Under alla de äventyrligheter som sändarfartyget råkade ut för så fungerade arbetet på landbacken så mycket bättre. Banden med julpremiärprogrammen finns inte bevarade, det var inte så intressant med julprogram längre och de blev snabbt avmagnetiserade. En programlogg för det program som skulle ha blivit premiärsändningen vid jul 1960 finns dock bevarad

Nya kontakter om annonser togs och producerades och tiden användes för ännu en tids träning av personalen inför vad som måste komma snart - premiären. På Kammakargatan 46 i Stockholm hade man köpt lokaler om 500 kvadratmeter och inrett Stockholms modernaste kontorslokaler. Där fanns också tre studiolokaler med kontrollrum. Utrustningen var den senaste och mest avancerade, och det mesta förstås av amerikanskt fabrikat. En nyhet var den s k Spotmaster-bandspelaren avsedd för speciella typer av bandkassetter för reklaminslag och jinglar. Med hjälp av den kunde man alltid få programinslagen och jinglarna att starta ögonblickligen. Läs mer om det här då helt revolutionerande arbetsredskapet för radiodiscjockeys

Den 3 februari 1961 lämnade Bon Jour Åbo och färden gick över Ålands hav. Den 6 februari låg hon åter för ankar 18 distansminuter öster om Nynäshamn, som var hennes bestämda position sen tidigare. Men ännu var inte prövningens tid över, för på eftermiddagen ökade vinden oroväckande och nådde en styrka om 22 sekundmeter. Kapten John Johnsson, som anställts som ersättare för den tidigare så olycksalige, bestämde sig för att lätta ankar och söka lä, men vinden växte sig grov, och så var det hänt: ett brakande uppifrån masten hördes och ett regn av porslinsskärvor föll ner på däck från knäckta isolatorer uppe i riggen. Med slakande stag fick Bon Jour åter läggas i varv, denna gång vid Finnboda i Stockholm.

En ny och bättre typ av isolatorer fick ersätta de som hade monterats vid Norderwerft i Tyskland. Stagen till masten spändes ånyo. Men denna gång hade man bestämt sig för att inte gå till sjöss utan en hundraprocentig garanti att man äntligen skulle höras i etern. Man tog därför risken att under nattetid genomföra testsändningar mitt i Stockholm, även om de genomfördes med endast tyst bärton, alltså utan musik eller tal. I början var man så försiktiga att testsändningarna gjordes med effekten reducerad till 5kW och bara 10 sekunder i stöten. Men en natt genomförde man generalprovet och provsände i tre timmar, och fortfarande mitt i Stockholm.

Den 21 februari hade Bon Jour efter besöket vid Finnboda varv återvänt till ankarplatsen öster om Nynäshamn. Denna placering var vald i första hand av praktiska skäl. En ur radiotekniska skäl bättre ankringsplats hade annars varit rakt österut från Dalarö. Eftersom signalen dämpas mindre när den färdas över vatten än genom terräng skulle sändningen därifrån ha kunnat nå lättare in mot Stockholm via Erstaviken, d.v.s. sydost ut från Stockholm räknat, via Saltsjöbaden ut förbi Dalarö. Men en annan faktor var transporterna med passbåt ut till Bon Jour, som måste kontrolleras av tullare eftersom det rent formellt räknades som att transporten skedde till det land vars flagga Bon Jour bar. Vid Dalarö fanns ingen tullstation, och till Sandhamn kunde man från Stockholm inte nå landvägen, varför Nynäshamn, och tullen där, fick bli det praktiskt möjliga valet.

 

Nu var tiden äntligen mogen för en testsändning ute från havet. Jack berättar hur han via radiotelefonen fick beskedet från Bon Jour : -Nu slår vi på! Strax kunde han se hur de gröna vektorerna i radions magiska öga slog ihop, och ur högtalaren hörde han Bengt Thörnkrantz´ röst. Det var sannolikt första och enda gången som ljudmästaren Bengt lät sin egen röst ljuda över Radio Nords sändare. Efter ett enkelt röstprov spelades Siw Malmkvists då aktuella "Tunna skivor".

Radio Nord skulle flera gånger använda gimmicken att vid testsändningar säga "Radio Nord provar, etta, tvåa, trea, femma, femma" – att alltså utesluta fyra men upprepa "femma, femma". Syftet var endast att skapa mystik och undringar hos de som råkade höra sändningen. Att det möjligen skulle leda till att stationen blev mer diskuterad bland folk, och inte minst bland journalister.

Testsändning - Archie Mesch mäter och lyssnar. På bilden syns även maskinchefen Thure Andersson. I aktern vid rodret en tysk medarbetare som lär ska ha hetat Knies.

Ett problem som skulle ge sig tillkänna under dessa testsändningar var en konstant interferenston, som orsakades av den 150kW starka sändaren i Lyon, Frankrike. Under testsändningarna hade Radio Nords sändare använt kristall för frekvensen 606kHz (eller "606 kilocykler" som det uttrycktes då). Men Radio Lyon sände på frekvensen 602kHz. Störtonen var helt enkelt en motsvarighet till vad man i musikens värld brukar kalla "svävning", när mellanskillnaden mellan två toner ger upphov i en tredje ton. I detta fall var åtgärden för att få bort interferenstonen att ändra Radio Nords frekvens till densamma som Radio Lyons. Radio Nords frekvens marknadsfördes hela tiden som 606kc och våglängden som 495meter. Men mer precist var det alltså 602 kc och 498,2 meter. Den minimala skillnaden skapade knappast någon förvirring och kunde endast konstateras på mer professionella, väl inkalibrerade mottagare.

En radiotelefon tillkom uppe på kommandobryggan. Lite grann syns också en Tandbergbandspelare, längst upp, längst till vänster. Den användes för att spela in inlästa nyhets-manus från stan, från radiotelefonen.
Detta är en tidig bild innan premiären. Det märks av att det bara finns en antennavstämningsbox. Den är i detta fall monterad ovanpå bogsprötet. I slutliga utförandet blev det totalt tre sådana boxar.
Sekreterarna Ingegerd Ekinger och Barbro Kimsjö poserar här med dagens lyssnarpost, som en vanlig dag på Radio Nord uppgick till cirka 3.000.

