom USA. NSA, som lyder under Presidenten, är en militär organisation, som då enligt grundlagen inte får verka inom USA eller mot amerikanska medborgare i världen.

När FBI, eller annan polis, tappar av en vanlig trådtelefon är det tekniskt enkelt. Samtalet finns mellan de två ledarna i kabeln. Det är bara att koppla in. När NSA, GCHQ, FRA och liknande militära underrättelseorganisationer tappar av, är det vanligen rikssamtal eller internationella förbindelser. (Även telegram, fax, m.m.) Här ligger samtalen m.m. samlade i stora grupper. Detta gör telefonbolagen för att effektivt kunna över föra många hundra samtal i samma förbindelse. Som kan vara olika sorters kabel, satellit eller radiolänk. Det krävs speciell utrustning och protokoll för att lägga ihop samtal, och motsvarande för att särskilja dem igen. Dessutom samlas allt som ska ena vägen för sig, och det som ska åt andra hållet för sig. Om 20 personer i Göteborg och Stockholm talar med varann, skickas de tio i Göteborg i en förbindelse uppåt landet, och de tio från Stockholm i en annan förbindelse, söderut. Detta sparar utrymme och därmed kapacitet. Det gör också att den som olovligen vill tappa av, måste utgå från en förbindelse (kabel, radiolänk, satellit) med en massa samtal blandade. Dels ska de urskiljas, dels är det bara ena riktningen. Man måste i en annan förbindelse särskilja samtal, och para ihop rätt samtal med rätt. Dessutom är man inte ständigt inkopplad på ett (misstänkt) telefonnummer, utan får en massa okänt på en gång. När och var finns de personer eller telefoner man söker? Det kan vara krångligt.

Parallellt kan givetvis ett CIA, och liknande strategisk underrättelsetjänst, koppla in avlyssning direkt på misstänkt telefon utanför hemlandet. Här har internet och privata datorer förändrat världen. Militär underrättelse världen över, brukade spana på andra länders militär. Till exempel lyckades NSA tappa av de radiolänkförbindelser från Moskva till kärnvapenramper, där order om avfyring skulle komma. Troligen förberedde man även att störa samma förbindelser.

IDAG

Idag finns fienden i samma internet som det egna folket. Som andra folk. Som allierade. Fienden är idag inte bara andra staters militära organisationer, diplomater, högsta politiska ledning och försvarsföretag. Fienden är idag även gerillarörelser och i stort oorganiserade individer. Allt samlas i samma internet. Bokstavligen i samma förbindelser. Alla använder samma Microsoft, Apple m.fl. program.

TILLBAKS TILL FÖRR

Så förr brukade militär underrättelse tappa av kopparledningar ute i världen. Om landet hade vänskapliga förbindelser med USA, kunde arrangemanget skötas i samarbete. Om inte, (eller om den lokala regeringen officiellt inte ville veta om) fanns sätt att i hemlighet tappa av telefonledningar. De som inte är lokala, brukar(de) ha system för att samla många samtal i samma ledning. Varje samtal kunde få egen frekvens och/ eller hackas upp i tid, för att spara på överföringskapacitet. För avlyssning krävdes motsvarade särskiljning för att få fram samtal ett och ett. Samtalen kom i en stor grupp. Det var som att leka fiskdamm, och leta efter vissa telefonnummer. Teoretiskt kunde man applicera röstigenkänning, men datorer för detta utvecklades senare. Dessutom skickas som sagt riks- och utrikestelefonsamtal uppdelade i två halvor. Ena rösten i en ledning, den andra i annan förbindelse. Att i stora grupper samtal fiska fram enstaka samtal, och sedan hitta andra halvan, krävde detaljkunskap om landets telefonsystem. Förr användes också telex och telegram.

Kopparledningar kunde man fysiskt koppla in sig på eller känna av den svaga elektromagnetiska strålning som bildas runt ledningen. Allra starkast vid de förstärkardosor som fanns efter några mil, eller så. Den tekniska utvecklingen ledde till att man samlade grupper av samtal i radiosignaler, som kunde skickas i koaxialledningar, med många samtal i en ledning. Man kunde även sända dessa komplexa signaler med många samtal, via radiosändare. Detta med kort våglängd, och riktantenner (paraboler), så radiovågorna gick i en smal stråle från sändare till mottagare. Så kallade mikrovågslänkar. Maximalt avstånd mellan sändare och mottagare brukar vara endast fem mil. Detta på grund av jordens rundning och atmosfäriska förhållanden. Ett ganska säkert men dyrt system.

Ett sätt att tappa av detta, var att placera mottagarantenn och mottagare, någonstans i det ganska smala femmilsstråk, som radiovågorna gick. Eller strax bakom mottagarantennen. Teoretiskt kan man plocka dessa signaler när de fortsätter rakt, förbi mottagarparabol, och ut i rymden. Om man kan placera en satellit i sändarstråkets riktning. Kan vara praktiskt svårt, då geostationära satelliter måste ligga över Ekvatorn. Snarlik princip använde NSA när satelliterna kom. Man byggde egna mottagarstationer på marken i det ”footprint”, som satellitens sändare skapar på jordytan. Där signalen landar. Här fick man åter bara halvor av telefonsamtal. Det krävdes en andra satellitmottagarstation för alla de andra halva samtalen, som kom ned i annat land. Ofta i annan världsdel. För samtal mellan Amerika och Europa, krävdes att NSA och GCHQ plockade varsina halvor, och sammanfogade till hela samtal. Förutom telefon (inklusive fax och pressfoto), förekom t.ex. telegram, telex, radio- och teveprogram över satellit och koaxialkabel.

