För mig blev det en känslosam flashback femtio år tillbaks i tiden, när min mor satte sig bredvid mig vid köksbordet, sänkte tonen och med allvar berättade för mig om Förintelsen. Men hon kallade det ”Hitlers gaskammare”. Jag minns min mors berättelse som lika allvarlig, men kanske mer skräckblandad. Det hände i mitten av sextiotalet, då jag var runt åtta-tio. Berättelsen kom att chocka mig och starta ett livslångt sökande att försöka lära mer och försöka förstå. Dessa år arbetade Dr. Martin Luther King med medborgarrättsrörelsen, varför även det blev en viktig fråga för mig.

Frågor om rasism, förföljelse och folkmord är sedan dess centrala i mitt livslånga lärande om politik, ideologi, folkrörelser, regeringar, diktatur och demokrati. Femtio år har gått sedan jag fick lära de svåra sakerna om världens gång. Sjuttio år sedan hela världen fick lära om Förintelsen. Var är vi nu? År 2015 är det helt klart att mödrar under lång tid kommer ha starka skäl att lära unga gossar om krigets fasor. Kvinnor av alla religioner, alla folk. Att idag se den kloka kvinnan ta på sig den svåra uppgiften att byta ut oskuldsfullhet mot svår insikt, kändes rörande och konstigt nog, värmande. Hon gav värdefull kunskap och för en viktig tradition vidare. Hur man än önskar det inte skulle behövas.

Jag slets mellan att inte störa, tyst gå mot Kerstin som väntade en bit bort,… mot att tacka kvinnan för att hon förde traditionen vidare, samt snabbt berätta mitt minne. Men så ville jag också stå kvar lite i stunden. Ville inte tränga mig på och inväntade att hennes blick skulle träffa min. När så skedde tog jag ett steg framåt, presenterade mig och sade ”Jag var åtta år när min mor berättade det för mig…” Då skar sig rösten, tystnade av en klump i halsen och jag nickade ett tack med handen på hjärtat. Kvinnan tycktes förstå allt direkt, sträckte fram en hand som jag tog i en hälsning, varpå jag fick fram ett tack och gick. Mina starka känslor idag hänger givetvis samman med att vi inte bara pratar gamla minnen.

Senare lärde jag mer om hur ekonomi egentligen fungerar. Inte som vi ”tror”. Precis som alla samhällen har en tro, religiös eller ideologisk, så har vi också en tro om hur ekonomi och pengasystemet fungerar. Men de allra flesta vet inte ens om att det vi har är en tro. Många tror att ”tron” är verklighet. Så som människor i samhällen med bara en religion, tror det är den enda sanningen.

Dessutom har jag de senaste månaderna vridit och vänt på idén om basinkomst. Diskuterat den med andra. Idag: Jag vet inte vad jag ska tänka om basinkomst. Vet inte alla följder än. Vad som hänt är att alla mina, och de vanliga invändningarna, visar sig ganska tomma. De kommer ur vårt fördomsfulla sätt att tänka om pengar. Men jag har inte tänkt igenom frågorna tillräckligt. Har bara funderat och diskuterat under några månader. Mer tid behövs för mig. Är agnostiker. Därför sammanställer jag här de vanligaste frågeställningarna. Emot, för, och neutrala. Det vore kul att få höra genomtänkta kommentarer. Okunniga fördomar finns det nog av.

I grunden handlar det om vilken moral vi ska ha. Många anför moral när det passar, men skippar när det passar. Det håller inte. Antingen ska man anföra att alla får klara sig själva, eller att alla ska inordnas. Man måste vara konsekvent. Sedan måste man sätta sig in i hur ekonomi fungerar. Som t.ex. hur pengar skapas. Precis som religioner har sina överstepräster med orubblig tro, har även ekonomi sina predikanter. Dock är det inte i siffror, tabeller, diagram och svåra termer, svaren ska sökas. Dessa är blott tekniska beskrivningar över en religion. I verkligheten är det mycket enklare. Vi har samma hjärnor som på stenåldern. Vi har samma frågor om vad som är rätt i medmänskliga relationer. Problemet är mer att vi idag lever i större grupper.

VARFÖR SKA VI HA MEDBORGARLÖN/ BASINKOMST NU?

Så sent som på 80-talet, kunde nästan alla få arbete. Det fanns jobb. Det fanns många arbeten som inte krävde så mycken utbildning. Globalisering och automation innebär att fler och fler arbeten försvinner. Det som börjar med de sämst betalda jobben, sprider sig uppåt lönegraderna. Den stigande arbetslösheten är här för att stanna. Idag även för välutbildade. Antingen måste vi gå tillbaks, eller börja hitta på fler överflödsarbeten, eller minska arbetstiden, eller införa basinkomst.

Man kan också fråga sig varför ökad automation/ sparad arbetstid, inte ska komma alla till godo? Oavsett allt detta, så bäddar vi för utanförskap, kommande oroligheter, uppsplittrade samhällen och ökad kriminalitet. Det moderna experimentet funkar inte längre. Vi måste gå tillbaks, eller tänka om. Där kommer basinkomst in som en möjlig idé. Tillsammans med minskad arbetstid. En tanke med basinkomst, är att det utanförskap och den kriminalitet vi nu göder, kanske kan minskas om alla känner sig delaktiga.

OK, till punkterna:

1. VAD ÄR BASINKOMST?

Att varje medborgare ska ha existensminimum. Mat, omsorg, kläder, tak över huvudet,…

2. VI HAR REDAN ”BASINKOMST”.

Länder som kallar sig civiliserade, låter inte folk svälta, sova på gatan eller lämnas utan sjukvård. Redan idag är medborgare garanterade ”basinkomst”, men genom många olika bidrag.

3. HUR SKA VI HA RÅD?

Vi betalar redan idag existensminimum till de som inte har pengar; Socialbidrag, sjukersättning, arbetslöshetsbidrag (ibland intjänat) m.m.

4. KAN MEDBORGARLÖN/ BASINKOMST SPARA PENGAR?

Ja, idag betalar vi för att administrera socialbidrag, sjukersättning, arbetslöshetsbidrag, m.m. Först ska normer sättas, och ständigt justeras. Regler och rutiner planläggas. Behovsprövning av varje individ genomföras. Kontrollsystem utformas, och verkställas. Denna administration skulle kunna elimineras, om alla medborgare fick en grundplåt för existensminimum. Pengar skulle sparas.

Kvar skulle bli det övriga arbete socialtjänster m.fl. utför, för att hjälpa de som behöver.