Testsändningar pågick vid glesa tillfällen i slutet av februari till allt mer täta under de första dagarna i mars, varunder mätresultat togs både ute i omgivningarna kring Bon Jour och med bilar med mätutrustning som körde runt i Stockholmsområdet. Under testsändningarna provades inte bara sändningsförmågan på sändare och mast, utan även studioutrustningen ombord.

Förutom de professionella bandspelarutrustningarna provades även en idé att använda en vanlig juke box för 100 skivor. Tanken var att denna skulle kunna förinställas för musik så att teknikern skulle kunna avlastas stundvis. Just detta slog inte alls väl ut, och kom aldrig till användning, men i övrigt var testsändningarna så framgångsrika att till slut onsdagen den 8 mars kom att spikas som officiellt premiärdatum.

Trots att testsändningarna hade gått så bra var det ändå med viss bävan som både personalen och bossen kände tiden gå fram till det magiska klockslaget 10 på förmiddagen, då allt äntligen skulle få sin förtrollande början. Innan dess sände Bon Jour musik nonstop under morgonen så att lyssnarna lätt skulle hitta rätt våglängd. Då och då hördes en hallåman säga "Detta är Radio Nord som idag har sin efterlängtade premiär på 495 meter mellanvåg" och så poängterade man tiden för starten.

Som kan konstateras, bland annat i Expressen 8 mars så gick premiären perfekt. Sändningarna pågick fram till klockan 18 då man stängde tidigt för kvällen och återkom sedan vid kl 06 nästa morgon.

Räckvidden för Radio Nords sändare räknad efter god mottagningskvalité i en vanlig ”transistorradio” utan yttre antenn uppnåddes i ett avgränsat område med den sydliga gränsen strax söder om Kalmar och inåt landet med spetsen på loben vid Örebrotrakten och fortsatt norrut med gräns vid Gävle. Radio Nord kunde även höras på större avstånd, men då förstås med gradvis sämre mottagningskvalité. I första hand var det Stockholmsområdet i vid bemärkelse som betjänades och som de flesta annonsörerna riktade sig till.

Efter premiären fick man på Radio Nord snabbt klart för sig att programmen väckte ett mycket positivt gensvar generellt. Men samtidigt var det många som blev förvånade över stationens programstil, som hade förväntats bli något i stil med Radio Luxembourgs och andra kända musikstationer, där hel- och halvtimmar fördelades och riktades för skilda musikaliska önskemål, rockmusik, gammeldans, sydamerikanskt, o.s.v. Men det var just på denna punkt som Jack gjorde revolution i europeisk radio. Han hade visserligen noga studerat Gordons policyböcker och lyssnat mycket på amerikansk radio, men Jack hade ändå skaffat sig helt egna idéer om hur Radio Nord skulle låta. Hans huvudtes för Radio Nord var, att ingen som slår på Radio Nord ska behöva stänga av därför att den underhållning, den musik som just han eller hon tycker om inte kommer inom rimlig tid. Ingen skulle hinna bli uttråkad av Radio Nord. Varje lyssnare skulle dessutom kunna gå in och ur programmet när som helst - inga "hålltider" att passa och inget inslag får vara onjutbart för en nytillkommen lyssnare därför att det syftar på något föregående.

Jacks idé byggde på en iakttagelse att varje lyssnargrupp för sig utgör en minoritet. Den som vill höra rockmusik är liten i jämförelse med alla som vill höra något annat. Samma sak kan sägas om alla andra lyssnargrupper med sina önskemål. Alla är de små jämfört med de som önskar jazz, gammeldans, sydamerikanskt, visor, marschmusik, wienervals m.m. Flyttat till nutid har vi här främsta orsaken till PLR-stationernas misslyckande att locka publiken eftersom samtliga siktar in sig på samma snäva grupp av musiklyssnare och får majoriteten att ratta tillbaks till SR.

Det är alltid mycket svårare att få en lyssnare att slå på radion än att stänga av den, och har lyssnaren stängt av radion av missnöje med det som bjöds just då är det oändligt mycket svårare att åter vinna tillbaka den lyssnaren.

Vad som förvånar mig i alla turer med Radio Nord innan premiären är tidningarna, som kunde ha sett skäl att gyckla om förseningarna och de flerfaldigt uppskjutna premiärdatumen, men de gav i detta fall en överraskande neutral rapportering. Undantag finns, och det främsta utgörs av Sigvard Lindströms Radio- TV-krönika i Aftonbladet, som likt en Pravda-skribent håller sig till partilinjen (s) och berömmer regeringen, som gör rätt när de förbjuder Radio Nord som kringgår lagen, tycker han. Hans motpol på Expressen är Hemming Sten, som i flera decennier förde fram reklamfinansiering av SR som den väsentliga frågan - alltså inte alls monopolet. När Radio Nord till slut kom igång med sändningarna var Hemming Stens reaktion i Expressen den 27 april att nu var det dags att skynda och komma igång med ett P3 på SR, och naturligtvis skulle detta reklamfinansieras, tyckte han.

På Sveriges Radio var man väl förberedd på Radio Nords start. Invigningsprogrammet spelades in på band. Intresset var så stort att man från och med Radio Nords andra sändningsdag den 9 mars förde noggrannt maskinskrivna lyssningsprotokoll där man kan följa Radio Nords program, minut för minut under flera timmar varje dag fram till den 17 mars. Varje dags lyssning sammanfattades på en eller ett par sidor som stencilerades för vidare spridning inom Sveriges Radios kansli.

Ett behov hos allmänheten
Den 12 april 1961 uttryckte sig Sveriges Radios chef Olof Rydbeck i ett PM att det var ”ett faktum att Radio Nord snabbt slagit igenom hos lyssnarna. Den service som sändaren ger, d. v. s. kontinuerlig underhållningsmusik, motsvarar uppenbarligen ett behov hos allmänheten. Att så skulle vara fallet har Sveriges Radio utifrån sina erfarenheter kunnat förutse. Att både statsmakternas och Sveriges Radios anseende och prestige blir lidande på kuppen är tydligt.”