AVTAPPNING IDAG DÅ?

När fiberkabeln kom i bruk, förändrades mycket. Vi inom broadcast slapp den fördröjning satelliter ger. De ligger så långt från jorden att radiovågorna tar, sådär, ett par sekunder ut och tillbaks. Ibland dubbla tiden, om signalen skickas över två satelliter. (Som från Los Angeles till New York, sedan från New York till London) Ännu värre om signalen skickas över en tredje, eller fjärde satellit. Signaler längs marken, som i kabel eller radiovågor, tar bara en sjundedels sekund runt jorden. I praktiken kortare än en fjortondels sekund, då man som längst går runt halva jorden. Å andra sidan skickas ofta signaler kors och tvärs på sin väg. Fiberkablarna gav oss tillbaks samma snabbhet de gamla kopparledningarna hade. Men, den digitala tekniken adderar lite fördröjning.

Optiska fiberkablar är som hårstrån. Ljust hår, som i isbjörnens päls, skickar ljusstrålar till huden, där de blir värme. Det är ljus som skickas i fiberkablarna. Signalerna, som oftast innehåller internet med många meddelanden samlade, omvandlas till ljus. Det ger möjlighet att förpacka mycket stora mängder information i smala kablar. Dessutom bibehåller ljusstrålarna sin styrka på mycket långa avstånd. Så förstärkare behövs inte på många mil.

Optiska fibrer är svåra att tappa av. Man är tvungen att fysiskt splittra av kabeln, så bara en del av ljuset tappas av. Dels är detta i praktiken omöjligt utan att bryta eller störa förbindelsen, vilket med all säkerhet ger larm till driftansvariga. Dels är frågan om man teoretiskt skulle kunna tappa av en del, utan att det försämrar signalen i den legitima mottagaränden. Sedan följer samma problem som förr, med att ur stora mängd data finna varje litet samtal/ överföring för sig. Med internet är detta ännu svårare. Man brukar tala om ettor och nollor. Varje överföring innehåller en stor mängd ettor och nollor. Precis som alla bokstäver i en bok. Dess författare kan skriva varje kapitel för sig, och posta ett och ett till förläggaren. Som får se till att lägga kapitlen i ordning.

Ettorna och nollorna på internet skickas som i små kapitel. Brukar kallas ”paket”. Att signalspana på en internetkabel, är som att titta på bilarna längs en motorväg. De är som varje bil är ett datapaket, som tillsammans med andra bilar i samma följe, innehåller hela storyn. Kanske några av hundra bilar är samma följe (meddelande) och ska till samma stad&adress, men det syns inte på dem. Man måste fråga varje förare. De små datapaketen har adresser angivna. När paket i samma meddelande åter samlas i sin destination, läggs de i ordning. Men internet består av en mängd vägar. Som gator i en stad. Man kan välja olika vägar till samma mål. När ett paket kommer till internets vägkorsningar, (”hub”, ”router”) läser routern adressen och kollar vilka vägar som är framkomliga. Det är ju trängsel på sina ställen. Trafikläget förändras ständigt. Olika paket i samma meddelande kan skickas olika vägar, till samma mål. Så den som signalspanar kanske inte har datakraft att i realtid vaska fram var och när alla små paket i ett meddelande är. De kan gå olika vägar. Den som vill signalspana kan tvingas spara hela motorvägen, plus andra vägar, för att kanske senare göra ”data mining” och likt en arkeolog försöka se vilka av alla dessa paket som är intressanta. Så den som tappar av en del av internet, får kanske inte alla paket i samma meddelande. I värsta fall kan hela det meddelande man vill ha, gå någon annan väg. Signalspaning på internet är möjlig, men komplicerad. Det krävs inside-information, vilket kräver en stor stat med goda diplomatiska förbindelser. Alternativt korrumperade lokala medarbetare. Eller ännu bättre, att nå allas datorer direkt. Mer om det senare.

BAMFORD och SNOWDEN

Bamford m.fl. anger att amerikanska och andra telekombolag har kontrakt, där denna typ av signalspaning ger NSA tillträde till de telefonstationer (”hub”, ”router”) som är större knutpunkter internationellt sett. Signalspaningen sköts med speciell utrustning. Splittningen av kablar är gjord i samarbete med telekombolagen. Om än med höjt sekretess, så som avskilda rum dit bara de avtappade ledningarna går. I dessa rum står utrustningen som ska hitta misstänka meddelanden. Det sker med en lista på misstänkta ord. Min gissning är även misstänkta personer, misstänkta IP-adresser, troligen också besök på vissa webbplatser, kanske röstigenkänning, kanske bildanalysprogram som ansiktsigenkänning och så vidare.

Det är mot bakgrund av den enorma mängden data, som den första vaskningen utförs på dessa telefonstationer. Då behöver en mindre del skickas till, t.ex. NSA, för vidare granskning. Innan den skickas, krypteras den. Annars finns ju risk att en fiende kunde lista ut vad NSA tittar på. Bamford beskriver hur man till och med kan utföra en del vaskning direkt med de optiska signalerna. Då sparas datakraft och tid som omvandling fram och åter till elektriska signaler innebär.

Det är med denna kunskap – där jag inte alls är expert, kan långt ifrån allt – som jag kan tänka mig en mycket smartare och effektivare lösning: Som jag inledningsvis skrev, anger Bamford att telekombolag är tvingade att samarbeta och tvingade att hålla tyst därom. Edward Snowden anger några av de företag det gäller: Microsoft, Apple, Facebook, Google och Yahoo.