5. TÄNK OM FOLK GÖR AV MED PENGARNA DEN FÖRSTA I VARJE MÅNAD!

Så gör den del redan idag, med olika bidrag. Redan idag arbetar socialtjänstemän med att hantera dessa. Inget nytt.

6. SKULLE FOLKHÄLSAN PÅVERKAS?

Ja. Även om hela systemet med olika bidrag är bra, så pekas individen ut som varandes en stackare. Ett undantag från normen. Bidragen må vara godhjärtade, men placerar folk i utanförskap. Folk blir lätt sin stämpel.

Folk påverkas psykiskt och fysiskt av att känna sig underlägsna. I samhällen med större klasskillnader, är ohälsan större. Barn som känner sig ha lägre status än sina klasskamrater, presterar sämre i skolan, får fler sjukdomar, får sämre arbeten, mer arbetslöshet, mer missbruk, tidigare död… Samma gäller vuxna.

7. VAD HÄNDER MED SJUKVÅRDSKOSTNADER?

Folk i lägre socioekonomiska klasser, behöver mer sjukvård. I jämlikare samhällen, är även de högre upp friskare. Sjukvård lär bli billigare.

8. VEM SKA BETALA?

Bra fråga. Då måste man påpeka att vårt ekonomiska tänkande, är en tro. Som religiös tro. Det är inte så att ”näringsliv” genererar resurser som via skatter ges till andra. Det är inte så att alla som arbetar, bidrar till samhällets pengar. Det är inte så att ”Arbetslinjen” hjälper samhället.

Att alla ska hjälpa, till är en grundläggande sund inställning från hundratusentals år som jägare-samlare och senaste tiotusen åren som småjordbrukare. Dock då hade vi även tanken att alla ska få del av fångsten/ skörden, Så, ska inte alla ha del av vinsten? Man kan inte ta ena halvan; att alla ska arbeta, men skippa andra halvan; att alla ska dela lika. Det är en mycket oärlig diskurs.

9. GRUNDEN FÖR MÄNSKLIG EKONOMI

I själva verket har vi basbehov. I alla tusentals år har vi arbetat för dessa grundbehov. De var mat och omsorg (även gemenskap) så länge vi var kvar vid ekvatorn. Senare, i kallare klimat, tillkom kläder och bostad. Idag har vi i stort dessa grundbehov: Mat, omsorg, kläder och bostad. Alla som arbetar med att producera dessa fyra grunder, är verkligen samhällsnyttiga. De är värda sin lön. Men en del arbetar gratis med detta, som vid hemarbete. Anställda inom vård och omsorg har lägst betalt. Ävenså de som ordnar mat och bygger bostäder. Så vårt pengasystem är inte verkligheten. Precis som andra klassamhällen inte återspeglar närande-tärande.

Sedan har vi ett enormt överflöd av lyxkonsumtion. Inget fel i sig, men att påstå de som inte producerar det nödvändiga, på något magiskt sätt skulle vara samhällsnyttiga för sina medmänniskors grundbehov, är helt fel. En följd av vår tro om ekonomi. Den är som en religiös tro.

Det är de som faktiskt producerar de fyra basbehoven, som är närande. De andra är tärande. Oavsett de omgivande pengasystemen. Precis som en hög person i ett medeltida samhälle, levde på de ”lägre” personernas arbete. Inte att olika klasser är fel i sig, men påståenden om vilka som var ”samhällets stöttepelare”, är lika fel idag. Och, gissa en gång vilka som då bestämde diskurs, och hade tolkningsföreträde? Och vilka som på samma sätt idag tycker om sin egen viktighet i samhället? Vi har kvar medeltida klassamhälle, i nya kläder. Tid för revolutioner är inte förbi. Bättre då att möta utvecklingen i tid.

10. MEN HUR SKA PENGARNA RÄCKA?

Vår religion om pengar, säger att höga skatter bromsar. Men vår religiösa tro om pengar, säger inget om hur vårt system att skapa pengar bromsar: Nästan alla pengar, är skapade ur tomma intet, som lån. De ska tillbaks som amorteringar, och raderas då. Räntan ska betalas ur den totala penningmängden. Som alltså är skapad av lån. Detta är en matematisk omöjlighet. För varje lån, ska betydligt mer betalas tillbaks. Ur en penningmängd, nästan helt skapad av lån. Därför måste ständigt nya lån tas. I en omöjlig spiral. Hela samhället belastas av räntan. Den går igen på priser. Där har vi en ständig broms. Av den samlade arbetstiden, går mycket till att betala räntan. Dessutom sker en ständig överföring av pengar, från de många, till de få. Utan att det tillför samhällsmaskineriet någon grundläggande nyttig funktion. Det är som när gamla kungar, adel och präster krävde mat&pengar från de bönder m.fl. som producerade.

Alltså har vi en ekonomisk extra börda, vi har också ett stort överflöd av arbeten utanför basbehov. Många löner och mycket pengar som går till överflöd. Mot bakgrund av detta, att så många får lön för produktion av överflöd, framstår inte basinkomst som speciellt tärande. Om man dessutom betänker att vi inte lämnar någon vind för våg, så ska ju ändå existensminimum betalas ut. När man också betänker att de som är fattiga, skickar alla sina pengar rakt ut i vardagsekonomin, så är det ju pengar som hjälper till att hålla basnäringarna levande.

11. FOLK BLIR FÖRSLÖADE

Titta hur det är idag. Många arbetar på sina jobb, och kan bara det. Det är ofta en fördumning och anpassning. Och så har många svårt att arbeta på annat sätt. Betänk istället hur folk som råder över sin egen tid, blir herrar över sina liv. Mycket ”arbete” skulle utföras utan lön. Det skulle alltså gynna samhället. Det simpla faktum att det inte förekom arbetstidsscheman, lönetariffer, utbetalningar,  och allt annat kring anställningar, skulle inte försämra arbetet. Troligare tvärtom. En av våra religiösa trossatser, är att ”arbete” på något magiskt sätt blir ”nyttigt” och ”på riktigt” så fort någon betalar. Så är ju inte verkligheten. Vi har ju i våra gener att samarbeta. Det gör alla lyckliga människor. Det är snarare tron på vårt pengasystem, som gör folk ovilliga att samarbeta, så fort inte pengar gives. Åter är problemet i vår ”religion” och inte i basinkomst.

SLUTSATS

Det är dessa punkter som fått mig att undra om jag hade fel som sågade basinkomst. Problemet tycks ligga på annat håll. Vad tycker du?