Det var helt klart att Radio Nord verkligen slagit igenom mycket starkt som konkurrent till SR. I april presenterade en grupp studenter vid Stockholms Universitet en lyssnarundersökning där Sveriges Radio och Radio Nord jämfördes när det gällde lyssnarna i Storstockholm. Deras siffror visade att Radio Nord hade i genomsnitt 59,3 % av radiolyssnarna och när Radio Nord den 12 april kl 20 började sända Topp 20 steg lyssnarsiffrorna för Radio Nord under sändningen av Topp 20 till mellan 65 och 70 %.

Den 12 april 1961, tillkom på Radio Nord också det trumfkortet i programutbudet som bestod i nyhetssändningar varje timme under dagarna. På den här tiden hade Sveriges Radio nyhetssändningar bara vid två tillfällen på kvällstid. Men att Radio Nord dröjde över en månad efter premiären att sätta in denna storstöt är en av de större mysterierna i Radio Nords historia - inte minst eftersom nyhetsredaktion med mycket kvalificerade journalister hade anställts långt före premiären. Redan ett halvår innan nyhetssändningarna gick igång fanns nyhetschefen Björn-Fredrik Höijer och den från TT kommande Seve Ungermark anställda. I februari 1961 anställdes dessutom Kaj Karlholm som främst nyhetsman, även om han fick göra en hel del programledarjobb också. Egentligen hade Kaj siktet på att jobba mer i roll som programledare än som nyhetsman, för att på så vis slippa en del tjänstgöring ute på Bon Jour. Som fjärde nyhetsman anställdes Kjell Bergström senare under våren 1961. Han skulle senare bli nyhetschef efter Björn-Fredrik Höijer (mer om detta senare) och Kjell blev också den som anställde Lars Nestius som nyhetsman. Detta lär ska ha gått till så, att Lars sprang på Kjell på nån krog. De var bekanta sen tidigare, och kom i samspråk om Lars möjligen skulle kunna få jobb som nyhetsman på Bon Jour. Kjell ryckte till sig en tidning och bad sedan Lars att läsa upp en spalt högt och detta utföll så lyckat att han därmed blev anställd.

Kaj Karlholm lyckades med sina journalistiska erfarenheter att få jobba mest på nyhetsredaktionen på landbacken där hans trygga stämma även kunde nyttjas för spekerjobb i bland annat reklaminslag i studiorna på Kammakargatan. Det ledde till att en annan Kaj, med efternamnet Häger, blev anställd som nyhetsman någon gång i maj 1961. Kaj Häger skulle bli en riktig klippa som nyhetsläsare på Bon Jour och trivdes bra i den rollen. Ytterligare två nyhetsmän anställdes, Jörgen Einestad och ännu en flygentusiast vid sidan om Seve Ungermark, Lars Branje. Lars kom närmast från Flygvapnet, där han varit fältflygare. Han hade vänner som mindes honom därifrån, och de brukade hälsa till honom med ljudliga överflygningar kring Bon Jour.

I början delade nyhetsredaktörerna upp sig omväxlande med hälften i land med nyhetsinsamlande från Kammakargatan och avrapportering ut till Bon Jour via radiotelefonen, och andra hälften av nyhetsredaktörerna ute på Bon Jour - förutom de som hade kompledigheter att ta ut efter tjänstgöring på Bon Jour. Efter starten för nyhetssändningarna i april övergick man till en uppdelning om en ombord och två på redaktionen i land - och en som var kompledig.

Nu brann det i knutarna hos både Sveriges Radio och regeringen. Vilken metod skulle tas för att få bort piraten? Här gällde att agera snabbt om inte regeringen skulle förlora kontrollen över radion i vårt land. På allvar, och med närvaro av representanter från fem departement, diskuterades möjligheten att med våld kapa Radio Nords sändarfartyg ute på öppna havet. Även insättande av störningssändningar diskuterades enligt den metod som tillämpades av Sovjet för att störa ut misshagliga radiostationer. Det förslaget kom ursprungligen från några chefredaktörer inom A-pressen, däribland Aftonbladet och Arbetet. Men de föll på de internationella förvecklingar som kunde riskeras med så dubiösa aktioner riktade mot mål utanför svenska territorialvattengränsen. På dagordningen fanns också att disklutera möjligheter att genom skattetekniska möjligheter straffa "piraterna" och möjligheter till förbud mot att bunkra mat, att alltså svälta ut piraten. Det var idéer som påminner om hur man ibland försöker bemästra terrorister, och det var möjligen så som regeringen upplevde piraterna.

"Det är väl inte DEN HÄR båten ni sänder från!" skämtar här Carl Johan Bernadotte med Bok Reitzel och JSK.
Ljudmästaren Bengt Törnkrantz laddar Ampexmaskinen med band

Andra viktiga ärenden inom regeringen, som den segdragna affären kring ”spionöversten" Stig Wennerström, lades åt sidan. Det finns uppgifter i dåvarande SÄPO-chefen P G Vinges memoarer att Wennerström varit misstänkt av Säpos föregångare redan på 1940-talet. Efter att Wennerström så senfärdigt greps den 25 juni 1963 uppstod en stormig debatt om varför han fick hållas så länge. När statsminister Erlander tillfrågades skyllde han på att han inte informerats ordentligt. Men i Expressen den 1 augusti 1963 hade man som förstasidesnyhet: "Stormen över regeringen gäller inte minst frågan varför dessa två [statsminister Erlander och justitieminister Kling] inte kom till tals i Wennerström-fallet våren 1962. I dag kan Expressen berätta: Det var regeringens iver att genomdriva piratradiolagen som kom i vägen för handläggning av spionfallet!" Sista meningen är till och med understruken av tidningen.

Tid mån-fre lör-sön 17.00 11,6% 12,0% 17.30 11,4% 12,0% 18.00 10,4% 11,5% 18.30 10,2% 10,0% 19.00 10,6% 8,0% 19.30 10,8% 7,5% 20.00 10,6% 8,0% 20.30 9,2% 6,0% 21.00 9,0% 5,0% 21.30 9,2% 4,5%

Nedanstående tablå för Radio Nords program är från hösten 1961 och var i flera fall giltig för resten av Radio Nords tid. Vissa förändringar skedde, nya program tillkom, och sändningstider stuvades om i vissa fall.