MIN MODELL

Då är det ju så mycket smidigare att vaskning efter misstänkta fakta, sker direkt i varje användares dator. Direkt i smart-phone. Direkt i surfplatta. Den som har Microsoft (Windows och Android) eller Apple (MacIntosh och i-Phone) vet ju att uppdateringar kommer lite då och då. Här kan listan på misstänkta ord, namn, IP-adresser, röster, ansikten, m.m. uppdateras. Men redan när man köper sitt Windows- eller Apple-program, kan det ha ett spionprogram. Det är enligt Bamford juridiskt möjligt enligt amerikansk lag. Det är politiskt möjligt enligt ”War On Terror”, som har stort stöd. Enligt Snowden, samarbetar Microsoft (Windows) och Apple. Det skulle då kunna innebära denna typ av program i dator, smart-phone och surfplatta med MS eller Apple. Kanske redan i hårdvara, om information ryms där.

När ett misstänkt data förekommer (man skriver ett ord, besöker en webbplats, osv) så kan det hemliga dataprogrammet genast skicka ett meddelande via internet till övervakaren. Då kan också foto av skribenten tas, om hen använder laptop, där kamera brukar sitta i bildskärmen. Man kan ta en serie bilder eller video. Här kan spionprogrammet kolla datorns kapacitet, för att undvika krasch. Allt programmet gör, krypteras omedelbart. Annars kan en användare se vad som samlas upp och skickas iväg.

Laptops och mobiltelefoner innehåller även mikrofon, som kan aktiveras. Dels för röstidentifikation, dels för ytterligare spaningsinformation. Om fakta och om personlighet. Bild och ljud kan skickas via internet. Om datorn är off-line, kan samma information sparas på hårdisken. För att skickas nästa gång man ansluter till internet. Eller, ta första bästa chans att kopiera sig över till lagringsmedium som ansluts. USB-pinne, separat hårddisk, bränning av DVD o.dyl. När dessa hamnar i annan dator, kopierar de sig över dit. Så fort internet ansluts, skickas alarmpaketet iväg. Foto av användaren kan användas i ansiktsigenkänningsprogram. Samma med rösten.

Precis som handstil kan identifiera användare, ger även tangentbord en personlig signatur. Den gamla kunskapen att via handstil läsa av individ och personlighet, kan jag tänka mig nu kan tas över av datorer. Som läser tangentbords-tryck. Tiden mellan tryck. Vilka bokstäver som kommer snabbare än andra. Vanliga felskrivningar. Radering och omskrivning. Tider för dubbeltryck. (Som vid versaler och specialtecken) Då mitt tänkta program har tillgång till skrivandet i realtid, märks dessutom felskrivningar och rättelser. Det blir mycket personligt.

Sedan språkliga uttryck som längd på meningar, kommatering, stycken, ovanliga tecken,…

Precis som i grafologi, kan detta identifiera individer. Dessutom ge lite av den mer psykologiska bilden.

SPRÅKANALYS

Nästa steg är att analysera orden. Vilket datorer kan från text och audio. Ord säger något om ordförråd, referensramar, tankemönster,… alltså något om bildning och social omgivning. Samt med fler texter och bedömning av omständigheter, även vem skribenten riktar sig till för stunden. Alltså, vem skribenten tänker på. Detta innebär att om skribenten också skriver från internetkafé, eller från annan dator, utan kamera och mik, så kan själva skriften avslöja identitet.

Det finns två sätt att analysera. Psykolog, historiker, politisk analytiker, områdesexpert,… kan ge ramar för personlighetsanalys och politisk analys, eller datorer kan göra enorma jämförelser av alla individers beteende. Hitta mönster och avvikelser, utan att analysera vad de är. Bara larma för avvikelser och misstänkta beteenden. (Enligt principen om ”big data” och data mining”) Som om någon som bor i välbärgat område, äger Mercedes och har dyra vanor, plötsligt besöker fattigare område. Och vice versa. Om annan misstänkt individ är där samtidigt o.dyl.

Som jag beskriver om Facebook senare, kan varje dator även kolla ens dygnsrytm, arbete, vila, semester, besök hos vänner genom vilka andra datorer man använder osv. Detta skulle kunna aktiveras när man redan är misstänkt. Samma med smart-phone. Här kan data ständigt sparas för den senaste tiden, och raderas om ingen misstanke uppstår.

SJUKJOURNAL, ARBETSPLATS, VÄNNER, TRAFIK

Eftersom Windows och Apple finns i nästan all västvärldens datorer, innebär det också direkt access till t.ex. sjukjournaler, betyg, intern kommunikation,… på arbetsplatser, föreningar, företag, myndigheter,… Dessutom en chans att komma åt övervakningskameror, och där köra ansiktsigenkänning. Köp på konto- och betalkort kan möjligen kollas. Vilket ger info om geografisk närvaro. Personlighetstyp efter typ av varor som köps. Även efter vilka stadsdelar som besöks. Förberedelse för handling, (typ aktion) också efter varor. Kanske även övriga bankuppgifter, beroende på om dessa datorer ligger mot internet och inte har specialskydd. Ja, allt där vanliga datorer är direkt, eller indirekt, kopplade till internet, bör kunna kollas. (Inte bara av ett NSA, ska påpekas) Även om användare av dessa datorer använder kryptering. Det är ju klartext före och efter kryptering.