De flesta vill ha mycket pengar för lite arbete. (Utom du som läser detta förstås) Pengar är nämligen makt.

MAKT

Handslag, röstläge och kroppsspråk signalerar maktförhållande. Även här gör pengar samma sak, och även här; mycket effektivare. Därför försöker många få mer av de pengar som finns. Det finns allehanda idéer och försök att få så mycket pengar som möjligt, för så lite ansträngning som möjligt. Alla tycker sina sätt sina sätt är hederliga och att andras är tvivelaktiga. Det tråkiga med pengar är att det blir mer av nollsummespel än vanligt samarbete. Det utför man i och för sig med den medfödda och halvt omedvetna tanken att man själv senare ska gynnas, men med pengar blir det krassare. Sorry!

DEN TUSENÅRIGA IDÈN

Av alla idéer om hur man lättast får mer pengar än alla andra, är det en modell som utan konkurrens överglänser alla andra sätt. Hur kan man immunisera sig mot dåliga affärer? Hur kan man alltid ha mest? Jo, man skapar själv pengar! Problemet är att då får ju andra dessa pengar, och man måste ständigt skapa mer och mer. Med risk att de tappar i värde. Så, man måste få in andras pengar. Här är idén: För varje ny krona som skapas, får man själv en krona! Då kan ingen ha mer. Oavsett allt annat.

För att denna geniala idé ska fungera, krävs ett lockbete. Den första halvan av idén är ju enkel; att skapa pengar och spendera. Så lockbetet är att ge folk en stor summa pengar. Få tackar nej.

Priset är att de betalar dubbelt över lång tid. Nu är det inte alltid dubbla summan och tiden kan variera. Men den bärande principen är att de pengar de fått inte ska finnas hos dem, eller andra, för länge. För för då minskar ju värdet på utlånarens pengar.

Så de skapade och utlånade pengarna ska tillbaks till utlånaren. Plus ränta. Den kan vara lika stor som lånet. (T.ex. 6 % på 40 år) Eller hälften (T.ex. 6 % på 20 år. Eller 3 % på 40 år) I vilket fall blir det en mycket stor del av den samlade penningmängden.

DAGENS VERKLIGHET

I dagens västvärld skapas nästan alla pengar på detta sätt. Av några få finanskretsar. Dessa har därför lika mycket pengar som hela västvälden. (Om man förenklar) Viktigare är att de därför har mer makt än världens parlament och regeringar. Därför är systemet kvar. Det går inte att rösta bort. Jo, om vi slutar låna så faller kortspelet. Men, vem vill inte ha mer pengar idag? Även regeringar tvingas låna och sätta landet i skuld, för att inte bli bortröstade idag. Vilket folk vill inte ha mer pengar idag?

FILOSOFI

Pengar är ju i grunden tillgångar. Läs gärna förra blogginlägget (”Mekanik för mänskligt samarbete – pengar”) där jag beskriver det i detalj. Så ser folk pengar, och så är de, när de cirkulerar i samhället. Men för att man ska kunna få lika mycket pengar som alla andra tillsammans, måste en föreställning skapas om att pengar kan vara skuld. När man får låna, är man ju i skuld. Så idén bygger på att pengar skapas som skuld, plus ränta. Ja, man bör inte berätta att pengarna skapats ur tomma intet. Man säger att man redan har pengar att låna ut. Insättares pengar. Det tror också många på. Men i verkligheten skapas pengar som skuld. Plus ränta. (Aningen förenklat)

För att denna geniala idé ska fungera, måste den också bli laglig i den stat man bor. Helt bör man ha ensamrätt. Det går ju inge vidare om för många andra får samma privilegium, och det är ännu mycket värre om staten själv skulle skapa pengar som tillgång! Dessa skulle bli billigare för hela samhället. Då skulle ju ens egna skapade pengar inte behövas! Enligt Margrit Kennedy´s beräkningar är alla priser dubbelt så höga, på grund av detta system. Halva priset är att betala för pengaskapandet.

Så genom historien pågår en långdragen kamp mellan de stater som vill skapa sina pengar som tillgång. Och utan ränta. Samt de individer som vill skapa egna pengar som andras skuld. Så de kommer åter. Plus ränta.

I nästa blogginlägg ska jag berätta om några fall genom historien: ”England, USA och fler stater sätts i skuld”.

Gäng har sina egna tecken som öppnar för samarbete, och alla har vi våra egna hälsningar; handslag, omfamning, hand på hjärtat, kind mot kind,… olika för olika grupper. Dessa mänskliga biljetter är tillgångar inför samarbete, och även för att befästa avtal. Även ansiktsuttryck, kroppsspråk och verbal kommunikation, stärker eller försvagar samarbete.

När vi började träffa många andra grupper dagligen, och samarbete skulle ske snabbt med främlingar, började vi använda mer bestående biljetter som tillgång; pengar. De är mer krassa biljetter för samarbete. De är tillgångar som öppnar för samarbete. Deras krasshet består i att vi med mängden biljetter – pengar, mycket exakt kan bestämma vad de ska motsvara i varor och tjänster. Vi är fortfarande två parter som individuellt bedömer värdet på pengarna i förhållande till varan eller tjänsten.

För att pengar ska fungera krävs samma tecken på grupptillhörighet som handslaget, handen på hjärtat, gängtecknet, kramen,… Det krävs att vi är medvetna om en större grupp som accepterar biljetten – pengen. Först då blir den en tillgång. Den som hittar på sin helt egna hälsning, riskerar att inte bli förstådd. Den som kommer med ovanliga pengar från fjärran land, riskerar att inte kunna byta dem mot andra värden.

STATEN

Pengar är sociala instrument för samarbete. Däri ligger deras värde. Precis som hälsningar och annan kommunikation är. Därför brukar stater önska att alla har god tillgång på pengar, så handel och samarbete kan fungera även utanför familjer. Stater brukar därför skapa pengar. För att det ska fungera krävs att alla i landet vet att alla andra accepterar pengar som tillgångar. Som biljetter. Därför brukar staten ha sin kung och andra emblem för att bevisa att makten i landet, stöder dessa biljetter för samarbete. Precis som våra hälsningar har värde i vår grupp, måste pengen anses ha värde ibland de som använder den. Rättare sagt, den som tar emot en peng, måste veta att andra senare kan vilja ta emot samma peng. Så staten vill att det ska finnas god tillgång på pengar, men inte för många, för då urholkas värdet.