När det gällde att skydda det svenska radiomonopolet har en regering aldrig tidigare eller senare jobbat så effektivt och resultatinriktat. Prestigen måste räddas! Sveriges Radio skulle glättas upp och göra likadana program som Radio Nords. Fast utan reklam, förstås! Helst hade man sett att en helt ny radiokanal kunde skapas, ett P3, men det var en teknisk omöjlighet att tillräckligt snabbt få fram ett fungerande nät av nya sändare landet runt. Mer detaljerat om hur Melodiradion startade, och hur melodiradion lät, kan du lyssna och läsa .

Melodiradion hade sina program koncentrerade till dagtid men sågs inte som något dramatiskt hot mot Radio Nord. På kvällstid, däremot, när TV sände, kunde TV lätt befaras som en större konkurrensfaktor. Sena helgdagskvällar har dock alltid inneburit dåliga publiksiffror för radiolyssning, både med och utan konkurrens från TV, och det syns här i tabellen när vi jämför med vardagskvällarna, där siffrorna i det senare fallet visar relativt små förändringar från sen eftermiddag till sen kväll.. Men helgdagskvällarna mer än halverade lyssnarsiffrorna. Den undersökning som tabellen visar ett utdrag ur, gjordes av IMU, och siffrorna visar andelen Radio Nord-lyssnare av hela befolkningen inom Radio Nords täckningsområde. Undersökningen gjordes i juni 1961, när Radio Nord varit igång i fyra månader.

Ombord på M/S Bon Jour
På bilder där man ser Bon Jour rakt från sidan kan man se att masten lutar lite bakåt. Detta beror på en kompensation som gjordes därför att hon från början, vad gällde balans i vattnet, varit beräknad som en tvåmastare. I avsaknad av den aktre masten men med en mycket stor och tung förmast gav hon en tendens att vara lite framåtvaggande. På vissa bilder på Bon Jour syns det tydligt att en stor del av rodret faktiskt låg ovanför vattenytan och det innebar förstås att rodret därför inte tog så effektivt. I hårt väder kunde Bon Jour ändå vara trög och hård att styra eftersom linorna från ratten var direkt kopplade till rodret - ingen servostyrning.

Under kommandobryggan, som här låg rätt långt akteröver, fanns kojerna för kapten, styrman och maskinchef. Längst akteröver och djupast ner fanns maskinrummet med den förut nämnda dieseln och de nyinstallerade generatorerna för ström till sändarna och studioutrustningen. Dessa generatorer var alltså skilda från fartygets normala strömförsörjning för t.ex. belysning.

Uppe i däckshuset, i dess mest aktre ände, fanns byssan, alltså köket, och intill detta fanns serveringsrummet. Föröver detta fanns ett litet rum med lejdare ner till boutrymmena för resten av de ombordvarande. Fortsatt förut i däckshuset fanns tvätt- och toalettutrymmen med dusch och längre föröver det kombinerade matsals- och fritidsutrymmet ombord. Där fanns golvfasta bord, bekväma karmstolar och även TV med god mottagning av Sveriges då enda TV-kanal. Längst föröver i däckshuset fanns så studion och kontrollrummet. I kontrollrummet var det mest dominerande inslaget det stativ med 4 bandspelare av märke Exacton. Från början hade man planerat en möjlighet till automatiserade sändningar nattetid där dessa bandspelare skulle växla, låt för låt, och bandspolarna skulle ha förinspelad musik + hallåmännens påannonser. Genom en automatisk slumpvis växling mellan dessa 4 bandspolar skulle det aldrig uppstå upprepningar av identiska låtkombinationer, och bandspolarna skulle skiftas från natt till natt. Men detta system visade sig ge alltför många felfällor, och idén övergavs. Bandspelarstativet användes, men manuellt, och senare byttes hela denna apparatur ut mot 2 Ampex-bandspelare av samma modell som de man hade vid Kammakargatanstudiorna.

För nyhetsinsamling hade man en egen teleprinter ombord och även kortvågsmottagare för avlyssning av utländska radiostationers nyhetssändningar. Man avlyssnade framför allt BBC World Service och Voice of America. Telefontrafiken med Kammakargatan 46 via Stavsnäs Radio var flitig och man fick på den vägen främst inrikesnyheter. Man lyssnade även på Sveriges Radios nyhetssändningar för att komplettera det svenska nyhetsinflödet. Den flexibla programstil som tillämpades gav mycket fria händer att bryta in i programmet om så var befogat. Därigenom kom Radio Nord att bli först med nyheter som t.ex. Gagarins rymdfärd, invasionen i Grisbukten på Kuba, Dag Hammarskiölds död, Berlinmurens resning m.m. Allra bäst fungerade nyhetssändningarna på Radio Nord när sändningarna hade varit igång i ett halvår och man blivit varma i kläderna och kommunikationen ännu fungerade genom radiotelefon mellan nyhetsredaktionen i land och sändarfartyget för t ex sportresultat ut till båten.

De flesta program på Radio Nord var förinspelade 2-3 dagar före sändningsdatum, och programband och annat, t. ex. post och tidningar till besättningen, levererades till Bon Jour med hjälp av den s. k. Droppen. Den var en vattentät aluminiumbehållare som transporterades med ett sportflygplan som varje dag gick från Skå-Edeby flygfält på Färingsö utanför Stockholm. Planet lågsniffade och släppte droppen som en bomb i närheten av sändarfartyget, där man genom ett smart system av linor och korkflöten kunde fånga upp aluminiumbehållaren och sedan hissa den ombord på Bon Jour. Förutom det dagliga besöket av flygplanet gick en passbåt ut från Nynäshamn två gånger i veckan med proviant och personal för avlösning. Resan från Nynäshamn med cirka 25-30 sjömils resa till Bon Jour tog cirka 3 timmar. Under Radio Nords första månader använde man en mindre fiskebåt, Listerland, som inte erbjöd några egentliga passagerarplatser utan man fick sitta på durken i styrhytt eller ute på däck. Sjösjukefallen blev många, och Listerland kom så småningom att ersättas av Bellona, som var en stor och trind koster med goda utrymmen under däck med sovmöjligheter och som även erbjöd möjlighet att laga mat eller koka kaffe.