Underrättelsetjänster brukar ha datorer helt utan internet, för saker man vill hålla hemligt. I dagens värld blir det krångligt. Man kan inte få några uppdateringar alls. Inte så lätt föra över information till och från andra håll. Man kan tänka sig utskrift på papper och inläsning via scanner, sedan ett dataprogram som läser text från papper. Om jag minns detaljerna rätt: Ryska parlamentsledamöter förbjöds nyligen använda modern IT, vilket klasades som att hjälpa fienden. Ryska underrättelsetjänsten FSB köpte nyligen i elektriska skrivmaskiner, för att vanliga datorer inte är säkra. Nu kan dessa uppgifter vara en politisk propagandaploj från Moskva. Men Kuba lär fortfarande använda en gammal teknik att via ganska ordinära mellanvågs- och kortvågssändare, skicka kodade meddelanden till sina spioner. (”Nummerstationer”) Detta för att kommunikation över internet och/ eller med dator, anses för osäkert. Om signalspaningsproffs tänker så, är det en tankeställare.

KRYPTERING HJÄLPER EJ

Som du inser nu, hjälper det ej att kryptera. ”Mitt” program ser ju allt okrypterat. Om du krypterar, skickar det ett larm. Samma sak för den som tar emot krypto. Då larmas, och när meddelandet är dekrypterat, skickas det iväg. Programmet kan alltså i klartext se vad som krypteras och dekrypteras. Om jag inte missar något i det tänkta programmet.

VAR ÄR DU?

Som många redan sagt, håller våra smart-phones reda på var vi är. Dels genom vilka basstationer vi är nära, dels genom GPS. Även här kan ”mitt” program spela in röster och larma om misstänkta ord nämns. De kan ständigt spela in, även utanför telefonsamtal, och skicka över även vad som sades före det misstänkta ordet. Även kameran kan aktiveras, även om den inte alltid är riktad så perfekt som den i bildskärmen är. Miken kan givetvis kopplas på på begäran. Likaså den i laptopen.

VEM ÖVERVAKAR OSS?

Den modell jag skissade, behöver inte användas av NSA eller US Government. Den kan användas av andra stater. Av privata företag. Av organisationer. Av privatpersoner. Då de senare inte kan kolla hela världen, så kan de rikta in sig på några individer. Allt hackande på NSA är trångsynt. Likaså den ensidiga kritiken mot FRA. Först ska man komma ihåg att dessa inte själva sitter och hittar på policy. Det gör deras regeringar. Dessutom kan många andra övervaka.

Alltså tycker jag allt tal om kryptering och avtappning av internet, missar denna enklare lösning med den dator användaren knappar på. Samt smart-phonen. Du lämnar massor av digitala avtryck. Det är redan vid källan de lättast kan flaggas, och diarieföras. Sedan blir det krångligare.

FACEBOOK och THE CLOUD

När man förr skrev något för internet, så knackade man in texten för att sedan trycka på ”SEND” och allt skickades iväg. Men nuförtiden skickas varje tecken för sig. Detta märks på Google, Facebook, Hotmail, och enligt reklam, också på Googles ”moln” där man lagrar text och varje knapptryck sparas för sig. Även så på ny version av WordPress. Detta är viktigt av samma anledning som min teori om att skribent kan identifieras via tangentbordet. Som handstil. (Se ovan) För det innebär en möjlighet för alla dessa nämnda att identifiera varje skribent efter knapptryckarstil.

Nu har jag nämnt hur, i stort, varje dator i hela världen kan kontrolleras, men det kan ju vara värt att påminna om hur ”molnet”ger dessa möjligheter. Först Facebook. Min övertygelse är att deras affärsidé är kartläggning av mänskligt beteende, med US Government som största kund. Det här med riktad reklam kan vara en mindre grej. ”The War On Terror” är jätteviktigt för Obama, och underrättelsetjänster har i alla tider velat kartlägga folks kontakter. Facebook ger dessutom ypperlig chans till den språkanalys jag beskrev ovan. Samt vilka som påverkar vilka. Vilkas röster som väger tyngre. Hur information och idéer sprids. Från vem till vem. Dygnsrytm. Var du sover. Vilken typ av dator du har. Var du arbetar. Vem du besöker. Allt detta kan Facebook kartlägga. Grundaren är ju psykologistudent…

Google-sökning ger en massa information om dem som söker. Vad de söker. Hur de skriver. Språkkunskaper. Hur de tänker. Hur de reagerar på svaren, vad de klickar på osv. Google ger också möjlighet att styra resultat.

Microsoft och Google m.fl. ger möjlighet att lagra info i ”The Cloud”. Bamford beskriver hur Microsoft byggde en jätteanläggning med servrar för att lagra ”The Cloud” och hur NSA byggde en anläggning bredvid. För att tappa av.

SLUTSATS

Så e-post, molnet, Facebook, Google med flera liknande är ypperliga övervakningsinstrument. Liksom att spana på vad som skickas över internet. Men ändå tycker jag ”min” modell för övervakning direkt på din dator, smart-phone och surfplatta, är det smidigaste och effektivaste metoden. Om den finns i verkligheten vet jag ej. Kanske har jag missat något som skulle göra modellen omöjlig. Men vad skulle det vara?

National Security Agency är den amerikanske presidentens redskap. Placerat under Secretary of Defense har det i grunden alltid varit militär verksamhet. Men utveckling av internet, som från början var en militär idé, har blandat samman civil och militär verksamhet. Både vad gäller användning och utveckling. Dessutom finns fienden och det egna folket, i samma internet. I samma kablar. I samma ”Moln”. Ofta med likadana hård- och mjukvaror. Detta förändrar NSA, som tidigare mest hade utländsk militär som mål för signalspaning och kodknäckande. Idag sker spaning i samma kablar som också hyser vanligt folks internet och telefon.