PENGAMÄNGDEN

Staten vill hålla en lagom mängd pengar i omlopp, för att samarbete ska fungera. Vi är långsamma att justera vår syn på pengars värde. Inflation och deflation tar tid. Så mängden pengar påverkar folks beteende. Även hur mycket de används. Men även pengar som inte används, har betydelse för hur dess ägare känner sig och uppträder. Pengar är ju mest psykologi. Stater kan öka penningmängden genom att skapa mer pengar och spendera dessa som löner och andra betalningar. Stater kan minska pengamängden genom olika skatter. I bästa fall på varor som inte är basbehov eller kostsamma för samhället.

I en demokrati bör staten ha folkets långvariga bästa som mål. Därför bör penningmängden justeras av en kommitté där ledamöterna sitter på mycket långa mandat, inte har andra lojaliteter och har uppdraget som sitt sista innan pension. Med för lite pengar i omlopp blir det depression; arbetslöshet och få varor. Med för mycket pengar kan de minska i värde, och mer måste skapas. Pengars värde bestäms av hur vi vill konsumera och hur mycket vi vill arbeta. Här kan man fråga sig om hög produktion&konsumtion alltid är bra. Det viktiga sakerna i livet är ju utan pengakoppling. Fortfarande. Som grundläggande samarbete. Det vi bör ha som mall. Även för vad pengar är. De har inget värde i sig. De är bara smörjmedel utanför den närmaste kretsen.

TVÅ SÄTT ATT REGLERA PENGAR

Genom historien har stater reglerat pengar på det goda sätt jag beskrev. Dock, i dagens västvärld har vi ett mycket sämre system. Det beskriver jag i nästa blogginlägg: ”Historiens bästa affärsidé”.

Det började med jordbruket som skapade överflöd. Detta kom också av folk arbetade hårdare än tidigare jägar-samlare. Det dröjde inte länge förrän några såg detta överflöd som en möjlighet att slippa arbeta. De kunde hota med våld om de inte fick del av maten. De kunde hota med andra staters våld, om inte jordbrukaren betalade sina varor till soldater åt den egna kungen. De kunde hota med helvetet och ge löften om paradiset, för att prästen skulle få mat utan arbete.

På den tiden var det verkligen så att bondens arbete med att framställa mat, gav överflöd som andra kunde leva av. Till och med fattiga och sjuka kunde få en del. Inte lika mycket som kung, adel och präst. Tricket är att antingen kunna hota eller lova, för att få skatt. Det var de då starka, maffia, adel, kungamakt och präster, som kunde leva på andras arbete.

Så fungerade ekonomin förr. Så fungerar inte ekonomin idag. Förr tillverkades nästan bara de viktiga basvarorna. Nästan allt arbete var nyttigt. Men var maffiosons arbete nyttigt? Var kungens? Adelns? Prästens? För att få folk att betala måste man sälja sig själv som ”nyttig” eller ”farlig”. Så är det fortfarande.

Tricket för att slippa arbeta med de nyttiga grunderna mat, social omvårdnad, kläder och bostad, är att studera och hitta onödigt arbete som är roligare. Men då måste man underhålla myten om att ens arbete är livsviktigt för andra. Som maffioson måste. Som kung/ regering och präst/ medieproducent måste. Man måste göra de som utför viktigt basarbete beroende av högre klasser. Så var det inte från början. Bonden hade makten över maten, så tvång eller löften krävdes. Steg för steg gjordes bonden beroende. Idag är de som utför nyttiga arbeten som mat, socialt, kläder och bostadsbyggande, som mest beroende av andra. De har lägst lön och minst makt.

Så förr var beskattningen av bonden verkligen fråga om att flytta frukten av nyttigt arbete över till andra. Så är det inte idag. Större delen av arbetade timmar är inte de nyttiga grundjobben. Skatt tas ut på allt arbete. Även det onödiga. Så tanken att den som utför onödigt arbete, med sin skatt ger ett verkligt värde, blir ju då fel. Pengar återspeglar inte längre arbete som utförts. Det gjorde det förr, men inte idag. Den som utför onödigt arbete och betalar skatt, hjälper i verkligheten inte den som får skattepengarna. Det är en påhittad funktion. Som i pokerspel. Eller schack. Reglerna speglar inte verkligt samhällsnyttigt arbete.

Det är fortfarande så att de som arbetar för att ge oss mat, vård, kläder och bostadbyggande, utför de nyttiga arbetena. Idag är hela den produktionen intimt ihopkopplad med moderna funktioner.

Det är samma förhållande med ekonomi. Alla dessa siffror och diagram ser mycket vetenskapliga ut. Men underliggande faktorer är mest rädsla, hopp, vanebeteende, ilska, förtröstan, flockbeteende och liknande mänskliga känslor.

Det mina år med ljudteknik lärt mig, är ökad insikt om hur ljud studsar runt och ger oss omvärldskoll på vår omgivning. Hur ljud direkt påverkar våra känslor på ett basalt sätt. Så ekonomer och ljudtekniker behövs för att sköta ruljansen. För att förstå ljud och pengars omedelbara rörelser. Men värde av röster&musik, värde på mat&arbete, är en annan sak. Här måste man söka efter livserfarenheter. Hur fungerar människan? Hur fungerar naturen?

Detta innebär att, precis som alla kan förstå ljud, så kan alla förstå ekonomi. Nu finns skillnader. Ljud har funnits så länge jorden haft atmosfär. Vi däggdjur har anpassat oss för överlevnad, och har därför känslor kopplade till ljud. Tal och musik är av människan skapade och ingår starkt i det sociala samspelet. Ekonomi kan i grunden sägas vara sökandet efter resurser, (mat, kläder, bostad) samt det starka sociala samspelet. Att hjälpa och skydda hela gruppen. Att konkurrera bort andra. Ekonomi kan vara idéer om gruppgemenskap, och därmed konformism. Ekonomi kan vara individens sökande efter egennytta. Ekonomi kan vara något man delar med sin omgivning eller något man håller hemligt.

Ekonomiska modeller utgår från dessa grunder. Modellerna är som pokerspel. De är inte direkt kopplade till verklighetens resurser, naturen och människor. Pokerspel har sina egna regler med tur och skicklighet. Vem som förlorar och vinner är separerat från verkligheten. Om vi samlas några stycken varje torsdag kl 19 för att spela poker, har vi inte direkt inverkan på samhällets ekonomi. Annat än marginell social och kulturell verkan. Men i ett mer krasst hänseende, är vårt pokerspel isolerat från övriga verkligheten. Dock, om vi alla satsar allt vi har, blir pokerspelet för oss själva, något som påverkar hela vår privata ekonomi. Om vi kan bo kvar. Om vi har råd med bil. Om vi måste lönearbeta.