På hösten -61 införde telestyrelsen, på order från kommunikationsminister Gösta Skoglund, förbud för kustradiostationer att expediera telefonsamtal till och från Bon Jour. Bara i fall av sjönöd skulle samtal tillåtas. Expressen den 1 oktober skriver att telefonsamtal då ännu fungerade om man ringde till Bon Jour via Åland. Men denna möjlighet togs bort, den också, efter svenska påtryckningar mot Finland. Detta var den åtgärd som skapade allra störst bekymmer för Radio Nord. Därmed skapades förseningar i kommunikationer mellan båten och Kammakargatan. Bland annat försvann en viktig länk för nyhetsredaktionen ombord. Möjligheten att direkt göra beställningar från stan av behövliga saker. Kommunikationen kunde i fortsättningen endast ske via "droppen" men de möjligheter att ställa följdfrågor m.m. som direktkommunikationen via telefon kan ge, uteblev. Om landredaktionen gav order om att en viss reklam skulle sändas oftare så blev frågan obesvarad, och svaret fördröjt ett dygn kanske, om vilka tider det skulle sändas.

Ett sätt att få kommunikationen in till land att fungera lite snabbare blev att i sändningarna direkt gå in och rikta sig till landredaktionen med beställningar. xhörs ett lustigt exempel på en sådan beställning, där nyhetsuppläsaren Lars Branje och teknikern Olof Sjögren anropar land angående kaffetörst från besättningen på Bon Jour.

Det kunde ibland bli lite parodiskt, och man bestämde därför att sammanföra meddelandena och sända dem vid kl 12.30 varje dag. Men ibland lät det säkert en smula hjälplöst med beställningar om 5 mått vispgrädde, tre kilo kalvlever och en back sockerdricka, t ex. När det gällde tekniska beställningar, som i det hörbara exemplet ovan, kunde var och en öppet få reda på olika tekniska komplikationer ombord med slitage och annat. Det är klart att detta inte stärkte Radio Nords anseende, framför allt inte i det viktiga förhållandet till annonsörerna.

En bättre lösning nåddes sedan man flyttade denna meddelandetid till kl 04 nattetid, då man sände ut ett under föregående dag inspelat band på förhöjd hastighet. Det hördes då som en stunds tjatter - ofta dessutom uppspelat i bakvänd spelriktning, för att på så vis minska risken för oönskad avlyssning. Detta spelades in med hjälp av timer på Kammakargatan, och där var det enkelt för Pelle Lönndahl, som skötte om denna funktion, att rätta till och få uppspelning i rätt riktning och rätt hastighet, och beställningarna från Bon Jour kunde därmed expedieras ut till Bon Jour med "droppen" redan under förmiddagen.

En helt annan väg till telekommunikation hade Jack börjat sondera kring redan i början av 1961 genom kontakter med Raymond Sjökvist, chef för det då mäktiga men privat ägda Räddningskåren. En överenskommelse träffades att RKN skulle bygga upp en larmstation med radio ombord på Bon Jour. Därigenom skulle nödställda eller oroliga anhöriga kunde nå kontakt som en gratisservice för efterlysningar eller telegram. Genom att Radio Nord var den dominerande stationen för båtfolket på ostkusten skulle man på detta sätt kunna fylla en viktig sjöräddningsfunktion. Samtidigt skulle det ge värdefull reklam för RKN och öppna en ny väg att värva nya abonnenter till organisationen. Reklam började sändas om RKN men tyvärr slog allt slint då Raymond Sjökvist plötsligt backade ur det överenskomna i rädsla för eventuella repressalier från staten.

Raya Ravell (1982)

Henry Fox (1982)

Nyhetsredaktörernas tidigare uppdelning med en redaktion i land och en ute på Bon Jour fick dimensioneras om efter stoppet för radiotelefontrafiken. Landredaktionens existens i sin ursprungliga nyhetsinsamlande form fick mindre betydelse från sommaren 1961 när möjligheten att ringa ut kompletterande nyheter under dagen inskränktes, först av ekonomiska skäl, och sedan på hösten helt upphörde p g a myndigheternas direktiv till Stockholm Radio. Men detta innebar inte att landredaktionen togs bort, för fortfarande kunde de arbeta med främst rikssvenska nyheter som redaktionen ombord hade sämre förutsättningar att kolla. Nyheterna kunde fortfarande levereras varje dag strax före lunchtid via "droppen".

Hon styrde över musiken
Chef för grammofonarkivet blev Raya Ravell-Valtonen (1918-1997), en av de sjungande systrarna i Harmony Sisters, som till sin hjälp fick Eberhard Jularbo (1915-1991). Raya bar även huvudansvaret för sammansättningen av det som vissa föraktfullt kallade ”skvalmusiken”, vilket dock var ett nog så kvalificerat arbete där det gällde att komponera en väl avvägd blandning av musikstilar, artister och tempi. Att hon dessutom skötte sitt jobb bra gav de höga lyssnarsiffrorna klara besked om. Som kontorist och för katalogisering i grammofonarkivet fanns även Monica Hylinge, som ibland också hördes som bisittare och pigg flickröst tillsammans med Larsan i en del Topp 20-program. Raya och Eberhard fick ibland rycka in med sångröst respektive dragspel när lite snabbare jingelprojekt skulle produceras på kort varsel.