VAD GÖR DE?

Några verksamhetsområden är grundforskning, teknisk utveckling, signalspaning, kodknäckning, analys, och nästan kriminalarbete. Även om underrättelse helst ska förutse och förhindra saker. Forskning och utveckling sker för NSA på universitet, i privata företag och inom myndigheten själv. Engagerade är vetenskapsmän, ingenjörer, tekniker, matematiker, språkvetare,… Kanske också psykologer, beteendevetare, och framtidsspanare även om det torde ligga närmare CIA. Internet innebär även att NSA, CIA, FBI, med flera amerikanska säkerhetsorganisationer, hamnar mycket närmare varann.

Sekretessen kring NSA med omnejd är mycket sträng, så det är svårt att se organisationens hela verksamhet. Den placeras ibland inom andra grenar av US Government, som militär, ambassader, samt andra stater och privata företag. De senare inte då bara som front, utan även mer fristående företag som har kontrakt med amerikanska staten. Privatisering av verksamheten har ökat. Myndighetens personal flyttar ibland till liknade uppdrag inom privata företag med NSA-kontrakt, och de på högre poster flyttar ibland tillbaks till höga poster i myndigheten.

Författare till boken i fråga: ”The Shadow Factory: The NSA from 9/11 to the Eavesdropping on America” är James Bamford. Kanske den författare som allra mest och bäst beskrivit NSA i flera böcker och artiklar. Det är verkligen gedigen research och denna bok är sprängfylld med fakta. Bamford greppar som vanligt flera aspekter av NSA.

KNÄCKFRÅGAN

Många sidor ägnas åt den kanske viktigaste frågan; om den högsta politiska och militära ledningen, bröt mot/ bryter mot amerikanska grundlagen. Bamford beskriver i detalj hur turerna gick under W. Bush och under Obamas första tid. Stundtals skrämmande läsning. Ibland rafflande om hur hökarna ideligen försökte komma runt de lagar som skyddar civilsamhället. Hur somliga stod emot, hur kampen tedde sig.

TEKNISK UTVECKLING

Många fakta om datautveckling, internet&telefonsystem, ledningar runt jorden, kodknäckande, praktiska problem, legala problem, internationella kontakter, historia… Här får man anta att Bamford omöjligt kan ha all information. Även om han tycks ha bra kontakter inifrån, så är det bara högsta ledning som kan se helhet. En kvalificerad gissning är att det finns många, ibland helt nya, tekniska system och forskning, som inte finns i boken.

Ett säkert faktum Bamford nämner, är att signalspaning på telefontrafik förr ofta var parallell mottagning av satelliters downlink, samt avtappning av kopparledningar. Dagens optiska fiberledningar är mycket svåra, i stort omöjliga, att tappa av obemärkt. Boken beskriver hur det måste göras med telefonbolagens medverkan. Här kan man fundera över om den nu överblivna satellitkapaciteten används för backup mellan servrar. Där finns redan parallell mottagning.

ANDRA STATER

Bamford ägnar en del text, men inte uttömmande, om samarbete med andra nationers signalspaning. Sverige nämns ej, men vi har åtminstone sedan 50-talet, haft samarbete via FRA, Försvarets Radioanstalt. Då sveriges allmäna militära samarbete med Nato nu ökar, får man anta det även innebär ökat samarbete med västliga länders signalspaning.

 Tror det var på 70-talet jag läste om hur telefonförbindelser mellan länder i Afrika, gick till Paris och tillbaks. Skälet var den franska kolonialmakten, som lagt sina telefonledningar efter behovet att kunna hålla kontakt med sina utsända och med koloniernas regeringar. Så när folk i Afrika ringde till grannländer, gick samtalen via Paris. Detta gav den franska säkerhetstjänsten möjlighet att sitta hemma och lyssna på Afrika. (Frankrike anses ha aktiv internationell underrättelsetjänst än idag. Samt förstås samarbete med övriga väst)

Bamford beskriver hur mycket av dagens data- och telefontrafik i fiberoptiska ledningar, också går fram och åter mellan världsdelar. Han säger att dagens trafik inom Afrika, kan ta vägen runt USA. Han skriver hur Sydamerikas stater ofta har sina internationella ledningar dragna till-från USA. Bamford skriver att NSA kan tappa av denna trafik inom USA.

I boken beskriver Bamford också hur en stor del internet- och telefontrafik, går fram och åter i Atlanten, t.ex. Nu är det inte så konstigt när det gäller tjänster som Google, Hotmail, Microsoft och Facebook där servrar mig veterligen bara finns i USA. Facebook har precis byggt klart sin jätteanläggning i Luleå. Den första utanför USA. Det bör innebära att svensk trafik kommer att gå till-från Luleå, och att samma kommer att gälla Europa och delar av Asien. Dessa stora servrar fungerar som backup för varann, så det lär förekomma en hel del Facebook-trafik mellan Sverige-USA i fortsättningen också.

Bamford skriver en hel del om NSA:s största tekniska samarbetspartner; GCHQ, den brittiska signalspaningen. (Han skrev utförligt om GCHQ även i sin förra bok ”Body of Secrets”) Den svenska datatrafiken till-från USA nämner inte Bradford specifikt, men han skriver en del om GCHQ:s avtappning av Atlantens fiberledningar, så man får förmoda svensk och europeisk trafik till-från USA, kan avtappas i såväl UK som USA. Det är också ett rimligt antagande, att spaningen på Europa till mycket stor del sker i UK, med GCHQ.