Så poker är en ekonomisk modell med sina egna regler. Exakt så är det med de ekonomiska modeller människan skapar för hela samhällen. Kommunism och kapitalism med alla sina regler om äganderätt och lagar, är inte direkt sprungna ur naturen eller någon högre ordning, utan skapade av människor. Dogmerna är som religiösa trossatser. Profeter och predikanter förkunnar. Ofta med insikten att just de besitter den enda Sanningen.

Mitt sökande efter en ekonomisk modell så trogen till verkligheten som möjligt, utgår från ett försök att förstå naturen. Från hur solsystem skapas och förstörs, fysikens lagar, hur naturen utvecklas, till däggdjur och slutligen hur människan skapar samhällen. Eftersom vi utvecklats som däggdjur i grupp. Eftersom vi varit jägare-samlare så ofantligt mycket längre än dagens snabba blipp i historien, eftersom detta korta blipp utvecklas så otroligt snabbt att tio år gör skillnad, så anser jag förståelse om ekonomi bör utgå från vår mycket långa tid som jägare-samlare. Även en del av den allra första tiden med boskap och småbruk. Våra hjärnor och kroppar är fortfarande byggda för tiden som däggdjur. Den lilla del av intelligens som är hur vi skiljer oss, har mindre betydelse än vi oftast tror. Det är med denna lilla del vi skapar våra ekonomiska modeller. Liksom våra ideologiska modeller. Våra religiösa modeller.

Så en grundfråga blir om vi ska utgå från vår urgamla basala känsla av gemenskap med en nära grupp på mindre än 100 människor. Eller om vi ska tänka med alla människor i vår modell. Om vi ska tänka på djur och natur. Eller om vi ska utgå från varje individs egennytta.

Här måste man börja, anser jag. Man måste inse att ekonomi inte är direkt verklighet, utan likt pokerspelet, något vi konstruerar. Mer eller mindre utifrån verkligheten. Mer eller mindre efter hur vi vill det ska vara. Mer eller mindre efter om vi tänker på oss själva, vår grupp, alla människor, hela naturen.

Nu kanske någon säger ”Vi måste täcka in alla människor”. Det låter bra, men problemet är då att den egna modellen, (skapad av den egna synen) gör anspråk på att vara bäst för alla andra. Precis som förkunnare av en religiös tro, anser den är bäst för alla. Samtidigt finns många som mer medvetet förkunnar en ekonomisk modell, med egennytta som baktanke. (Som att alla gamla ljudtekniker som bloggar, självklart måste få mycket pengar!)

En religiös ledare gör anspråk på att veta vad Gud tycker. Man måste göra som den religiösa ledaren säger (Gud säger) annars går det illa. Sak samma när en del ekonomer gör anspråk på att sitta inne med den enda ”Sanningen” om hur ekonomi fungerar. ”Så här fungerar det”. Gör som jag säger, annars går det illa. Religion brukar användas av de som vill styra. Vi kan välja att tro på vem och vad vi vill. Religion och ekonomi är tankevärldar skapade av människan. Marx ekonomiska modeller är inte verklighet utan egenhändigt skapade modeller, som gynnat överklass i många länder. Även så de nyliberala nu rådande idéerna. De gör anspråk vara sanning. De gör anspråk vara bäst för människan. De gynnar de i toppen. Alltså samma förhållande med religion, marxism/ kommunism, och den nya världsordningen.

Den sammanfattande beskrivningen på detta är centralstyrning. Några få har makt över många. Alla modeller säger sig vara bäst för massan. Modeller jag tilltalas av, innehåller så mycket av makt som möjligt, mellan de två parterna i varje transaktion. Utgångsläge bör vara byteshandel, men behovet av standardiserade pengar, ger tredje part makt. Övergång från mynt och sedlar till plastkort, ökar kontrollen från tredje part. Vilken kan vara bank och stat med internationella nätverk långt från vanligt folk.

Så rådande religiösa, ideologiska, politiska och ekonomiska modeller, visar bara vem som är starkast och svagast samhället i fråga. De starkastes världssyn blir norm i samhället. Pengar speglar makt. Inte underliggande verklighet om vem/ vad som är mest samhällsnyttigt. Varken löner, vinst eller priser återspeglar moral. Precis som poker bara speglar sin inbyggda ”moral”. Bra lön innebär inte samhällsnytta.

Många hävdar pengars rotation i samhället är bra. (Ökar t.ex. BNP) Samma förespråkare för att hög lön/ vinst visar på samhällsnytta, kan i nästa andetag påstå privat välgörenhet är bra och statlig välgörenhet tärande. Detta är exempel på närmst religiösa föreställningar som inte går ihop. För om rotation av pengar är gott, så är statliga bidrag något gott. Inte minst för de ges till folk med lite pengar, så hela bidragen går direkt ut i den nyttigaste vardagsekonomin. Bidragen stimulerar ekonomin direkt. Om man säger bidragstagare inte utfört arbete för pengarna, bör man förklara hur den med hög lön/ vinst bidragit. Synen på vem som ska få hur mycket lön för hur mycket arbete, och vem ska få bidrag, är bara följd av ideologiska modeller. I en tankevärld. Inte verklig samhällsnytta.

Värdet av arbete/ vinst är inte heller kopplat till samhällsnytta eller behov. Alla arbeten är inte samhällsnyttiga. Sålunda tar dess löner från andras pengar. Här kan man se, att de som själva (likt predikanten) tjänar på sin position, förklarar den som viktig för hela samhället. Det är bara en tankemodell utan koppling till verkliga behov och verklig samhällsnytta. I det sammanhanget blir det väldigt fel att peka ut t.ex. socialbidragstagare. Som oftast inte har något alternativ. Somliga nyliberaler hävdar entreprenörens goda sida att upptäcka inkomstmöjligheter och leva på dem. Med samma logik borde ju den som hittat bidrag, vara en lyckad entreprenör. Då anförs att det är skillnad på pengar och pengar. Men det stämmer ej. Ingen äger trafik. Den utför vi tillsammans. Det är samma med pengar och andra tillgångar. Det är andra som bestämmer värdet. Ihop med oss själva. Sålunda blir det fel att prata om vem som äger pengar, ur ett moraliskt perspektiv. Om jag vinner på Lotto, kan jag juridiskt kräva pengarna. Men inte moraliskt. Så vem som ”äger” vissa summor pengar m.m. har ingen koppling till moral eller samhällsnytta. Vi har pengars värde ihop. Sålunda har vi alla pengar ihop.