Ansvarig för jingelproduktionen var Henry Fox (1919-1998), som hade lång erfarenhet som kapellmästare, kompositör och arrangör. Bland mer dramatiska händelser i hans karriär hör att han var kapellmästare på Svenska Amerikalinjens ”Stockholm” i juli 1956 när det kolliderade med ”Andrea Doria” så att den sistnämnda gick till botten. På Radio Nord jobbade han energiskt och med fantastisk kreativitet med jinglarna. Alla minns väl ”Broddmans - Broddmans - Broddmans” och man kan verkligen ha anledning att använda ordet driftig när han ska beskrivas. Han jobbade hårt med arrangemang, texter och kompositioner, men han jobbade också med skivproduktioner av allehanda slag, bland annat med de med Radio Nord förknippade skivmärket HÖR-skivan på vilket bland annat EP:n "Sjung med Radio Nord" kom ut. Från hans mycket tidigare musikerliv som kapellmästare i olika sammanhang finns inspelningar på 78-varvsskivor med egna kompositioner och texter, och med olika orkestersammansättningar under namn som Henry Fox Trio, Henry Fox orkester, eller Henry Fox och hans Foxterrier.

Henry Fox lyckades samtidigt med sitt arbetskrävande jobb på Radio Nord också vara en driftig affärsman, vilket visade sig bland annat i form av Fortuna-skivan, där det tidiga 60-talets senaste hits såldes till billigt pris med en ny skivutgåva varje månad. Fortuna-skivan var i det vanliga 17cm EP-formatet, och lockbetet var att skivorna hade hela 6 hits per skiva, alltså 3 per sida, vilket ju var mer än EP-skivor normalt bjöd. Inspelningarna på skivorna var covers gjorda med helt andra sångartister än de som låg på hitlistorna, vilket väl inte alltid framgick så tydligt i reklamen. Ett exempel på hur Fortuna-skiva Nr 1 låter kan avnjutas .

Med Radio Nord infördes ett för Sverige helt nytt tänkande för hur radio och radioprogram kan låta. Man hade dessutom höga ljudtekniska ideal och drivna ljudtekniker, vilket i hög grad underlättades genom att Radio Nords start råkade sammanfalla med nedläggningen av Sandrews filmateljéer. Därifrån kom ett flertal mycket erfarna ljudtekniker till Radio Nord. Främst Bengt Törnkrantz som var ett fenomen som mixare med stor musikalisk känsla för timing och hur olika ljudinslag och ljudnivåer möter varandra i en mix. Även Pelle Lönndahl - storebror till välkände Lasse med samma efternamn - kom från Sandrews filmateljéer. Pelle hade där bland annat gjort ljudet till samtliga Rasmus-filmerna. På Radio Nord blev han studiochef, och efter Radio Nord hamnade han på Dramatiska Institutet, landets främsta högskola för medieutbildning, där han i många år var lärare i radioproduktion, och under en period även rektor. Ytterligare en tekniker från Sandrew som kom till Radio Nord var Lasse Klettner, en duktig filmmixare som senare fortsatte till Europafilm, liksom Gunnar Heilborn.

På onsdagkvällarna klockan 19.30 var det veckans stora höjdpunkt för tonårspubliken. Då sändes programmet Topp 20, Radio Nords skivbarometer, där det spelades mestadels pop och rock i ett cirka 80 minuter långt program, i de första månaderna med Gert Landin och senare med Larsan Sörenson som programledare. På den tiden hade TV dessutom totalt sändningsuppehåll på onsdagar. När Topp 20 sändes slapp Radio Nord alltså den starka konkurrens som TV onekligen innebar under de övriga kvällarna i veckan. Men detta förhållande upphörde i oktober 1961, när TV började sända även på onsdagkvällar.

På Radio Nords Topp 20-lista hamnade även svenska låtar som ”Violetta” med Ray Adams, Sven Ingvars ”Te dans mä Karlstatösera”, Ann-Louise Hanssons ”Är du ensam ikväll”, Anita Lindbloms ”Sånt är livet” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan” för att nämna några. Även Edith Piaf hamnade på Topp 20 med ”Exodus”.

Vid en utrensning i Radio Nords grammofonarkiv räddades en skiva undan av Bengt Thörnkrantz. Skivan skulle egentligen kastas, men Bengt gillade låten och han ordnade lite självsvåldigt så att den kom att spelas ett par gånger i det vanliga musikskvalet. Eftersom lyssnare hörde av sig med undringar om skivan lät man testa den på Topp 20. På så vis kom den numera så välkända ”Putti putti” med Jay Epae (uttal "Jej Eppaj") in på listan och låten blev den största långköraren på Topp 20 med hela 41 veckor på listan, däribland även på första plats i tre veckor. På bara ett par veckor hade skivan sålt 50 000 exemplar. Jays riktiga namn var egentligen Nicholas Epae (1932-94), han var en heläkta maorier, alltså ursprungsinnevånare från ön Taranaki på Nya Zeeland. Han var inte alls hawaiian som det lätt kunde missförstås av hans Hawaii-klingande skivinspelning på amerikanska skivmärket Mercury, där den egentliga A-sidan dessutom hette "Hawaiian Melody". Uppföljaren var "Hula Cha" 1961, och den låg också på Topp 20, om än inte alls lika framgångsrikt som "Putti Putti".

Två programpunkter som floppade fullständigt var dels Buona Sera Italia, där det under en halvtimme bjöds endast italiensk schlagermusik. Tanken var då inte lika tokig som den ter sig idag, eftersom svenskarnas intresse för avlägsna platser med sol och värme, dels var mycket stor eftersom vi inte var så värst vittberesta då, och inte behövde göra längre avstickare än till Italien för att bli storligen tjusade. Men programmet visade inte några särskilt tjusande lyssnarsiffror, och ströks snart från tablån. Ett annat program som också floppade, och därför också blev mycket kortlivat, var när den då så folkkäre sångartisten Harry Brandelius engagerades för ett program som fick heta Harry på däck eftersom han som artist var så förknippad med båtar och salta hav. Harry Brandelius hade då just avslutat en starkt publikknipande TV-serie vid namn Storstugan, men i Radio Nord passade hans programledarskap inte alls, och efter bara 2 program upphörde serien.

Ett litet Piper Tri Pacer av samma slag som det som landade vid Bon Jour i november 1961.