Boken nämner som hastigast Kanadas samarbete från sin norra gräns, med spaning på Ryssland. Även den position Edward Snowden arbetade på; Hawaii. Som ju ligger ungefär mitt emellan USA:s fastland och Asien. Här är det rimligt anta att spaning på Asien sker. Bamford nämner också spaning på Mellanöstern från USA:s delstat Georgia. Samt på Latinamerika från Texas. Med dagens fiberledningar som har hög kvalitet och hög kapacitet, kan signaler lätt skickas jorden runt, men den stora volymen gör att det kan vara fördelaktigt att tappa av och skilja ut nära källan. Så som signalspaning oftast utfördes förr.

Bamford skrev redan i ”Body of Secrets” hur växande mängd datatrafik ger signalspaning problem att samla allt, men än mer; problem att analysera allt. Han skrev då, och upprepar nu, hur man därför arbetar med att sila information redan där den hämtas in. Att där flagga för intressanta meddelanden, och sända dem hem. Han skriver om ett system som kan göra gallring redan när signalerna ligger som ljusstrålar i optisk fiber. Man behöver inte omvandla till elektroniska signaler. Detta sparar mycket tid och utvalda ljusknippen kan skickas hem.

11 SEPTEMBER

Boken börjar med en detaljerad beskrivning av hur männen som utförde attentaten levde och förberedde sig. Även detaljer om vilka uppgifter USA:s olika myndigheter hade om förövarna. Om hur US Government månader och veckor innan 11 september, resonerade kring växande antal varningstecken om att något var på gång. Här behandlar Bamford hur skydden mot polisstat, gjorde att flera spaningsuppgifter inte kom till användning. Konstitutionens skydd mot presidentens makt inom USA, och den grundlagsfästa åtskillnaden mellan lagstiftande och exekutiv makt, skyddar USA mot diktatur på lång sikt, men lämnade terroristerna utan övervakning. Därför har pendeln idag svängt så långt åt andra hållet.

PARTISK

Bamford är partisk mot den oerhörda övervakningen och de nya kraftiga verktygen för en polisstat. Detta färgar boken lite, även om han mest håller sig till fakta. På några ställen beskriver han byråkratisk klumpighet, på andra sidor syns mellan raderna en beundran för den kapacitet och skicklighet NSA med omnejd, kan prestera.

Bamford beskriver en del om några av de privata företagen i verksamheten. Som t.ex. det företag Edward Snowden arbetade på. Även om de ”Fem ögonen”: USA, Kanada, UK, Australien och Nya Zeeland. De länder som har mycket nära samarbete inom signalspaning. Bamford beskriver även en del om samarbetet med Mexico.

UPPSEENDEVÄCKANDE

Några av de mest uppseendeväckande uppgifterna som Bamford uppger är: Att Vita Huset genom åren faktiskt bryter mot lagen och genomför olaglig spaning. Att en del nyare mjukvara skulle innehålla bakdörrar där privata företag och främmande stat skulle kunna ta sig in även utan NSA:s koll. De högsta cheferna i de amerikanska företagen med NSA-kontrakt, är ofta tidigare medarbetare i myndigheten, har sedan länge ”Security Clearence”, och fortsätter samma verksamhet privat. Men här  nämner Bamford en del företag med ägare utanför de Fem ögonen. Bamford ägnar en del text åt höga israeliska signalspanare, som gått från statlig signalspaning där, till privata företag i Israel och USA. Bamford menar att dessa företag, som säljer mjukvara m.m. till USA, skulle kunna gå in i bakdörrar i NSA:s stora nät. Nu är Israel en mycket nära allierad, så tanken är inte så anmärkningsvärd. Frågan är snarare den gamla möjligheten att de länder USA samarbetar med militärt, utan lagbrott, kan spionera på varann, för att ge uppgifter till varann.

MICROSOFT m.fl.

Bamford beskriver hur Microsoft bygger en jätteanläggning för ”The Cloud”, där vi kan lagra våra bilder, videor och texter. Samt hur NSA bygger sin anläggning bredvid för att kunna tappa av.

Bamford skriver att amerikanska företag med lag kan tvingas deltaga i NSA:s arbete. Ofta genom att dela information om privatpersoner eller ge tillträde till elektroniska data. Samt att dessa företag med lag är förbjudna att omnämna sitt samarbete. Bamford skriver om en företagare som inför sina vänner inte ens kan svara ”No comments” eller att han har munkavle, då det skulle avslöja samarbete. Han tvingas alltså ljuga och förneka samarbete.

Boken skrevs innan Snowdens påståenden om Facebook, Apple, Microsoft, Google,… samt telefon- och internetbolag (”telecoms”) som Verizon, IT&T, m.fl. Bamford beskriver en möjlig mekanik till varför dessa företag skulle kunna ljuga om samarbete. Han ger också en historisk beskrivning till hur telegraf- och telefonbolag redan för cirka hundra år sedan, samarbetade med statlig kontroll. Boken ger en del exempel på hur höga chefer förr tvingades och nästan lurades att deltaga. Hur fler vägrade med hänvisning till legalitet, hur de senare kom med, hur en del hoppade av. Det är mycket intressanta förklaringar på hur sådan verksamhet kan uppstå och fortgå. Man undrar givetvis hur det fungerar idag, med de dataföretag vi använder. Inte minst de Snowden namngav. Man undrar också över hur fungerar i Sverige.

Boken ägnar en del resonerande kring övervakningsstaten a la Orwells 1984. Bamford nämner det samtida programmet ”Total Information Awareness”, där bara namnet manar till eftertanke.