För att börja få ordning på en ekonomisk modell, utgår jag från jägare-samlarstammen. Den hade ekonomi isolerad från andra. Stammen hade vissa saker gratis, billigare och dyrare (i arbete), beroende på var de levde. Så vad är våra grundbehov som däggdjur och människor? Tyngdlag och ämnesomsättning har vi gratis. Annars är exempel på topplista: 1, syre. 2, vatten. 3, föda. 4, social samhörighet. Efter vi lämnade varmare trakter: 5, kläder och 6, bostad.

Om ekonomi speglade verkligheten, så skulle min topplista också följa vad som kostar mest pengar. Men det är tvärtom. Det viktigaste är gratis och sedan billigast. För att bli dyrare ju mer lyx det är. (Förklaringen är dels maktförhållande, dels utveckling som i vårt modernistiska samhälle inte värdesätter gammalt) När det gäller löner, är de lägst för de viktigaste sakerna på topplistan. Byggjobbare tjänar mer än mödrar och vårdbiträden. Ändå är bostad det dyraste för de flesta. Vilket beror på ekonomisk modell. (Här finns ett stort gap mellan bygglöner och lånens höjande av bostadspriser till bubblor) Men mödrar och vårdbiträden tjänar minst. Ändå är de viktigast. Alla möjliga hittepå-behov och yrken, tjänar mycket mer. Yrken och hela branscher som inte behövs för vår överlevnad, finns och har oftast högre löner. Som egentligen parasiterar på de som utför de första punkterna på listan. Som likt en maffia som kräver pengar i ”beskydd”, byggt positioner där de kan stoppa ekonomin, arbeten, vatten och mattillförsel, om de inte får sina pengar. Från andra.

Värde på pengar, varor och arbete är alltid fiktivt. Det finns inga fasta värden. Ja, det skulle vara tyngdlag och syre då kanske. Men allt annat är av oss påhittat. Det går inte att ha det på något annat sätt. Till exempel guld har inget värde i sig. Därför är fiat-pengar (dagens system med rörliga värden) inte konstigare än att vi över huvud taget har ekonomi och pengar. Det går inte att göra på något annat sätt. Annat än att se till grundbehov. Och vem som har makt. Om den är centraliserad.

Syre är fortfarande gratis över jorden, men förorenas ibland, så det förekommer burkar med syre att andas in. De kostar pengar. Så i begränsad omfattning är syre pengar. Vatten har oftast varit gratis, inte minst här i norden, men måste ofta betalas för. Det är för de flesta billigt. Maten utgör lyckligtvis en mindre del av ekonomin för oss i Västerlandet. Kläder likaså.

Eftersom pengar har påhittade värden och man kan utgå från en modell av den jämlikhet som rått så länge inom jägar-samlarvärlden – det vi är skapade för – så blir en modell där alla har sina grundbehov tillgodosedda, en intressant start. Förr fanns plats för alla, med få undantag, att hjälpa till och ”arbeta”. Detta begrepp fanns inte. då det var att leva.

Vi har idag en ekonomi där en liten del arbetade timmar och pengar, går till de basbehov jag listade (mat, socialt och kläder) Efter de senaste decenniernas omstrukturering av ekonomin har bostad blivit dyrt. Samtidigt har de som arbetar med basbehov, (inklusive byggarbetare) fått det mycket sämre. Dessutom har många på grund v omstruktureringen, ställts utanför. Här har vi ett jättefel som bara funnits i historien, då folk tagits som slavar. Annars har alltid makten över vardagsekonomin, funnits hos varje människa och varje liten grupp.

Hur kan man gå tillbaks till tidigare samhällens fördelar? Mot bakgrund av att så lite av arbetstimmar och pengar går till basbehov, och så mycket går till överflöd, så föreslår en del att de som ställts utanför helt enkelt får medborgarlön. Det går tvärs emot den rådande tankemodellen att alla (de flesta) måste arbeta för att samhällets finanser ska gå ihop. Men som jag visat, är detta bara en tankemodell utan verklighetsförankring. Om basbehov är få av nuvarande arbetstimmar och mycket lite av pengarna i omlopp, så skulle pengar och resurser räcka. Om samhället går så dåligt att man måste börja spara, så är det ju så mycket mer logiskt att börja med de onödiga branscherna. Nu har de starkast röst i samhället. Precis som kyrkan förr kunde hävda de var det mest samhällsnyttiga. Idag är det de fattigaste som det ska sparas än mer på.

Så medborgarlön är kanske inte så tokigt alls, jämfört med dagens överklasslöner. Att höga positioner genast måste medföra höga ersättningar. De höga positionerna utför inte grundbehoven men har likt maffian, tagit allas pengar som gisslan. ”Om vi inte får våra höga arvoden, stannar allt!”.

Att folk arbetar till låga löner är mycket sällan val efter frihet. Det var annorlunda förr när man arbetade gemensamt i hela gruppen. Förr fanns slavar som ofria tvingades arbeta för andras välgång. Samma har vi idag. Arbete är för de flesta inte deras eget liv. Här skulle medborgarlön förändra situationen. Och den som ropar tillgång och efterfrågan kan ju fundera över om inte detta borde höja lönerna på de fyra basbehoven; mat, socialt, kläder och bostad. (Utanför lånebubblan) Mot bakgrund av den enorma mängd arbetstimmar och resurser som går till överflöd, ser inte medborgarlön ut som en direkt fara.

Men motståndet mot en sådan grundstandard kommer från två saker; en invand tankemodell (att allt arbete är skulle vara ”nyttigt” att skatt skulle innebära verkligt värde) och maktförhållanden. Dagens system placerar många i underläge för slavliknande position. En medborgarlön skulle decentralisera makten tillbaks till vanligt folk. Där den legat i årtusenden.

Det vår enorma sektor av överflödsjobb gett oss, är en teknisk utveckling, som medför centralisering av makt och pengar. Detta förhållande kanske skulle ändras. Kanske skulle folk ägna sig mer åt varann och vara mindre mottagliga för junk-media och junk-food. Samtidigt skulle andra civilisationer som behöll dagens snabba utveckling av teknik, att lätt med våld kunna besegra de grupper som ville leva mer harmoniskt. Här kan man studera indianstammar och Amish. De är chanslösa utan beskydd från samhällen runt i kring.