Den 30 november lyfte tre personer i en liten enmotorig Piper Tri Pacer från Stora Värtan vid Lindarängen och sökte sig ut över Östersjön för att få en titt på det så omtalade piratsändarfartyget. Men över havet fick man isbildning i förgasaren och tvingades nödlanda. Efter landningen lyckades de få snurr på motorn igen, men då vinden blivit grov och stigit till 12 sekundmeter vågade man inte försöka lyfta igen. Med motorn igång, men kvar på vattnet, kunde de hålla sig i närheten av Bon Jour, där nödsituationen upptäcktes och räddningsinsatser igångsattes. Det var ett farofyllt jobb eftersom flygmotorn måste hållas igång för att planet skulle kunna hålla sig kvar i närheten av Bon Jour. Till slut lyckades man kasta över en lina som lade sig om vingspetsen, och en av flygarna lyckades nå linan och göra fast den.

Av de tre visade sig flygplanets ägare vara direktören Sigurd Hallström, gift med Kerstin Anér, då välkänd radioröst med främst kulturell bevakning på Sveriges Radio, och Olle Ringstrand, son till orkesterledaren, kompositören och - sen 1947 - SR-medarbetaren Willard Ringstrand. Den tredje ombord var den Dan Andersson, som senare organiserade en namninsamling för att rädda Radio Nord mot piratradiolagen, och ännu senare, under 70-talet var lättare bohemisk figur bosatt på en husbåt som ständigt bytte adress / kajplats, och påstås ha klarat sig undan skattmasen på så vis. Han var också den ballongflygande äventyrare som bland annat hjälpte FM-piraten Radio 88 och Radio Sommarpiraten att bokstavligen komma i luften från hög höjd.

Alltnog, de tre flygarna togs omhand på bästa sätt och fick stanna över natt på Bon Jour. Men när de ville ringa hem för att via radiotelefonen lugna sina anhöriga förhindrades detta av de nya reglerna mot privatsamtal. De nya reglerna medgav ju endast att nödsamtal fick expedieras! Inte ens kommunikationsdepartementet kunde komma förbi sin egna strängt författade lag. Istället fick man i Radio Nords program, då och då gå in i programmet och berätta vad som hänt. Radio Nords program kom därmed att bli den enda informationskanalen som tidningar, och även Sveriges Radios nyhetssändningar, hade som källa.

Nästa morgon hade vädret blivit lugnare, och planet med endast Olle Ringstrand ombord kunde kasta loss och söka sig västerut genom att "taxa" - alltså att köra flygplanet på vattnet i riktning mot Nynäshamn. Resan gick inte utan bekymmer men så småningom nådde planet in på så lugna vatten att han vågade göra ett försök att lyfta, och slutet på det hela blev att han landade oskadd åter på Lindarängen.
Men Olle Ringstrand skulle hamna i andra dramatiska flyghändelser senare. Knappt tre månader senare landade han i februari 1962 på Bromma efter att ensam ha fullbordat en Atlantflygning i en Piper PA-24 Comanche med start i Florida 28 december och med mellanlandningar på Bermudas - Azorerna - Lissabon. Tillsammans med nyssnämnde Sigurd Hallström genomförde han 1963 ännu en flygning tvärs över Atlanten i en Piper Comanche till Anchorage i Alaska med bara en mellanlandning. De flög sedan tillbaka till Bromma via mellanlandning i Bodø. Olle Ringstrand skulle dock i sin äventyrliga flyghobby omkomma i ett haveri i Nigeria 1968.

Det oroliga väder som infunnit sig vid ovannämnda äventyr med sjöflygplanet skulle tillta i styrka under de första dagarna i december. På Bon Jour fanns då i den sjömässiga delen av personalen kapten John Johnsson, som till hjälp hade matrosen Alf Wikstrand och en 16-årig ljungman Tommy Avellan (Raya Ravells son) och en tre år äldre motorman Per-Erik Janheim. Varningar hade gått ut till sjöfarten över hela Östersjön, och vindarna växte till full stormstyrka. Tidigt på morgonen den sjätte december kom det fruktade ljudet - ett dovt raspande och skrapande, som av de sjökunniga kunde förstås att Bon Jour hade börjat dragga, att ankaret inte längre höll kvar henne. Isgrå jättevågor och flygande skum skymde helt horisonten och fick henne att kränga upp till 45 grader, vilket medförde att det bland annat inne i studio och kontrollrum uppstod total oreda med kringflygande bandrullar, spotmasterkassetter, pärmar, tidningar och andra inventarier rasade från hyllor och vräktes fram och åter på durken. I denna miljö fick Ove Sjöström och Louis Chrysander ägna större delen av ansträngningarna åt att försöka klamra sig fast i närheten av mikrofoner och kontrollbord för att Nordmorgon skulle gå i luften som vanligt.

Sedan sjöfolket insett att Bon Jour draggade hade man omedelbart förberett för att göra klart maskin för gång. Men startproceduren för dieseln krävde tillgång till tryckluft på 18kg, och för att få upp detta tryck fanns en kompressormaskin ombord. Men denna lyckades man vid detta tillfälle inte starta. Stormen var nu uppe i 27 sekundmeter och i byarna ända uppe i 33 sekundmeter - alltså full orkanstyrka - och visade inga tecken på att bedarra. Bon Jour drev redlöst i sjön och nu gällde det livet.

I maskinrummet längst akterut fanns ett prång där en handpump till tryckluftstankarna fanns som en utväg i nödfall. Denna hade man räknat med att aldrig behöva använda, och därför hade utrymmet prioriterats lågt och tilldelats en ståhöjd på ungefär en och en halv meter. Att stå där och pumpa med hjälp av den halvmetern långa spaken gav snart ryggsmärtor, och nu fick alla de ombordvarande turas om att klämma sig in i detta utrymme och pumpa. Förutom de omnämnda sjömännen fanns även radiopersonalen Lasse Karlsson, Björn Björklund, Louis Chrysander, Ove Sjöström och kocken Göran Calén - totalt en besättning om 9 man. Men arbetet tog åtskilliga timmar, och pumpen gick förfärligt tungt, armarna domnade efter bara några minuters pumpande, och när till slut trycket nått de behövliga 18kg gjordes flera startförsök - som misslyckades!