SAMMANFATTNING

James Bamford är nog den bäste berättaren av NSA:s historia och samtid. Han beskriver i detalj alla aspekter. Grundlag, politik, historia, praxis, samarbete med andra delar av US Government, med andra nationer, universitet och idag den ökade privatiseringen där så mycket av verksamheten bedrivs.

BOKEN

Här är länk till Amazon och boken i fråga: ”The Shadow Factory: The NSA from 9/11 to the Eavesdropping on America” av James Bamford. Där kan man läsa några sidor ut boken och lyssna på uppläsning.

WIRED om UTAH

Här är en text som James Bamford skrev för Wired om NSA:s nya lagringsanläggning för data.

Läs och lär.

Sedan språkliga uttryck som längd på meningar, kommatering, stycken, ovanliga tecken,…

Precis som i grafologi, kan detta identifiera individer. Dessutom ge lite av den mer psykologiska bilden.

SPRÅKANALYS

Nästa steg är att analysera orden. Vilket datorer även kan göra från audio. Ord säger något om ordförråd, referensramar, tankemönster,… alltså något om bildning och social omgivning. Samt med fler texter och bedömning av omständigheter, även vem skribenten riktar sig till för stunden. Alltså, vem skribenten tänker på.

Eftersom allt kan sparas för alltid, kan även en individs utveckling kartläggas. 

HUR?

Åtminstone fyra möjligheter: Mjukvara för denna grafologi kan antingen som virus laddas ned i folks datorer. Eller skulle kunna finnas på Facebook, Google, Hotmail,.. Dessa webbsidor har inte den gamla typen av kommunikation; där en webbsida skickades över för läsning, varefter ingen kontakt fanns, förräns nytt klick gjordes. Åt andra hållet; på webbsidor av den äldre typen, skrev man först något i sin dator och vid tryck på ”SÄND” skickades hela den färdiga texten över.

Men Facebook, Google, Hotmail, m.fl, har ”Live” förbindelse där webbsidans server står i ständig kontakt med folks datorer. Varje knapptryck skickas omedelbart över. (Kolla på Facebook och Google, hur en ny bokstav ger dig nytt förslag på ord) Då kan grafologi bli mer fullständig, eftersom servern kan kartlägga varje knapptryck i realtid och sätta in i sammanhang. Då behövs inte virus först i din dator.

Det tredje sättet är att avlyssna internetförbindelsen mellan dig och servern för webbsidan.

Det fjärde sättet är om datorerna redan från början har bakdörrar.

Den som skriver off-line klarar sig, såvida inte virus eller bakdörr sparar varje skrivsession, och skickar vid nästa internet-uppkoppling.

GRUPPDYNAMIK

I diskussionstrådar kan mjukvara kolla hur samtalet flyter. Vilka som upprepar sig. Vilka som introducerar nya ord, och vilka som tar efter. Dessutom tid mellan inlägg. Säger något om läshastighet och svarshastighet. Om mjukvaran beaktar vilka som är inne på sidan när, blir analys tydligare.

Tidningar har redan analys av klick. Inte bara vilka rubriker du klickar på. Dessutom hur länge du dröjer innan nästa klick. Jämfört med antal ord på samma sida, ger det en vink om hur fort du läser. Samt vilka texter  du stannar ovanligt länge på. Om datorn sparar samtliga dina klickar för alltid, och dessutom jämför med andra tidningar, kan den se när du avviker från ditt mönster. När du troligen inte läst klart. Ger en vink om vilken typ av person du är. Kan även se om du uppträder med annan indentitet.

Det finns även program som kollar exakt hur din skärmbild ser ut. När du scrollar ned. Eller tillbaks. Exakt hur du rör muspekaren.

VAR?

Vid den tredje typen av insamling; på själva internet, kan dessa typer av automatiserad grafologi samt audiologisk språkanalys, utföras av datorer vid de korskopplingar, där telefon- och internettrådar möts. Skälet är att internettrafik är oerhört stor. De företag och myndigheter som vill övervaka, kan inte ta hem all data. De skulle drunkna i bytes. Istället silas ute på gamla telefonstationer, och annorstädes, där internets trådar möts. För att detta silande ska gå snabbare, finns dessutom filter som arbetar direkt med optokablars ljus. Ingen omvandling från optisk signal till elektronik och tillbaks. Silning direkt av optiska signaler sparar datakraft och tid.

JÄRNKOLL PÅ SURFKOLL

Självklart sparas vilka webbsidor du besöker. Vilka kord du knappar in i sökmotorer. Det säger en del om vad du tänker på. Vilka sjukdomar du är rädd för.

Amerikanska CDC som spanar efter virusutbrott, kollar vad vårdcentraler rapporterar om den årliga influensan. Google gjorde experiment med att kartlägga när och var folk sökte på influensasymptom, som ”ont i kroppen”, ”ont i halsen”, ”fryser”, ”influensa”,… Google fick snabbare och mer trovärdig prognos av kommande influensa.

Detta innebär att datorer kommer att kunna veta vad vi troligen kommer att göra, innan vi själva vet det!

METADATA

Dessutom finns kartläggning av meta-data. Där syns t.ex. varje individs dygnsrytm. Samt fysisk position. Med enkel analys kan datorn lista ut vad som är på arbete (typiska arbetstider), hos vänner (tider), är hemma, (korta och långa tider samt natt) handlar vardagsvaror, på semester, o.s.v. o.s.v. Arbetstider och arbetsplats, ger vink om typ av arbete och lön.