En annan fråga är dagens system där pengar skapas som skuld. Den som lånar tvingas i skuld. Finns ingen naturlag som säger det måste vara så. Inte fri ekonomis tillgång och efterfrågan heller. Det är en religiös tankemodell som placerar folk och regering i underläge. (Dessutom okänd för många) En annan modell har provats förr, där istället staten skapar pengar, som tillgång. Då kunde man också kunna skippa skatter. Som först var äkta varor, men idag är kontroll över folks leverne.

Så det finns saker att fundera över. Jag har bara börjat.

MAKTFÖRSKJUTNING

Därför borde synen på t.ex etablerad  media, etablerade politiska organisationer,.. ses som uttryck för långsiktig centralisering. Beteenden och rörelser som inte följer med, förlöjligas och förföljs. Att de är uttryck för behållande av makt; decentralisering, nämns inte. Istället ger centraliserare ofördelaktiga etiketter till de som kan motsätta sig överhetens långsiktiga utveckling.

Det är mindre intressant om dessa uttryck för centralisering av makt, sker medvetet eller som kultur, där folk deltar utan att ifrågasätta varför. Det viktiga är att se den maktförskjutning som pågår – från de många till de få – och sätta adekvata etiketter på spelarna.

KAPITALISM-KOMMUNISM

Kommunism och socialism lovar decentralisering av makt, till de många. Men då grundlag för maktdelning saknas, är kommunism egentligen ett av de starkaste verktygen för centralisering av makt. Kommunism gynnar en överklass, och är ett system för överklassen. Liknande tendenser för socialism. 

Kapitalism lovar likaså ekonomisk frihet för var och en. Decentralisering och frihet. Även här är  fri kapitalism något som gynnar de redan starka, att stärka sin centralisering över de många. Kommunism och otyglad kapitalism ger samma resultat. Makt centraliseras till några få.

FRI BILTRAFIK?

Fri marknadsekonomi, eller ”Fri…” vad som helst, är ett begrepp som måste förklaras, innan det kan betygsättas. ”Fri rörlighet över gränser” låter tjusigt för oss starka som kan idka våra liv över Jorden. Men är i praktiken oftare ett sätt att tvinga de med mindre makt till slavliknande förhållanden. Då är flytten sällan frivillig. 

Vi var några som kämpade för ”Fri radio”, med modeller för hur makten skulle fördelas till en mångfald av ägare. Sedan blev det ett system utan regler, och frihet bara för två av de starkaste ägarna. En enfald av radio som följd. Liknande tidigare monopolradio. 

Liberaler och libertarianer, håller frihetens flagga framför sig. Men, främst libertarianer, arbetar för ett system som gynnar en liten överklass. Där de många är i träldom. I USA finns de som anser frihet bäst upprätthålls med eget vapen.

Tänk trafik. Är ”Fri biltrafik” ett system utan trafikregler? Nej, bara en vecka. Sedan kommer de med de största Suvvarna ha frihet. Inga andra. Så småningom de med tanks. Sedan de med största tanksen. Alla andra är fredlösa och ofria. Ingen fri trafik för oss. 

Reell frihet för trafik, är att varje individ kan resa, i stort sett vart och när, den vill. Trafikregler som begränsar körriktning, företräde, hastighet, parkering,.. ger frihet till alla.

Politiska system måste likaså ha trafikregler. På kort sikt begränsande, men i stort befriande.

Så politiska etiketter är ofta dimridåer. Tänk istället på när makten centraliseras eller delas på fler. Sätt verkliga etiketter efter det. Om du inte har något att dölja förstås…

Samhällsförändringar kan börja i olika socialgrupper. De kan börja som levande kultur i en, och sprida sig till andra grupper. Som musik och språk. Förändringar kan också startas i en grupp och få konsekvenser för en annan. Som lagändringar och ekonomi. Motiv, planer, och oförutsedda konsekvenser, får bli andra bloggtexter. Nu ska jag berätta om när jag råkat vara med om i tidsresor och hamnat i olika tidsåldrar. Framåt och bakåt i den större spännande utveckling Västerlandet just nu genomgår.

FISKSÄTRA

Just nu, och sedan sju år, rapporterar jag från en del av Framtiden. Den är visserligen planerad högst uppifrån, men börjar först för oss i miljonprogrammen. Det i sig är spännande, att vi allra först får vara deltagare i en utveckling som sprider sig uppåt till medelklassen. Livet här i Fisksätra har visat sig bli lika intressant som mina korta månader i New York. Att leva så nära människor från hela världen. Att få diskutera och lite grann få leva sig in så många kulturer. Mest märkbart är de att få ta del av de traditionella och konservativa kulturer flera av mina grannar har med sig. Det är också intressant att resa tillbaks till svenskt 70-tal, och de rester av Arbetarrörelsen som fortfarande lever kvar. På gräsrotsnivå. Anmärkningsvärt är den öppenhet och stora vilja till samförstånd och att vilja vara ambassadör för sin kultur, som många uppvisar. Andra vill hålla ihop sin grupp och inte mingla. Påminner om USA. Även arbetslivet, där fasta anställningar nu ersätts av timmar, korta jobb mer svartjobb, är en stor förändring likadan den i USA.

SOLSIDAN

Innan jag flyttade hit till Fiskis, bodde jag i fyra år i mitt föräldrahem i Solsidan i Saltsjöbaden. Att umgås med min mor, att hitta alla minnen i villan, att träffa gamla grannar och skolkamrater, var för mig som att resa tillbaks till min uppväxt. Vad gäller större samhällsförändringar, genomgår inte Saltsjöbaden en lika drastisk förändring, som nu påbörjats för övriga Sverige. Men även mitt gamla Saltis var förändrat sedan min uppväxt under 60- och 70-tal. I vår villa hade köket en gång varit jungfrukammare. Det tydliga klassamhället fanns än på 30-talet när kåken byggdes. Det var nästan borta när jag växte upp. Skillnad mellan klasser, mellan Saltis och övriga Stockholm, var inte så påtaglig då. Även om jag märkte den när jag började i yrkesskola.