John Johnsson sökte med radiotelefonen uppe på bryggan kontakt med Stockholm Radio för att be dem släppa igenom ett samtal till Kammakargatan, som medgavs, och han fick från ordinarie maskinchefen Thure Andersson råd om hur man skulle förfara för att få igång den motsträviga dieseln. Under tiden allt detta hade pågått höll Ove Sjöström vakt om bandspelarna uppe i teknikerrummet så att de ordinarie sändningarna pågick i normal ordning. En gång i timmen vid nyhetstid lämnades rapport om läget, och detta pågick fram till klockan fem på eftermiddagen - då hade maskin äntligen gått igång. Men nu inföll sig två helt andra frågor : var befann man sig efter den flera timmar långa draggningen utan ankare? Och vart skulle man gå? Vågade man gå in på svenskt territorium utan att båten och allt skulle tas i beslag? Där fanns visserligen en paragraf för fall av sjönöd, men kunde man lita på att svenska myndigheter skulle medge denna som tillämplig i detta fall? Bon Jour tog sig för egen maskin till Sandhamn, men inombords var det mesta sönderslaget som efter en jordbävning och de ombordvarande satt eller halvlåg tysta och dödströtta i mäss och hytter.

Frågan om nödläget utreddes av kriminalen, och förhör hölls med de ombordvarande från kl. 19 till 02, men det slutade ändå med att nödläget konstaterades som riktigt, och Bon Jour var fri att gå ut så fort skadorna reparerats. Men här gällde villkoren som om det vore krigstid - bara exakt så länge som var nödvändigt fick Bon Jour kvarligga i hamn för att reparera sådana skador som hade med sjösäkerhet att göra, annars kunde sändarna beslagtas. Det togs alltså kraftinsatser för endast sjösäkerhetsdetaljer - nytt ankare fick ersätta det förlorade, maskinen blev hjälpligt lagad i de avseenden där den hade krånglat m.m. Redan på kvällen den åttonde kunde representanter från Germanischer Lloyd å försäkringsbolagets vägnar godkänna de utförda reparationerna. Omedelbart gick man ut från Sandhamn, och två timmar senare startade sändningarna på 495 meter igen med jingeln "Här kommer Radio Nord igen".

Vidden av den stora dramatik som denna händelse rymde kommer fram tydligast genom ett bidrag som Andres Haas har åstadkommit, där han dels samlat in dokument från bland annat förhören som du kan se , och dels på sjökortet över området ritat in den väg som Bon Jour drev över havet under stormen. Andres har även ritat in den svenska territorialgränsen (blå linje) och skrivit in hela händelseförloppet i noteringar på kartbilden. Använd möjligheten att förstora bilden - annars är det lite svårt att se noteringarna, och sjökortet hittar du .

Att vara anställd på Radio Nord var säkert lockande för många. Det var en tillvaro som utifrån måste ha uppfattats som glamorös, inte minst för yngre personer med programledarambitioner. När de som hade anställning där har berättat efteråt hur det var har de enhälligt berättat om en väldigt kul tid med erfarenheter som gått långt utanpå allt annat i deras yrkeskarriärer. Men säkert var det också en tuff och orolig tillvaro där det verkligen gällde att passa in och gilla läget. Jack som arbetsgivare har ofta beskrivits som tvärt ombytlig i humöret, och säkert fick han dagligen kontakt med människor med stark vilja och duglighet som på nästan vilka villkor som helst ville få komma in i gänget som anställd på det kändisomsvärmade företaget. Jack höll ständig lyssning på hur hans station lät. Han jämförde med den nystartade Melodiradion, som han i varje stund krävde att Radio Nord skulle överträffa om man skulle behålla publiken, och därmed annonsörernas förtroende.

Jack fick i augusti 1961 ett brev från Gordon där Gordon pressade och varnade om att Bob Thompsons tålamod som finansiär i projektet riskerade att tryta. Det var icke för nöjes skull Bob hade satsat kapital, skriver Gordon, och om riskerna visade sig för stora kanske Bob skulle föredra att projektet i så fall lades ner. Gordon uttrycker i brevet att Jack, för att behålla Bobs förtroende, snart bör hitta möjligheter att få Bob på bättre humör och få honom att tro på projektets framtidsutsikter och att ingen skulle stå i vägen för att nå framgång med det. Säkert var det inte lätt för Jack att ge förklaringar där han skyllde på politiska motåtgärder i den svenska ankdammen. Med amerikansk logik måste det framgångsrika McLendonkonceptet nå framgång även i Sverige - i annat fall måste detta bero på att projektet inte blivit rätt skött.

Krav om att investeringarna i projektet borde leverera något tillbaka, hade funnits en tid, och redan innan detta inträffade det att två journalister plötsligt avskedas, nyhetschefen Björn-Fredrik Höjer och journalisten Seve Ungermark. Det hela skedde hastigt som ett åsknedslag efter tvära "diskussioner" - men utan att någonting klart framgår om orsak till avskedandena. Inte på något sätt verkar det ha handlat om ifrågasatt yrkesduglighet hos de avskedade. Inte heller verkar det ha handlat om de bådas förmåga som discjockeys, för sådana krav mot journalisterna skulle aktualiseras först ett par månader senare i utvecklingen. Jacks korta stubin i kombination med de nya amerikanska kraven på den finansiella sidan tycks vara enda orsaken. Journalistförbundet blev inkopplat, men facket var inte lika potent på den tiden och de kunde ingenting göra.

Detta fanns i bakgrunden när Jack, alltmer frustrerad i sina memon till personalen och med början i oktober 1961 och fortsatt under hösten, går in i ett alltmer förhöjt missnöje där åtminstone en namngiven av ljudteknikerna enligt order till studiochefen Pelle Lönndahl kunde avskedas på kort varsel. Radiorösterna beordrades bryskt att lära sig det som numera kallas självkör. Det innebar samtidigt risken för de fortfarande anställda teknikerna att deras tjänster snart skulle kunna förklaras överflödiga om radiorösterna nådde framgång med tekniken utan deras hjälp. Det var rationaliseringar, och det var klart att man i startskedet, innan Radio Nord gått igång, behövde en del personal som senare, när allting började gå på rutin, kunde avvaras.

 

Fortsättningen hittar du