Mjukvaran kan också se vilka som träffas var och när. Deras socioekonomiska status sätts i samband med din.

Datorerna ser också typ av dator och skärmupplösning. Eller om smartfåne används. Hjälper att bygga socioekonomisk bild av individ.

ANALYS AV BIG DATA

Nu behöver inte bara språkvetare, psykologer, samhällsvetare och terrorexperter sitta och ge parametrar för hur datorernas analys ska ske. Datorerna kan på egen hand kyligt jämföra miljarder knapptryckningar och själva se mönster. Ungefär som poliser på gatan, kan reagera på folk som beter sig ovanligt. Datorerna kan titta efter vilka varor och tjänster som köpts med kort, geografisk position av dator och mobil, val av tevekanal, hur strömförbrukningen hemma skiftar över dygnet, när&var bilen parkeras, när&var busskort används, m.m. m.m. Dessa data ger en bild av person. Som kan köras ihop med teveövervakning med automatisk ansiktsigenkänning. Bilens registreringsnummer kan även tydas automatiskt. Om något avviker kan datorn flagga.

Som om den med dyr bil, dyra vanor, med adress i fint område och typisk vecko&dyngsrytm för detta område, plötsligt beger sig till fattigare område, eller ändrar vanor. Samt om andra med misstänkta avvikelser, befinner sig där samtidigt t.ex. Har de mötts? Samma när någon med mindre dyrbar livsstil, plötsligt befinner sig på lyxhotell och köper dyra varor. Inte minst om det sker nära hemmet. O.s.v. o.s.v

Datorerna kan med Big Data själva upptäcka mönster och avvikelser. Utan att kunna språk, sociologi, psykologi eller politik. De larmar. Antingen tar då ett mer avancerad analysprogram över för djupanalys, eller så går larmet direkt till någon jourhavande mänsklig kollare.

VANLIG HEDERLIG AVLYSSNING OCH AVSYNING

Moderna bildskärmar har ofta kamera ovanför skärmens lysande yta. En liten prick i borden runt bilden. I mitten däruppe. Så kan man få bildtelefon. Se, och bli sedd, av den man talar med. Kameran kan hackas och bilden skickas ut på internet även när du inte använder datorn som bildtelefon. Moderna datorer, som laptops, har ofta inbyggd mikrofon, så man slipper använda headset. Även miken, liksom den på din mobiltelefon, kan användas när du inte vet om det.

SÅ…?

Bli inte paranoid för det,… Man kan visa myndigheterna lydnad genom att alltid knäppa på Rapport kl 19:30.

Idag sker spaning på samma internet som det civila samhället använder. Samma hårdvaror som bas. Samma mjukvaror som bas. Den forskning och utveckling som förr utfördes av separerade ingenjörer och militärer, sker idag mer ute i det civila samhället. Mer och mer i privata företag. Även spaningsarbetet läggs mer ut på entreprenad.

Detta följer den allmäna utveckling som beskrivs i boken ”The World Is Flat” av Thomas Friedman. Internet och datorer river hierarkier och suddar ut nationsgränser. Experter och amatörer blir mer jämlika.

VEM SPIONERAR I VÅRT LAND?

Förutom att stater nu förlorar total koll på forskning och teknisk utveckling, så börjar de dessutom förlora koll på själva spaningen, insamlingen, och analysen.

MED VÅR UTRUSTNING?

Det börjar bli värre än så. Även de övervakningsverktyg stater installerar, är ofta utvecklade av privata företag i andra länder. Med och av folk vars lojalitet kan finnas i annan nation. Dessa individer kan vara okända för den stat som köper tekniken. Dessutom tillkommer den affärsmässiga möjligheten att de privata företagen ska sälja. Till vilka?

Detta kan vara skäl till att regeringar vill beordra sina signalspanare att bryta mot demokratiska lagar som begränsar avlyssning, i alla dess former.

EFTER VILKA LAGAR? 

Stater har alltid haft skäl att oroa sig över främmande makters spioneri hemma. Säkerhetstjänster i demokratier har alltid haft begränsningar mot att övervaka egen befolkning. Det är en sak att tvingas sitta med armarna i kors, för att demokratiska lagar hindrar avlyssning utan domares godkännande. Värre att tvingas sitta med armarna i kors när man inte kan spana efter främmande makt hemma, för de agerar i civilt internet. Ännu värre om främmande makt använder den egna spaningsutrustning, man själv inte får röra! 

Nu finns nämligen risken att det blir så. Den utrustning och mjukvara som en stat monterar i sitt hemland, för att kunna använda efter laga domstolsorder, kan nu användas av andra. Dels de privata företag som gjort installationen. De har större kontaktytor till samhället utanför, men är bundna av tystnadsplikter och stränga regler.

MEN DESSUTOM…

I och med internationaliseringen, kan aktörer lång bort i främmande land fjärrstyra en stats utrustning. Via de privata företagen. Kanske utan deras direkta vetskap. Främmande tekniska utvecklare installerar mjukvara som kan fjärrstyras på avstånd. Förr, med enklare teknik, kunde ingen fjärrstyra. Idag, med datateknik, är det nästan omöjligt för användaren att kolla allt som pågår.

VÄRLDEN ÄR PLATT

Just det! Det innebär att inte bara stora stater, även du, kära läsare, använder i denna stund hård- och mjukvara som kan fjärrstyras, från vem vet var. Och vem vet av vem?

Som vanlig dödlig medborgare börjar vi nu hamna i samma båt som stater.  Vi är alla jämlika världsmedborgare.

Halleluja! Hade jag så när sagt.