Saltsjöbaden grundades som ett trivsamt ställe för de bättre bemedlade år 1892. Då fanns mycket tydliga klasser. 30-talets tidsresa mot jämlikhet började på andra ställen. Här låg Saltis kvar längre i gammal tid än övriga Sverige. När jag växte upp, och framåt 90-talet, var Saltis i takt med tiden. Nu när jag besöker Solsidan är det i vissa avseenden som att resa tillbaks till före 60-talet. Nu återinförs de större ekonomiska skillnader som fanns förr. Nu finns också åter en mycket tydligare skillnad mellan de arbetare, ofta nyinvandrade med osäker anställning, som i husen utför RUT och ROT, gentemot dess uppdragsgivare. Idag behandlas dessa arbetare med mycket mer respekt än förr. Men man kan fråga sig om det kommer att förändras under tidsresans gång. Förr bodde arbetarna i flerfamiljshus i Saltsjöbaden. Idag bor många i Fisksätra. En sak att fundera över är om saltisfolket förändras. Ekonomin förändras från tillverkning till service. Idag bör det vara mindre andel i Saltis som tjänar pengar som t.ex. ingenjörer och läkare. Fler som tjänar på försäljning och finans. Frågan är om resan från naturvetenskap till beteendekunskap, påverkar min gamla hembyggd. När jag föddes, 1955, bodde vi i Hökarängen vilket var den tidens hypermoderna Fisksätra, men det hade jag ingen aning om då.

LOS ANGELES

Innan Solsidan, bodde jag ca sex år i Los Angeles. Det var som att resa in i framtiden. Inte minst arbetslivets förändring, från fasta arbeten till tillfälliga, allmänna lönesänkningar, fackets försvagning, var något jag såg där och som nu ökar i Sverige. USA är ju känt för, och hade ju förr, den allra största delen av folket i ”middle class”. Denna andel minskas och underklassen ökar genom invandring och förlorade fasta jobb. Samma utveckling vi nu har i Sverige. Därför är det så spännande att reda ha varit med och levt i den utveckling vi nu har här. Med början i Fisksätra. I USA hade jag samma roll som invandrare har i många länder. Jag tillhörde den grupp broadcastingfolk som fick lägre löner och lösare anställningar, än den grupp som hade anställningsformer från, sådär, 60-talet. De konkurreras nu ut, på samma sätt som jag senare år sett inom radio&teve i Sverige. Även SVT anlitar bemanningsföretag. Los Angeles är ur kulturell synpunkt något mycket modernt. Folk kommer ständigt från alla jorden hörn. Det var ständiga möten med människor med alla bakgrunder. Los Angeles själv har en svag identitet. Det är som den ständiga förändringen blir identitet i sig. På 60-talet kändes Saltis mer som Amerika, men idag ligger Fiskis närmare. Det är lustigt med tidsresor.

BAKERSFIELD

Amerika har mycken konservativ landsbygd. Jag reste bakåt i tid när jag levde och arbetade i Bakersfield. Även kunde en del kännas av i några av förorterna till LA och under min tid i Kanada, som annars är ganska modernt. Även i New York och Los Angeles, finns många som lever mer traditionell kultur, även om de arbetar i modern verksamhet. Svenskar har ju länge varit mycket mer kulturellt moderna. Det är nästan bara hos invandradade man hittar tradition. Men i USA finns den starkare kvar även hos de europeiskättade. Mest på landet. Jag är mycket tacksam för att ha fått uppleva lite av det gamla Amerika. Det var som en tidsresa till gamla Europa och gav förståelse för hur vi levde här förr. Saker mina mor- farföräldrar, mamma och pappa berättat. Även i Sverige har vi fortfarande kvar lite av gamla tider på landet. Men centralregimen gör sitt bästa för att radera ut den självständigheten.

Det var tolv år i Amerika. Före dess, i Stockholm, arbetade jag med radio, och lite teve, som hade formats under 60-talet. Jag arbetade dessutom med en nyare radioform. Den som visserligen fötts sent 50-tal men som växt upp i USA under 80-talet. Det var en ständig tidsomställning att arbeta parallellt med dessa radioformer. För mig personligen var det också en stor skillnad att å ena sidan gå in i ett färdigt sammanhang och arbeta med 60-talsradio, kontra att utveckla ny radio och därmed också driva fram nya arbetsmetoder, ny syn på radions roll, att bryta ny mark. Det var också en tidsresa i arbetslivet, då vi går från färdiga strukturer till mer dynamik.

TIMBRO

Under tre år arbetade jag med eget företag för Svenska Arbetsgivareföreningen. Började som anställd, men blev snart egen, vilket också var en typisk tidsresa framåt i arbetslivet. En tid var jag placerad på Timbro. Där, och på andra håll inom arbetsgivarsverige, fick jag se hur framtiden planerades. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nuvarande Alliansregering och nuvarande svensk politik, som då formulerades och planer för dess genomförande skapades. Nu kanske ingen visste ur det skulle gå. Det jag såg var mest den idémässiga sammanställningen för avskaffandet av gamla arbetarepartiet (s) till det nya arbetarpartier (M) Samt för den stora avvecklingen av det gamla Folkhemmet till den moderna, amerikanska, ekonomi vi nu ser börja ta form på riktigt. Det var idéer från Tocqueville, Rand, och Hayek. Var pengarna kom ifrån vet jag ej. Men just nu pågår utvecklingen för fullt. Även i USA, och det ska bli spännande att se vart det tar vägen.

För mig var det dessa år en tidsresa i teorin vad gäller tankesmedjan Timbro. Idag lever vi i den. Vi i miljonprogrammen och de i finans ligger före. Medelklassen ligger efter. Där kommer de flesta flyttas ned till oss i underklass. (Precis som de inom broadcast i USA) Nu får inte alla plats i miljonprogrammen, så den nya underklassen kommer vara spridd geografiskt över Sverige. Några få kommer bli kvar i överklass inom finans. Eftersom de har ett lösare bygge, pengar är ju endast föreställning, kommer dock krascher komma där. Dock, under mina år som företagare, 1986-88, eller ”entreprenör” som den finare titeln är, fick jag resa in i den framtid som nu blir vanligare i Sverige där även bärplockare är ”företagare”.

Just nu är vi inne i en period då det anses vara den enda naturliga vägen att ständigt rusa framåt. Jag är född 1955 och känner mig tillbaks i 60-talets utvecklingsoptimism. Då var allt möjligt och inga risker fanns. Jo, atombomben skrämde men atomkraft ingav hopp om fantastiska mängder energi.

Det fanns bara några enstaka kritiska röster. Min mor läste Rachel Carsons ”Silent Spring” – ”Tyst vår”, om den tilltagande mängden kemikalier i vår närhet. För övrigt en debatt det varit anmärkningsvärt tyst om sedan dess.

1967 kom hippierörelsen som inte bara kritiserade den rådande ordningen, utan även gav rikligt med inspiration och idéer om ett bättre liv. 1968 visades Peter Watkins ”The War Game” om atombombens faror. Senare kom varningssignalerna om klimatförändringar. Globalisering, ekonomisk härdsmälta osv.

Så avdelningen ”Modernism” försöker kolla dessa aspekter.